[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Hugovinnare 2004 i kategorin bästa långnovell

Michael Swanwick: Legions in Time

Legions in Time
Författare: Michael Swanwick
Publicerad i sf-tidskriften Asimov's i april 2003 (http://www.asimovs.com).
Utgivningsår: 2003
Kan läsas på webben på adressen http://www.asimovs.com/_issue_0406/legionsintime.shtml.
Författarens hemsida finns på adressen http://michaelswanwick.com.

Fru Eleanor Voigt är änka. Tidigare var hon glamorös societetsdam som ordnade fina fester för sin mans affärskumpaner, nu har hennes omständigheter reducerats och hon måste arbeta för sitt leverne. Det gör hon i en pytteliten byrå, ensam. Hennes chef heter herr Tarblecko. Hon har endast en uppgift: att sitta och stirra på en garderobsdörr och trycka på en varningsknapp om något underligt händer. "Vad då?" undrar änkefru Voigt. "Ni förstår nog när ni ser det", svarar herr Tarblecko.
   Varje dag klockan tolv ska hon öppna dörren och varje dag klockan tolv gör hon det. Och varje dag är garderoben tom. Före eller efter klockan tolv har hon inte lov att öppna garderoben.
   Ibland skickar herr Tarblecko ut henne. Hon får återkomma efter exakt fyrtio minuter. Vad han håller på med när han är ensam i byrån, det vet änkefru Voigt inte.
   För att hon är strängt förbjuden att öppna garderobsdörren när klockan inte är tolv, är detta just vad hon vill göra. Och - som alltid är fallet i berättelser - är det så klart precis vad hon gör.
   Dörren visar sig vara en port till en annan dimension, eller kanske till en ny tid - framtiden.
   Herr Tarblecko är en tidspirat och änkefru Voigt (syftar namnet till A.E. och rymdoperan?) en av dem som kan och ska motarbeta det att tarbleckorna helt och hållet erövrar och förstör tiden.
   Michael Swanwick har skrivit en behagligt gammaldags långnovell. Stämningen är som i en äventyrsberättelse från 50-talet eller till och med tidigare, frisk och positiv och på något sätt enormt naiv - men på ett trevligt sätt. Äventyret rullar fint, huvudpersonen är sympatisk på sitt lite stela tantaktiga sätt, de beskrivna händelserna och miljöerna passligt bisarra, tidsparadoxerna behagfullt bekanta. Mot slutet tappar Swanwick ångan och börjar förklara för mycket - vad allt betyder, hur vi hamnat i den situation vi nu befinner oss i, men felen är inte helt fatala. Slutets cykliska väsen vet jag inte om jag riktigt gillar. Berättelser som börjar och slutar med samma scen har man ju läst en och annan. En patentlösning men i detta fall, för att Swanwicks hela långnovell är så tongue in cheek, så får man väl ta slutscenen cum grano och bara acceptera hela faderullan.
   Fast egentligen anser jag nog att Swanwicks idéer brukar fungera desto bättre ju kortare berättelserna är (The Dog Said Bow-wow är väl ett praktexempel på detta!). Stämmer även här. Skulle ha varit ännu bättre som novell än som långnovell.

-Petri Salin- 18.9.2004

Recensioner på de övriga skönlitterära Hugovinnarna 2004 hittar du genom dessa länkar:

Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]