Lilith

Lilith
Författare: George MacDonald
Översättare: Arthur Isfelt
Förlag: Alastor Press
Utgivningsår: 2006
ISBN 91-89633-10-5
Originaltitel: Lilith
Originalets utgivningsår: 1895
Artikel om författaren i Wikipedia.

George MacDonald (1824–1905) var en skotsk präst och författare. Som präst var han varken framgångsrik eller omtyckt och inte speciellt långvarig, men som författare gick det bättre. Han skrev såväl barnböcker som böcker för vuxna. MacDonald inspirerades främst av de tyska romantikerna, bland andra Novalis (vars dikter han översatte ett flertal till engelska), men även av till exempel William Blake. Bland hans romaner riktade till vuxna är Phantastes (1858) och Lilith två av de mest framstående och högst uppskattade. Hans mest berömda barnböcker torde vara At the Back of the North Wind (1871) (Bortom nordanvinden, 1990) samt The Princess and the Goblin (1872) (Prinsessan och de underjordiska, 1982).

En aning speciellt med MacDonald är att han har ofantligt goda rekommendationer. C.S. Lewis betraktade honom som sin läromästare och bland annat J.R.R. Tolkien värderade honom högt, och båda har influerats av MacDonald. Redan det här orsak nog att bekanta sig med hans böcker och författarskap. Han har av många kallats ”Den moderna fantasyns fader”, och då väntar man sig även av den orsaken något speciellt av hans böcker (åtminstone gör jag det), och Lilith gör en inte direkt besviken. Det är inte en lättläst bok på långt när, och att förstå och uppskatta den så mycket den måhända förtjänar kräver antagligen att man läser den flera gånger än en eller två. Eftersom det har sagts och skrivits så mycket om MacDonald tänker jag inte försöka mig på en ingående recension eller analys av boken, utan snarast ta upp några aspekter och inslag som förefaller mig mest framträdande. Det finns säkert hundra- om inte tusentals recensioner och analyser bara på Lilith för den som får mersmak, men kanske inte så många som också behandlar den svenska översättningen.

Lilith kan definieras som en slags fantastisk romans, men egentligen handlar den om döden. MacDonalds böcker handlar tydligen i själva verket ofta eller till och med uteslutande om döden, och Lilith är i så fall inget undantag. I den måste herr Vane lära sig acceptera döden och välkomna den, eftersom han, som hans vägvisare herr Korp uttrycker det, ”kommer vara död så länge du vägrar att dö”. Herr Vane kommer inte att kunna göra någonting innan han lärt sig att vila (läs: dö). Då jag läst slut boken och funderade på den här uppenbara motsägelsen kommer jag på mig att ifrågasätta om inte boken egentligen handlar mera om livet än döden. Man kan inte leva som om man var odödlig, utan måste vara förmögen att acceptera dödens oundviklighet för att kunna leva ett fulländat liv. För MacDonald, som var djupt kristen, var det kanhända inget långt steg. Det kristna motivet är i själva verket framträdande i Lilith, och boken vimlar av bibliska referenser och kristen symbolik. Redan namnet tillhör dessa. Lilith var enligt apokryferna Adams första fru (demonerna är enligt vissa trosföreställningar deras avkomma). Lilith förekommer i bland annat Hebreisk mytologi samt i Goethes Faust, som man kan anta att MacDonald var bekant med. En mera täckande samling referenser till de bibliska referenserna i Lilith hittar man på MacDonald-samfundets hemsida, och Lilith kan man slå upp i Wikipedia. Det intressanta med den kristna symboliken och referenserna i Lilith är att de egentligen inte stör läsningen. De finns där och de märks, men det är någonting man noterar och accepterar. Utan att de inverkar på själva berättelsen tillför de den en ny nivå och ett större djup.

Ett annat typiskt drag i MacDonalds Lilith är hans uppenbara förkärlek till litterära strukturer och konstgrepp som metaforer och personifikation. I och med att MacDonald använder speciellt personifikation i tid och otid blir det här i motsats till de bibliska referenserna någonting jag finner en aning störande. Enligt min åsikt finns det till exempel ingen orsak till att månen och solen beskrivs som aktiva agenter i den värld herr Vane hamnar då han snubblar genom spegeln på sin vind, men åtminstone är MacDonald konsekvent i att solen är ”han” och månen ”hon”. Det kan i alla fall hända att bildspråket MacDonald använder faller sig naturligare på orginalspråket engelska än i svensk översättning. Generellt kunde man säkert anta att språket skulle te sig naturligare på engelska. Det är en stor utmaning översättaren Arthur Isfelt tagit sig an då han översätter ett språk från slutet av 1800-talet och försöker få språket i den svenska versionen att verka både naturligt och tidsenligt samtidigt som det bör hållas orginalet troget. Slutresultatet (jag har jämfört några utdrag) är inte alls ringaktningsvärt. Något misstag kanske förekommer (en negation eller två på fel plats), och ursprungsspråket kanske inte alltid stilistiskt lämpar sig väl i översättning, men på det stora hela taget är Lilith verkligen läsbar även i översättning. Speciellt förtjänstfullt är Isfelts förord till romanen samt de kommentarer och fotnoter som inkluderats i slutet av boken. Upplagan innehåller även en essä om George MacDonald skriven av Annika Johansson. I själva verket är Johanssons essä så meriterande att det nästan är värt att skaffa boken enbart för den (alternativt leta upp tidskriften Minotauren nr. 26–28, där den tidigare publicerats).

Om själva Lilith kan jag avslutningsvis konstatera att den nu får vila en tid i min bokhylla, men det är definitivt ett verk jag kommer känna mig tvungen att komma tillbaka till vid något tillfälle (kanske då på orginalspråk, bara för jämförelsens skull). Det intryck av dröm läsaren får är nästan intoxikerande. Allting verkar overkligt, det flyter på något vis, och går inte riktigt att få grepp om. Som om man hade för starka linser i glasögonen som dessutom är fulla av fingeravtryck. Mästerligt och samtidigt en skön och störande upplevelse. Att ha lyckats delge läsaren den känslan även i översättning är verkligen en aktningsvärd bedrift. Trots det och trots MacDonalds tillskrivna position som ”Den moderna fantasyns fader” är Lilith i alla fall något förlegad. Den är ett måste om man är intresserad av fantasyns uppkomst och ett gott val om litteraturhistoria eller symbolik hör till ens intressen, men är man mera fokuserad på vad modern fantasy är idag borde man kanske hellre plocka upp något annat. Lilith är ett verk av sin tid, och den tiden var över hundra år sedan. Även om det är en kort tid för litteratur i allmänhet, har mycket vatten flutit under broarna i Faerie sedan dess.

-Jan Ray- 18.8.2007