[Pärmbilderna på Hugovinnarna]

Bästa romanen
Redshirts
Författare: John Scalzi
Förlag: Tor
Utgivningsår: 2012
ISBN 9780765316998
Författarens hemsida finns på www.scalzi.com.

Bästa kortromanen
The Emperor’s Soul
Författare: Brandon Sanderson
Förlag: Tachyon Publications
Utgivningsår: 2012
ISBN 9781616960926
Författarens hemsida finns på www.brandonsanderson.com.

Bästa långnovellen
The Girl-Thing Who Went Out for Sushi
Författare: Pat Cadigan
Publicerad i antologin Edge of Infinity som utgivits av förlaget Solaris (ISBN 9781781080566)
Utgivningsår: 2012
Författarens hemsida finns på fastfwd.livejournal.com.

Bästa novellen
Mono no aware
Författare: Ken Liu
Publicerad i antologin The Future is Japanese som utgivits av förlaget Viz Media(ISBN 9781421542232)
Utgivningsår: 2012
Författarens hemsida finns på kenliu.name.
Novellen kan läsas gratis i e-tidskriften Lightspeed.

Att läsa Hugovinnare är alltid ett nöje. Det handlar inte bara om det faktum att man vet att det man får läsa är verk som tilltalat en stor del science fiction fans och därför kan antas vara verkligt läsvärt. Det handlar lika mycket om den bredd vinnarna ofta bjuder på. Ibland kan man visserligen hitta återkommande teman i verken, men variationen när det gäller sätt att berätta, de genregrepp man använder sig av och de både främmande och mänskligt nära frågor man tar sig an är också fascinerande. 2013 års vinnare visar tillsammans på den variation science fiction kan bjuda på och på den bredd den här genren har.

Vinnaren av Hugopriset för bästa novell 2013 är en ung författare som tydligt är på gång och som vi kan förvänta oss en hel del av framöver. Ken Liu vann redan 2011 Nebula-priset för bästa novell med texten The Paper Menagerie och tog emot en Hugo för samma novell 2012. Årets vinnande text har titeln Mono no aware. I likhet med The Paper Menagerie handlar Mono no aware om kulturmöten, om att vara annorlunda och om att inte helt ha grepp om vem man är, varifrån man kommer och vart man är på väg. Det här är också i likhet med The Paper Menagerie en berättelse i vilken Liu använder sig av sin öst-asiatiska härkomst. Huvudkaraktären är Hiroto. Tillsammans med resten av de få överlevande från jorden som en gång var är Hiroto på väg ut i rymden till ett annat solsystem där mänskligheten kanske kan få en ny chans. Men något har hänt med det stora solsegel som driver skeppet framåt och hela mänsklighetens framtid är i fara.

I Mono no aware blandas Hirotos minnen av livet innan rymden blev hans hem, med hans upplevelser av livet på skeppet och hans tankar om vem han är och vad han vill. Det finns en saknad och en rotlöshet inom Hiroto som känns förståelig i hans livssituation, men kanske lika mycket talar till andra som lämnat något bakom sig. Hiroto är ingen typisk hjälte som från första början är beredd att offra allt för att rädda världen. Ändå är det det han gör. Hans offer är samtidigt hans väg hem och blir en länk till allt det han lämnat bakom sig. I likhet med The Paper Menagerie är Mono no aware en berättelse om att hitta tillbaka även om ingen verklig väg tillbaka finns. Här finns med andra ord en mycket tragisk ton, men det är en ton som författaren hanterar på ett verkligt välbalanserat och tänkvärt sätt.

Priset för bästa långnovell går 2013 till Pat Cadigan för The Girl-Thing Who Went Out for Sushi. I likhet med vad som är fallet i Mono no aware befinner sig huvudkaraktärerna i The Girl-Thing inte längre på jorden, men jorden har inte gått under utan mänskligheten har spridit ut sig i solsystemet. Det här är alltså ingen berättelse om en saknad värld som gått förlorad, snarare är det en historia om att gå vidare och våga bli något mera och något annorlunda. Här känner vi alltså igen en typisk cyberpunktematik, en tematik som Cadigan ju är känd för.

The Girl-Things huvudkaraktärer har alla med undantag för en lämnat den mänskliga formen bakom sig. De har för att arbeta ute i rymden låtit operera om sig och tagit en form som bättre passar livet där ute. Deras val är ändå inte oproblematiskt. Det finns de som ser ner på dem som valt att förändras och vill hålla den traditionella mänskliga formen för den enda riktiga. När den enda människan i arbetslaget skadas och hamnar på sjukhus visar det sig så småningom att hon inte är vem som helst. Hon har lämnat ett liv som modell och kändis bakom sig. Nu står hon inför valet att helt bryta sig fri och bli något i grunden annat. The Girl-Thing är med andra ord en novell där tanken på vad det är att vara människa står i fokus, ett tema som idag verkar intressera många. Tanken förs inte minst till diskussioner om det post-humana, ett tema många kopplar till science fiction och menar att just science fiction bäst kan belysa. The Girl-Thing är ett bra exempel på att så kan vara fallet.

Även om alla 2013-års Hugo-vinnare på olika sätt är tilltalande är min verkliga favorit kortromanen The Emperor’s Soul av Brandon Sanderson. Också i The Girl-Thing bygger författaren upp en trovärdig annorlunda värld där den mänskliga formen i sig utmanas och ifrågasätts. The Emperor’s Soul håller oss på ett plan på jorden, men tar oss på ett annat plan ännu längre bort. Det här är en värld som känns bekant, men som samtidigt fungerar på ett helt annat sätt än vår värld. En både övertygande och främmande värld med andra ord.

Huvudkaraktären i The Emperor’s Soul är förfalskaren When Shai. When Shai har åkt fast när hon försökt byta ut ett känt verk mot sin egen förfalskning. Nu är hennes enda chans att överleva att ta på sig det som verkar vara en oöverkomlig uppgift. Kejsaren har lämnats utan medvetande efter ett mordförsök som tagit hans frus liv. Om Kejsaren inte efter sina hundra dagar av sorg återvänder till det offentliga kommer alla att inse att något är fel och den grupp som egentligen leder landet kommer att förlora makten. Det blir When Shais uppgift att skapa en själ åt kejsaren. Det vill säga att skapa en förfalskning som är så äkta att ingen kan märka skillnaden, ett stämpel som innefattar allt en människa är. Det här har aldrig egentligen gjorts tidigare och även om When Shai i första hand är ute efter att köpa sig mera tid kan hon inte låta bli att fascineras av uppgiften.

I ett efterord berättar Sanderson att han fick idén till berättelsen när han besökta nationalmuseet i Taiwan och bekantade sig med traditionen med stämplar i den här delen av världen. Det var, fick han veta, inte ovanligt att personer i maktpositioner lät stämpla verk de tyckte om oberoende av vem som gjort verket eller om det ens var nytt. Här väcktes således idén om stämplar som något som kan förändra ett verk och dess betydelse. En stämpel i Sandersons värld är egentligen om omkodning av ett föremål, en omkodning som kan göra något obetydligt till något extraordinärt, men bara om stämpeln fastnar vilket det endast gör om möjligheten till en alternativ karaktär finns. Det hela låter invecklat men blir i The Emperor’s Soul något som framstår som fullt godtagbart samtidigt som det för tankar till mera närliggande fenomen som ett dataprogram eller en kod, men en kod som omskriver den fysiska världen inte bara den elektroniska.

The Emperor’s Soul bjuder inte bara på en helt trovärdig alternativ verklighet, det är också ett verk som är verkligt spännande från första sidan till den sista. Det här är en värld man som läsare gärna blir inbjuden till igen. Som Sanderson redan tidigare visat har han en fantastisk förmåga att väcka tankar kring vad mänskligt tänkande och mänsklig kreativitet innebär. Vad han än bjuder på här näst lär det således vara något som utmanar och fascinerar även om det inte skulle röra sig direkt i When Shais värld.

Utmanande och fascinerande är också på sitt sätt John ScalzisRedshirt som är 2013-års Hugo-vinnande roman. Men det utmanande och fascinerande är här av ett annat slag än det vi möter i The Emperor’s Soul. Redshirts är en komedi, det vill säga den tillhör en inte helt ovanlig subgenre inom science fiction. Det är kort sagt rätt vanligt att man ibland skämtar med science fictiongenrens teman, karaktärer och klichéer, men det är mera ovanligt att man gör det på ett sätt som också känns som om det tillför genren något. Det här är definitivt fallet med Redshirts. Kan man speciellt science fiction tv-serier så förstår man sig på den här boken och uppskattar den kanske ännu mer trots den komiska tonen. Även om man skämtar med vissa former av science fiction i Redshirts gör man det nämligen med insikt, kärlek och respekt.

Redshirts har en historia som det är svårt att säga speciellt mycket om utan att riskera att säga för mycket och förstöra överraskningarna för andra läsare. Så mycket kan man ändå berätta att huvudkaraktärerna alla i början av boken fått jobb på samma rymdskepp, Intrepid, den universella unionens huvudskepp. De märker emellertid rätt snart att allt inte är riktigt som det borde vara på skeppet. Alla som jobbar på Intrepid verkar vara livrädda för att hamna med på de olika uppdrag skeppet tar sig an. Orsaken är den att någon alltid verkar dö under de här uppdragen. Skeppet har faktiskt en dödsstatistik som överstiger något annat skepp i unionens flotta, men det verkar ingen i ledningen reagera på. Det här kan ju bero på att skeppets ledare alltid överlever alla äventyr. Den enda som någonsin blir skadad är löjtnant Kerensky, men han verkar alltid på något obegripligt sätt överleva och inte lida någon större skada av att hela tiden stirra döden i vitögat. Den mystiske Jenkins har en teori om vad det är som egentligen pågår, men den är så osannolik att ingen kan tro på den.

Berättarmässigt har Redshirsts sina brister. Dialogen är visserligen rolig, men känns ibland lite tillgjord och stel och språket är överlag ganska upprepande. Som helhet är berättelsen ändå mycket underhållande och får en definitivt att tänka kring hur science fiction berättelser berättas och hur man bygger upp historier. Den blir som helhet också en utmaning av sträva efter bättre science fiction och berätta historier som är värda att berättas. Boken avslutas med tre intressanta tillägg som just leker med berättarstilar och perspektiv samtidigt som de ger ett mera mångfacetterat och sammanbindande slut på historien.

-Sofia Sjö- 17.1.2014