I nattens korridorer

I nattens korridorer – Artiklar om skräck och mörk fantasy
Redigerad av: Rickard Berghorn och Mattias Fyhr
Förlag: Aleph bokförlag
Utgivningsår: 2004
ISBN 91-974537-4-9

Ibland när man skriver sina essäer och artiklar så känner man sig kanske lite frustrerad. Särskilt om man försöker göra det så väl och samvetsgrant som man kan. Är de mödan värda? Lönar det sig att sätta tid och energi på dem? Är det någon som läser dem? Novellerna lever vidare men artiklarna, de glöms bort så fort ett nytt nummer av tidningen utkommer. Om inte tidigare.

Vilket är synd. För mig utgör artiklarna i våra småtidningar åtminstone en lika intressant och viktig del som prosan, ibland till och med mera så. Därför är det med glädje som jag uppmärksammar denna utmärkta och synnerligen eleganta artikelsamling hämtad ur tidskriften Minotaurenstydligen rika arkiv. Skalan är lika bred som den är fascinerande. Här har vi artiklar om klassiska romaner, om filmer, om teater, om revisionistisk kvinnoskräck, om moderna mästare och även om det alltid lika problematiska förhållandet mellan genrelitteratur och högkultur. En något udda samling, kunde någon kalla den. Men udda är bra, tycker jag. Jag vill stöta på det oväntade, finna saker som jag i vanliga fall aldrig skulle ha noterat, få i bästa fall min åsikt om den och den författaren eller det och det fenomenet reviderad, kanske helt och hållet ändrad.

En bra artikel ska informera, väcka tankar, ge impulser. När artikeln är som bäst får den en att raka vägen störta till bokhandeln eller biblioteket, bara tvingar den en att med stor möda gräva fram en obskyr eller bortglömd författares verk. En bra artikel föds ur passion och smittar passionen vidare.

I den här samlingen smittas jag värst av Annika Johanssons artikel om Joyce Carol Oates. Oates har redan länge förbluffat mig, är hon en fågel eller en fisk? Skräckförfattare eller högkultur? Johansson svarar inte på detta men hennes läsning av den skrämmande, otroligt bisarra och på många plan störande romanen Zombie gör att fallet Oates genast hamnar på toppen av min läslista. Novellsamlingen Haunted håller jag redan på med. Långsamt, utdraget, med stor njutning.

Och för att Oates är ett så besvärligt fall handlar hennes Zombienaturligtvis inte om en zombie. Utan om en psykiskt störd person som vill ha en egen sexslav. Genrelitteratur eller ej? Har det någon betydelse?

I en annan av samlingens intressantaste skrifter behandlar Johansson precis denna problematik. Gnistan har hon fått av det att den amerikanska litteraturkritikens grand old man Harold Bloom totalt annihilerade Stephen Kings författarskap (och det att barn läser Harry Potter, det anser Bloom vara betydligt värre än att de inte läser alls). Orsak? Det att King beviljades det prestigefyllda priset National Book Award. Egentligen vet jag inte på vilken sida av fejden jag vill stå. Visst är King en för det mesta förskräckligt dålig författare. Visst är Bloom som bäst en genial kulturell urkraft. Visst är King ett obestridligt litterärt fenomen med ett nästan magiskt grepp. Visst är Bloom en självbelåten åsna utan proportionssinne. Men vare sig man håller på den ena eller den andra sidan kommer Johansson med inspirerad inblick som träffar i roten av de högkulturella kretsarnas genreaversion: ”Genrelitteraturen, och endast den, värderas enligt de allra sämsta varuproverna.”

Andra begeistrande artiklar – Nätter med Frankenstein och Ruthven av Rickard Berghorn, Drömmar i eld: Arthur Machen – liv och verk av Ola Svensson, Vilse i slottet Gormenghast av Matthias Fyhr. Det svenska elementet i vissa artiklar gläder enormt. Vi får läsa om både Lovecraft och M.R. James i Sverige och om skräckromantik i folkhemmet à la Aurora Ljungstedt och Selma Lagerlöf. Andra ämnen: Neil Gaiman, golem, zombie, Shirley Jackson, Nosferatu, japanska skräckfilmer, Algernon Blackwood, Grand Guignol, Peter Straub, fantasy, Poppy Z. Brite och Ray Bradbury.

En av bokens definitiva pärlor kommer som sist – Rickard Berghorns korta artikel om den så gott som okända amerikanska filmregissören Calvin Floyds obskyra produktion. Floyd bodde i Sverige på 70-talet och regisserade ett par skräckfilmer och lustigt nog även min egen favoritserie som barn: Fablernas värld. År 1977 blev det en långfilm som baserade sig på Mary Shelleys Frankenstein: Victor Frankenstein (eller Terror of Frankenstein som filmen också är känd som). Victor Frankenstein är en lugn och sansad, klartänkt och ibland nästan lyrisk film, högeligen underskattad bland Frankenstein-filmer men ändå en av de främsta och trognaste av romanens filmatiseringar. Detta skriver min filmhandbok Leonard Maltin’s Movie & Video Guide om filmen: ”Literate, well-made adaptation of the classic story, definitely worth a look for horror buffs.” Och beviljar filmen tre stjärnor. Leon Vitali som på ett skärande sätt spelar monstret i filmen spelade för övrigt lord Bullingdon i Stanley Kubricks Barry Lyndon och blev senare Kubricks assistent.

Trots att det är tydligt att en hel del av skrifterna inte är essäer utan hastigt och lustigt ihoprafsade tidningsartiklar så är I nattens korridorerändå en läsupplevelse av rang. Och kan i vissa fall till och med agera uppslagsverk.

-Petri Salin- 16.5.2005