Ibland när man ser på film är det svårt att ta av sig den akademiska hatten. Det här gällde helt klart för mig när jag såg den nya Dune-filmatiseringen. Jag är religionsvetare och docent med inriktning på religion, media och populärkultur och har forskat om religion och film i ett flertal projekt. Mitt intresse för religion och film fick därtill sin början via science fictionfilm, inte Dune visserligen, utan Stjärnornas Krig, men Dune kom rätt snart in i bilden. David Lynchs Dune (1984) var en av de filmer jag analyserade i min doktorsavhandling om genusaspekter och messiasmyter i science fictionfilm och samtidigt läste jag förstås Frank Herbets roman.
När jag sett Denis Villeneuves filmatisering av Dune har jag, inte så förvånande, svårt att relatera till den utan att börja tänka på mina tidigare forskningsintressen – tilläggas bör kanske också att jag ombads uttala mig om filmens religiösa aspekter efter filmvisningen, men även utan den här uppmaningen tror jag att mitt fokus varit långt det samma. Och för att klargöra, jag är garanterat inte den enda vare sig religionsvetare eller vanlig filmtittare som ser religion eller religiösa element i Dune. Religiös tematik är genomgående i filmen. Men vad är det filmen riktigt tar fasta på, vilka element lyfter man in och vilken roll får religionen och religiösa karaktärer i filmens värld? I det följande vill jag försöka ge ett kort svar på de här frågorna. Fokus ligger på Villaneuves Dune, men, som ni kommer att märka, har jag inte riktigt lyckats undvika spoilers angående det som jag antar väntar i uppföljningen.
Det tydligaste och mest påtagliga religiösa temat i Dune är kanske tanken på en frälsare eller messias. För Bene Gesserit-systrarna – vi återkommer strax till dem – bär han namnet Kwisatz Haderach och har avlats fram över generationer och ska ha krafter framom andra. För fremerna – och vi återkommer strax till dem också – är han Mahdi, den som ska leda folket till paradiset. Det intressantaste med Dunes frälsargestalt är dels lånen från islam – något termen Mahdi bl.a. pekar på – istället för de traditionella kristna referenserna som ofta kopplas till frälsarkaraktärer på film. Visst innefattar Dune även det man kan tolka som kristen symbolik – inte minst via vattnets betydelse – men tonen blir ändå delvis en annan. Det finns en antydan om ett heligt krig i filmen – en jihad – men vad frälsarkaraktären riktigt för med sig är ännu öppet i Villeneuves film, som endast tar oss halvvägs i historien.
En annan intressant aspekt med frälsarkaraktären i Dune är karaktärens koppling till både biologi och politiska maktspel. Det inte bara så att Bene Gesserit-systrarna har medvetet odlat fram en messias. Ett odlingsprogram som Jessica Atreides utmanar när hon väljer att föda en son – Paul Atreides. Bene Gesserit-systrarna har också viktiga politiska kopplingar och kan kanske bäst liknas vid en mäktig nunneorden med band till alla stora hus i Dunes universum. Även om systrarna verkar ha vissa övernaturliga förmågor – de kan bl.a. kontrollera andra med sin röst – knyts inte tanken på en frälsare direkt till högre makter. Som ofta är ett faktum i science fictionfilm, saknas i Villeneuves Dune en tydlig gudsgestalt som skulle sända en messias i enlighet med kristendomens lära. I de samhällen där systrarna rör sig har de medvetet odlat tanken på en frälsare. När Kwisatz Haderach framträder är man därmed redo att ta emot honom.
Även om det således finns många karaktärer i Dune som kan beskrivas som religiösa och vi också stöter på övernaturliga aspekter framställs religiösa institutioner i första hand som politiska agenter med tydliga maktintressen. Tanken går lätt till en medeltida kristendom med starka politiska kopplingar. De politiska mål många av de religiösa karaktärerna har i Dune uppnås emellertid inte alltid. Här finns också en påtaglig genusaspekt. Bene Gesserit-systrarna har avlat fram en messias, men frälsaren är man – om än en ung och androgyn sådan – och han är kanske sist och slutligen inte systrarnas frälsare. Jämfört med Lynch filmatisering har Villenueves kvinnliga karaktärer ändå mycket mera att bjuda på – något har därmed helt klart hänt när det gäller genusaspekter på film sen 1984. Men alltjämt verkar det i första hand vara kvinnans roll att föda en frälsare och mannens roll att frälsa.
Fremerna då? Fremerna framstår i filmen rätt långt som ett naturfolk. Planeten Dune är deras hemplanet en värld de kämpar för att bevara. I motsats till vad som ofta är fallet i film är det emellertid inte en sprudlande och levande natur man har en nära relation till, utan Dunes karga och hotfulla öken. Som många naturfolk ser man sin existens hotad – en situation som ofta verkar väcka tanken på och hoppet om en kommande frälsare. Dunes dolda rikedomar – den krydda som gör rymdresor möjliga – gör planeten till en politisk spelpjäs och fremerna ser sig hotade från många håll. Men som den klassiska bilden av ett naturfolk bär de också på en hemlig kunskap, kunskap som kan rädda dagen. Och det är till dem frälsaren kommer.
Vad den kunskap fremerna gömmer innefattar ges det antydningar om i Dune, men den uppföljare vi förhoppningsvis snart får se har garanterat mera att berätta. Så det är bara att vänta. Eller läsa boken. Eller böckerna – det finns flera. Och kanske se på Lynch filmatisering om ni inte redan gjort det. Ja, och det blev kanske inte klart, Villeneuves Dune är riktigt sevärd, så se den.
Sofia Sjö
Lämna ett svar