Markus av Trolyrien
Författare: Joseph A. Davis
Förlag: Pärlan förlag
Utgivningsår: 2016
ISBN: 978-91-87411-33-5
Författarens hemsida finns på josephdavisbooks.wordpress.com.
”Markus väcktes av en främmande kvinna som lade en hand på den arm som inte var bruten, kallade honom för prins Albrak och spottade på honom.”
Markus ligger på sjukhus efter en skidolycka när får han besök av en kvinna i märkliga kläder, som påstår att den 15-årige pojken är prinsen av Valarien och måste åka hem och försvara sitt land mot monster. Inga protester hjälper, i nästa stund står Markus i en stenhägnad i en främmande skog, där det växer kläder på träden. Och så bär det av.
Det är snabba ryck i berättelsen, vi kastas rakt in i äventyret där Markus nu byter strategi och försöker undvika att avslöjas som bedragare genom att se det hela som ett dataspel där han ska samla ledtrådar till lösningen på mysteriet. Vart har den riktige prinsen tagit vägen? Och hur ska Markus lyckas stänga portalen till Mardurien, den tredje parallellvärlden där monstren kommer ifrån? Först måste han hitta den mytiske kung Josuas grav och kunskap om hur de magiska föremål han lämnade efter sig ska användas. Problemet är att de flesta inte längre tror på myterna och i stället tar till lösningar som bara förvärrar situationen och spelar monstren i händerna.
Inledningsvis känns romanen också rätt mycket som ett spel: Storyn är berättad rakt upp och ner, hela tiden ur Markus synvinkel, och uppdelad i mindre uppdrag där Markus ska ta sig någonstans eller hämta någonting och på vägen lösa problem och kämpa mot monster. Ändå, eller just därför, har jag svårt att komma in i berättelsen. Spännande, visst, men det är svårt att engagera sig i huvudpersonen som är en klassisk hjälte utan särskilt mycket personlighet. Dock är Markus en klipsk och modig kille, som rätt snabbt vänder från att försöka rädda sig ur knipan till att göra sitt bästa för Valarien i den rätte prinsens ställe. Man förstår också snabbt att det finns en mening med förväxlingen och att Markus har en egen uppgift att fylla.
Längre fram blir berättelsen mindre schematisk och får mera djup, när vi presenteras för mer komplexa bikaraktärer och svårare frågeställningar om kultur- och religionsmöten, flyktingar och maktmissbruk, bland annat. Intrigen är skickligt uppbyggd och det visar sig att Markus inte är den ende som är någon annan än den han utger sig för att vara.
Frågor som följer läsaren genom äventyret är vem kan man lita på? Och vad ska man tro på? Jag tilltalas av den positiva människosynen i boken, alla människor är goda även om vissa är på fel spår, det är monstren som är den verkliga fienden.
”Huvudgatan, som sträckte sig från porten hela vägen fram till palatset, fylldes med människor som ställde sig på en fot, flaxade ivrigt med armarna och nynnade entonigt. Först blev Markus chockad av spektaklet och av ljudet. Det lät som ett surrande av tiotusen jättestora, ostämda bin. Sedan började folk spotta på honom och på marken framför honom, och då insåg han att deras agerande måste ha någon positiv innebörd – kanske var det något slags jubelrop.”
Författaren Joseph A. Davis har lyckats väl med att hitta på en fantasifull parallellvärld med egen mytologi, historia, seder och bruk. De sistnämnda är verkligt knasiga och står för en stor del av humorn i berättelsen. I förlagets presentation dras paralleller till Terry Pratchett, men det är nog att ta på sig för stora stövlar. Visst är det småroligt emellanåt, men här finns inte Pratchetts bitande satir eller kvasifilosofiska utsvävningar. Markus av Trolyrien ligger stadigt i barn- och ungdomsfantasyns huvudfåra, med mycket äventyr och action samt lagom mycket funderingar kring identitet och moral. Davis utnyttjar genrens klichéer, som svärdet i stenen och de olika uppdragen, men tillför också tillräckligt mycket eget för att berättelsen ska kännas originell, exempelvis rider hjälten på en jättefjäril.
Boken är lång för att vara en barn/ungdomsbok (385 tättskrivna sidor) och stilen förändras genom berättelsens gång, jag får känslan av att den skrivits under en längre tid och att författaren har hunnit utvecklas. Personligen föredrar jag den senare delen, men det finns säkert läsare som trivs bättre i den mindre komplicerade början. Som helhet hade romanen antagligen vunnit på en revidering som gjort den mer helgjuten, alternativt kunde den ha getts ut i flera delar. Kapitlen är föredömligt korta, vilket gör det lättare att hänga med i den ibland snåriga handlingen.
Författaren är amerikan bosatt i Sverige och det här är hans första bok på svenska, vilket tyvärr märks. Språket är torftigt med en del olyckliga anglicismer, främst prepositionsfel och uttryck som inte funkar på svenska.
Ännu några ord om genre och målgrupp. Markus av Trolyrien är något så ovanligt som kristen fantasy, en modern Narnia om man så vill. Det är ingen lätt genre att skriva i och risken att referenserna blir övertydliga och pinsamma är överhängande, men Joseph A. Davis klarar balansgången bra. Förlaget marknadsför boken som ungdomsbok (12–15 år), men som bibliotekarie skulle jag snarare placera den bland mellanåldersböckerna (9–12), inte minst för att den grälla omslagsbilden knappast lockar många av dagens tonåringar att öppna pärmarna. Med det sagt tycker jag att innehållet är tillräckligt brett för att göra Markus av Trolyrien till en allåldersbok. Barn och barnasinnade tilltalas säkerligen av de knasiga (och ibland äckliga) inslagen samt monstren, lite äldre läsare kan fokusera på relationerna och intrigen och kanske också dra paralleller till vår egen verklighet.
Uppföljaren Verarnas drottning utkommer hösten 2017.
-Lisa Strömsholm- 5.7.2017
Lämna ett svar