Rigelstenen

Rigelstenen
Författare: Sebastian Nyberg
Förlag: Schildts & Söderströms
Utgivningsår: 2021
ISBN: 9789515252500
Författarens hemsida finns på www.sebastiannyberg.com.

Gravt mobbade Simon går hem från högstadiet längs sin hemliga skogsväg efter att hans cykel försvunnit från skolgården. Han hör en kvist knäckas och springer snabbt längs med sin nödrutt och gömmer sig uppe på det stora flyttblocket. Han och hans bästa (och enda) vän Linnea har suttit på flyttblocken många gånger men den här gången hittar Simon en hällristning tack vare kvällssolen. Simon och Linnea börjar försöka tyda hällristningen. Efter ännu en lång dag på biblioteket går Simon ut för att sträcka på benen men blir plötsligt slagen i huvudet. Han hamnar i koma och Linnea försvinner spårlöst bara ett par dagar senare.  

Sebastian Nyberg debuterar med en intensiv och brutal fantasyroman för tonåringar som jag inte kunde sluta läsa. Det är dessutom alltid roligt med fantasy i finlandssvensk miljö, som till exempel Maria Turtschaninoffs Underfors. 

Rigelstenen är såpass full med vändningar och överraskningar att vad jag än säger efter introduktionen ovan blir det spoilers i någon mån. Bakpärmen är också spoilers. Jag går inte in på de avgörande vändningarna, så du kan själv avgöra om du vill läsa recensionen eller boken först.

Simons liv i vår samtid varvas med en tidslinje i forntiden där några nordbor reser tillsammans med bland annat en romare runt på Medelhavet på jakt efter rigelstenen. Dessa delar är såklart också minst lika spännande och råa som Simons tidslinje. Det är framför allt ett välkommet sätt att ge bakgrundsinformation till händelserna i samtiden där läsaren får frossa i historia i actionformat istället för torra infodialoger. Fungerande koncept också med tanke på tidens starka uppmaning till författare att ”show, don’t tell”. Forntiden ökar också på spänningen för vad som ska hända i samtiden.

Berättelsen är i sig en ostabil balansgång mellan förutsägbarhet och oförutsägbarhet som en aning vingligt når sitt mål. Nyberg bygger först starkt upp en situation som börjar sakta tyna bort eller falla platt men sedan plötsligt händer det något våldsamt. Det är ofta som det känns alldeles genomskinlig vad som kommer att hända och varför, men det är sist och slutligen bara ett par gånger gissningen är rätt.

Rigelstenen växlar också mellan storslagen portalfantasy där vad som helst är möjligt och den hjälplösa motsatsen i vad tonåringar i Södra Finland faktiskt kan göra och påverka. Ibland går planer åt skogen på grund av att högstadieelever är vad de är – barn. Simon, Linnea och Alma, som dras med en bit in i berättelsen, är en fantasytrio, men de är realistiska tonåringar. De har inte nästintill magisk tur, de löser inte allt, de kan inte allt. Det går dåligt när det finns vuxna som vill illa. Med i soppan finns också både polisen och trions föräldrar som bryr sig och försöker hålla koll på ungdomarna.

Vänskapstrion får gång på gång ta itu med rädsla och försöka överkomma den, eller i varje fall fortsätta kämpa trots den. Rädslan gestaltas väldigt fysiskt och understryker hur skoningslöst äventyr de tre ramlat i in. Nybergs trio är känslomässigt nyanserad och komplex, precis som tonåringar, och människor i allmänhet, brukar vara.

Linnea har mest drag av supertonåringen som påträffas bland annat i Harry Potter-serien, men även hon har sina begränsningar. Som jämförelse är Harry Potter i exakt samma ålder när han vinner den magiska trekampen och strax därpå duellerar med Voldemort och undkommer. Det är fötterna på marken som tilltalar i Rigelstenen. 

Annat som man ofta stöter på i fantasy är onyanserad ondska. I Rigelstenen finns många sorters ondska: det finns själva Fågeln-rigelstenen-singastein-paketet, brödraskapet samt Simons mobbare och de förblir alla mer eller mindre onyanserade. Ovannämnda ”paketet” är mytisk, övernaturlig och i princip bottenlös ondska som dessutom gör brödraskapet som förvaltar Fågeln helt korrupt av löften som Fågeln matar i dem. Det påminner lite om tidigare nämnda Voldemort och hans anhängare. Fågeln utlovar ändlös makt och så vidare i utbyte mot att leta reda på både rigelstenen och singastein. Den mytiska aspekten sitter rätt om man uppskattar mytologi men till skillnad från många andra gudomliga varseler är Fågeln helt onyanserad. Ungefär i samma klass som Tolkiens Melkor och Sauron, om inte mindre.

Till och med Simons mobbare är onyanserade. De är precis så grymma som mobbning på högstadiet kan bli. Av dem blir Anders nästan mänsklig för några kapitel, men mest för att Linnea tvingar honom (det flaggas också lite med att han känner attraktion gentemot henne). Han blir förövrigt ett oavslutat kapitel, det kändes som att det hade funnits mera att spinna vidare på.

Här kommer vi tillbaka till förutsägbarheten. Många av mina gissningar hade gjort karaktärerna mer nyanserade, eller hade i alla fall bestått av mer mänsklig ondska. I till exempel A Song of Wraiths and Ruin av Roseanne A. Brown, som jag recenserade här senast, förekommer det nyanserad ondska som ger berättelsen fler lager. Ondskan är inte statisk, utan den baserar sig på gärningar framom egenskaper. Det ger spelrum att visa mörka sidor av de så kallade goda karaktärerna och göra de onda mer komplexa. Det utmanar också läsaren att fundera på vad ondska egentligen är, samt att grubbla på perspektiv och berättarens roll i vad som framställs som ont. I detta blir Rigelstenen ytlig och enkel.

Det sysslas även med att resa i tiden, vilket alltid är knepigt att ta itu med. I detta fall köper jag resandet, för min hjärna slår knut på sig själv om jag försöker fundera djupare kring det.

Sebastian Nyberg knyter väl ihop säcken till slut. Den intensiva och trots allt underhållande romanen slänger mig avslutningsvis rakt i väggen och jag gratulerar Nyberg för att verkligen ta det steget.

Rigelstenen är en stark debut som både kunde bil ensamstående eller få en uppföljare. Hursomhelst hoppas jag att Nyberg fortsätter med att skriva fantasy.

-Felix Mäkelä-