Neil Gaiman och drömmar i Jyväskylä

-Hanna Järvinen-
översättning: Susanna Paarma

Det mest intressanta för en sf-människa under årets Jyväskylän Kesä -evenemang var Neil Gaimans (bl.a. Sandman och Neverwhere ) besök. Som förut hade Jyväskylän Kesä också i år ett tema, som mer eller mindre kunde anknytas till sf – denna gång var temat Drömmar.

Under min snabbvisit på en och en halv dagar hann jag inte få en särdeles omfattande bild av programmet som helhet. Under fredagskvällen hade jag redan hunnit slösa för mycket pengar på ett besök i Kukunor (en av Finlands största serie etc. -butiker red.anm.) i Tammerfors. Dessutom hade jag hyst in mig hos Irma Hirsjärvi (på golvet i hennes lägenhet) som en av tre, och det gav upphov till min ekonomiska bundenhet till detta taxisällskap, vilket i sin tur begränsade min tid på Baari Vakiopaines filmfest. Inte för det, att lägga sig tidigt visade sig vara bra, eftersom morgonen inte kändes som en lika svår upplevelse som under de tidigare evenemangen. Jag har en gång lyckats med att få ihop ett sömnsaldo på mindre än fyra timmar under ett helt veckoslut i Jyväskylä.

Den nedre våningen i Jyväskylä universitetets huvudbyggnad visade sig vara närmast proppad av Kukunors försäljningsbord och Jyväskylän Kesäs informationsbord. Tyvärr fick man inte studentrabatt på caféet, vilket av förekommen anledning underligt minskade min penninganvändning. Inte ens Kesäs t-skjorta var särskillt kul (den kluddiga gubben på skjortan såg inte alls ut som Kesäs logo, för att inte säga något om Mozart som den lär ha avbildat), så jag köpte förra årets rätt så snygga svarta plagg med Adam och Eva-motiv, som nu gör sällskap med mina andra svarta kläder. Lördagens program piggades upp av teater Yövieraats (fritt översatt: Nattgäster) sömngångare, som blickande långt ut i fjärran spatserade i sina nattskjortor omkring i universitetets entréhall och på gårdsplanen.

Klockan elva under morgonnatten anlände Neil Gaiman för att signera böcker och tidningar för de ca trettio som ivrigt hade väntat på honom. Åbo Science Fiction Sällskap rf skänkte sällskapets tygmärke till Gaiman som tack för att han signerade ett ex. av den finska översättningen av Neverwhere som ÅSFS skall ge som pris i föreningens novelltävling. Personligen var jag överraskad över att Gaiman småpratade så flitigt med människor som kommit för att få hans signering, för jag hade hört att han hade varit mycket trött och stressad av medierumban kring honom.

Huvudstjärnorna vid Jyväskylä Kesäs drömprogram, Raymond Federman och Neil Gaiman, läste upp sina texter i huvudsalen på eftermiddagen. Federman började klockan ett, och av en viss orsak kom jag för sent och hörde endast hans sista korta texter. Jag var positivt överraskad av författarens sätt att läsa sina texter, men bibehöll ändå min uppfattning att jag själv inte skulle orka läsa hans absurda inre monolog. En audiokasett, i synnerhet om den var uppläst av författaren själv, skulle jag nog räckna som anskaffningsbar.

Lite före två började det tränga in mera folk i salen för att lyssna på Gaiman. Författaren-manusförfattaren gjorde faktiskt ingen besviken, han läste tre noveller och två ganska korta dikter. En av dikterna var speciellt oförglömlig. Den var en berättelse om en gammal engelsk fru, som köpte den helige graalen från en återvinningsaffär i Oxfam för att den passade vackert på den öppna spisens kant. Man får hoppas att berättelsen som frammanade hjärtliga skrattanfall också ingår i Gaimans novellsamling som kommer ut inom kort. Till slut anmälde Gaiman att han skulle hålla ännu ett signeringstillfälle. Tillfället samlade dubbelt så många signaturssökanden än på morgonen, utan tvivel för att det första tillfället hade varit för tidigt på dagen.

Många av paneldiskussionerna i lördagens sk. Stora talprogram hade en ganska konstgjord knytning till drömmar. Ett exempel är ”Onko hyvä elämä vain harvojen unimaailma?” (på svenska ungefär ”Är ett gott liv endast få människors drömvärld?”) för vars skull en panel med sf-temat ”Koneunia – tieteisfantasian uninäyt” (”Maskindrömmar – sf:s drömvisioner”), där också Gaiman var med i förbifarten, var trängd in i den lilla C3-salen. Salen var proppfull redan en kvart före programmets början och det fanns inte stolar ens åt alla panelister. Till all lycka har alla som har varit med på flera sf-evenemang vant sig vid dåliga arrangemang. Inte ens det att Gaiman avlägsnade sig från platsen och att panelen flyttades till den lite större C4-salen minskade panelens publik, vilket antingen visar hur stor favorit sf är bland de som kommer till Jyväskylän Kesä eller så visar det hur populärt resemål Jyväskylän Kesä är för sf-fansen.

Maskindrömspanelen drog alltså ut på tiden för de många pausernas skull, och för min del betydde det att den blev sekundär när kvällens sista program började klockan sju. Då serverades champagne och jordgubbar på Kirjailijatalo, och de båda hedersgäster skulle vara anträffbara där. Champagnet var tillräckligt torrt, jordgubbarna tillräckligt söta och regnet höll sig borta, men tillställningens allra tråkigaste delar visade sig i all sin groteskhet ändå – och jag menar nu inte myggor. I början av kvällen framfördes en pseudokonstnärlig teaterpjäs, finsk ”avantgardistisk” amatörteater som värst. Pjäsen fick den lilla teatervetaren i mig att skrika av fasa och att springa iväg. Federman lämnades nästan vind för våg i mitten av en folkskara som glatt småpratade på finska. Gaiman för sin del hann inte ens sätta sig för fem minuter före han var omgiven av ett dussin människor som bad honom signera. Trotts sin artighet såg Gaiman litet besvärad ut och lyckligtvis räddade organisatörernas plan på alternativt program för kvällen de båda huvudpersonerna bort från platsen.

Sf-människorna, av vilka de flesta hade uppträtt i Kesäs program och workshops, hade redan tidigare avlägsnat sig till Sohwis trygghet för att äta, dricka och småprata om sina upplevelser. På något sätt hamnade diskussionen för min del i drömmar och drömupplevelser som en passlig fortsättning på Kesäs tema under friare omständigheter. Kollektivt konstaterade vi att vår diskussion var mycket mera givande än ”Maskindrömmar”-panelen och en av panelisterna föreslog att man nästa gång kunde reservera sex timmar tid för panelisterna och publiken att berätta om sina egna drömmar.

Min tidiga avresa (redan under lördagnatten) harmade mig, eftersom Kesä-evenemanget blev kort för min del, men objektivt tänkt var det bra, denna gång uppstod nämligen ingen irriterande när-kommer-jag-hem-känsla. Trots allt detta tjat var Jyväskylän Kesä en riktigt trevlig upplevelse, fast den skulle nog ha kunnat vara mycket roligare om man som under de tidigare åren hade kunnat tala med sf-hedersgästerna. Allt kan man inte få, så jag får vänta på en ny möjlighet att möta Mr Sandman som verkade vara mycket trevlig.