War for the Planet of the Apes

Regi: Matt Reeves
Manus: Mark Bomback och Matt Reeves
Musik: Michael Giachhino
I huvudrollerna: Woody Harrelson, Karin Konoval, Amiah Miller, Andy Serkis och Steve Zahn.
Längd: ca 140 min
Ursprungsland och -år: USA, 2017
Åldersgräns: 12
Recensionsformat: film
Filmens webbsida
Om filmen på IMDb

Kortkort:
Den tredje filmen i den nya Apornas planet-filmserien är en helt fungerande avrundning av trilogin. Intrigen är mer ytlig än i de två tidigare filmerna, men de dryga två timmarna som filmen räcker flyter fram utan gäspningar och visuellt är filmen för det mesta en fröjd för ögat.

Lite längre:
War for the Planet of the Apes tar vid ett antal år efter den senaste filmen. Efter den svåra början i de två första filmerna har förhållandet mellan de överlevande människorna och gruppen av intelligenta apor störtdykt och kan nu närmast jämföras med ett gerillakrig. Aporna vill inte ha något med människorna att göra, medan människorna vill utrota hela apstammen. Ett fredligt slut på konflikten verkar allt annat än trovärdigt.

Den sista (?) apfilmen är samtidigt den som starkast koncentrerar sig på själva aporna. Caesar, spelad igen otroligt fint av Andy Serkis, är utan tvekan filmens huvudkaraktär och berättelsen ses helt från hans och de andra apornas synvinkel. Fastän filmen egentligen inte har en enda människa som identifikationsobjekt lyckas filmmakarna galant med att få tittaren att bry sig om, de ack så mänskliga, aporna och deras framtid.

Att som filmskapare lyckas få tittaren att bry sig om icke-mänskliga varelser är ju i och för sig inget nytt, se bara på vilken animationsfilm som helst där leksaker, monster etc. har huvudrollerna. Men nu är det ju ingen egentlig animationsfilm vi talar om; jo aporna är animerade, men de har spelats av skådespelare vars rörelser sedan gjorts om till animerade apor, och vilket viktigare fotorealistiska animerade apor. Lägg till det faktum att aporna inte förmänskligats i någon större mening (de rör sig mer upprätt än riktiga apor, men deras kroppsspråk och ansiktsuttryck är mer apa än förmänskligad apa). Sluteffekten är närmare den där du ser på en naturdokumentär än en film med konstgjorda apor. Då filmen ännu till sin tongång är klart dystrare än en sedvanlig västerländsk animation, får man nog lov att lyfta på hatten åt filmteamet, då de lyckads med att få publiken att bry sig.

Det här med filmens mörka tongångar har troligen dock lett till att någon på ledande post fått kalla fötter och krävt att stämningen lättas upp. Detta har sedan gjorts genom att injicera en ”rolig” karaktär med i berättelsen. ”Humorn” är av det pinsammare slaget och filmen skulle fint ha klarat sig utan denna påklistrade upp-piggning.

En aspekt jag saknade i War for the Planet of the Apes är den större, helst globala, helhetsbilden. Men då man tar i beaktande att den här filmen berättar om en enda apflock och att aporna i berättelsen åtminstone inte ännu utvecklat någon global kommunikationsteknologi är det sist och slutligen inte så underligt att vi inte får veta hur det gått mellan människor och apor i resten av världen.

Som helhet snubblar War for the Planet of the Apes på den interna logiken några gånger och personligen tycker jag det är synd att man bestämde att inte ha något egentligt djup i berättelsen den här gången, men som sagt är War for the Planet of the Apes en fungerande äventyrsberättelse som binder ihop paketet och pekar vägen till den historia som vi kan se i den allra första Planet of the Apes-filmen från 1968.

-Ben Roimola- 12.7.2017