Brian W. Aldiss 1925–2017

Brian W. Aldiss dog sent fredagen den 18 augusti, efter att ha firat sin 92-årsdag tillsammans med familjen.

Brian Aldiss anslöt sig som 18-åring till den brittiska arméns signalkår och stred i Burma. Efter andra världskriget blev han bokhandelsbiträde i Oxford, och skrev parallellt ett antal noveller om en fiktiv bokhandel som publicerades i den brittiska bokhandlarföreningens tidskrift; novellerna blev till episodromanen The Brightfount Diaries, som utkom 1955 och blev den första av hans nära sjuttio skönlitterära böcker; han utgav också åtta diktsamlingar, redigerade över tjugo sf-antologier och skrev femton faktaböcker: självbiografier, en reseskildring från Jugoslavien, essäsamlingar och den förnämliga envolymshistoriken över sf, Billion Year Spree, senare utökad och uppdaterad som Trillion Year Spree.

Debuten som sf-författare kom 1954 i tidskriften Science Fantasy. Författarskapet blev ett av sf-litteraturens mest omfattande och mest uppmärksammade: Aldiss var i hemlandet en central kulturpersonlighet, ledamot av Royal Society of Literature, ledamot av det brittiska kulturrådet, styrelseledamot i det brittiska författarsällskapet, hedersdoktor vid universitetet i Liverpool och 2005 tilldelad den brittiska imperieorden för sin litterära verksamhet. Han har belönats med två Hugopriser, ett Nebulapris, ett John W. Campbells minnespris samt med Grand Master-belöningen av författarsällskapet SFFWA.

Centrala sf-titlar är romaner som Non-Stop (1958), Hothouse (1962), Greybeard (1964), Report on Probability A (1967), Barefoot in the Head (1969) och Helliconiatrilogin (1982–1985). Men också utanför sf var Aldiss framstående; samtidsromaner som Horatio Stubbs-trilogin (The Hand-Reared Boy, A Soldier Erect och A Rude Awakening, 1970–1978), Squire-kvartetten (A Life in the West, Forgotten Life, Remembrance Day och Somewhere East of Life, 1980–1994) och den fristående Man in His Time (1989) inger stor respekt.

Själv mötte jag, nästan absurt, Brian Aldiss för första gången när Göran Bengtson tog honom med till mitt föräldrahem för att träffa mig i slutet av 1960-talet. Riktigt vad Göran tänkt sig att jag skulle ha att erbjuda den mer än dubbelt så gamle brittiske kulturpersonligheten vet jag inte, men jag fick en signerad bok och vi pratade i ett par timmar. Bekantskapen förnyades enstaka år senare när jag första gången deltog i en brittisk sf-kongress, och kom att bestå under många år; vi träffades på kongresser, några gånger i London, i Grekland sommaren innan hans fru Margaret dog. Han var en skämtsam, djupt bildad och alltid spännande samtalspartner, en lysande stilist och en utmanande författare livet igenom i färd med att förnya sin stilistik och sin tematik. Den senaste gången jag mötte honom var på världskongressen i London 2015. Då var han mycket trött, men hade bestämt sig för att fullborda sin sista roman, om Tolstoj. Såvitt jag hört blev den aldrig klar.

-John-Henri Holmberg-

Till vänster Tom Ölander, en av huvudarrangörerna för Finncon 1986, och till höger evenemangets hedersgäst Brian W. Aldiss.

Brian W. Aldiss har en speciell plats i finländsk fandoms historia, då han år 1986 var hedersgäst på det allra första Finncon-evenemanget.

Finncon 1986 var också min första sf-con och alltså högst troligen första gången jag såg en livslevande riktig utländsk författare! Aldiss gjorde ett enormt fint intryck i mig genom att under evenemangets kvällsfest sätta sig turvis vid varje bord och byta några ord med alla oss som var på plats. Själv tror jag nog inte att jag fick ett enda ord ur mig, men att författare och vanliga fans kunde umgås på samma villkor vid fantastikevenemang blev klart från första gång.

”Mannerheimsinfonia”, alltså den finska upplagan av Cracken at Critical.

År 1987, året efter Finncon, utkom boken Cracken at Critical, eller The Year Before Yesterday som den är känd som i USA. Det här är en bok där Aldiss svetsar ihop två äldre texter (Equator [i USA Vanguard from Alpha] från 1958 och The Impossible Smile från 1965) med ramberättelsen The Mannerheim Symphony. I Finland publicerades boken naturligtvis under namnet Mannerheimsinfonia (jo, direkt översatt till svenska blir titeln ”Mannerheimsymfonin”). Boken är dock mer ett kuriosum eller en rolig grej för oss Finländare än en startpunkt för den som vill bekanta sig med Brian W. Aldiss’ författarskap. Gräv i stället hellre fram någon av de titlar John-Henri Holmberg nämner ovan, eller något av de nedan nämnda prisbelönta verken.

Brian W. Aldiss belönades med Hugopriset 1962 i kategorin bästa novell för de fem Hothouse-novellerna som publicerats i The Magazine of Fantasy & Science Fiction. Sitt andra Hugopris fick Aldiss år 1987 tillsammans med David Wingrove för fackboken Trillion Year Spree: The History of Science Fiction.

Nebulapriset fick Aldiss år 1966 för kortromanen The Saliva Tree. Den brittiska fantastikföreningens, British Science Fiction Association, BSFA-pris fick han tre gånger: 1971 för novellsamlingen The Moment of Eclipse, 1982 för romanen Helliconia Spring och 1985 för romanen Helliconia Winter. År 1973 fick Aldiss dessutom ett BSFA-specialpris för Billion Year Spree, alltså första versionen av hans sf-historik.

Den officiella webbsidan för Brian W. Aldiss finns på brianaldiss.co.uk.

-Ben Roimola-