[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Hugovinnare 2004 i kategorin bästa kortroman

Vernor Vinge: The Cookie Monster

The Cookie Monster
Författare: Vernor Vinge
Publicerad i sf-tidskriften Analog i oktober 2003 (http://www.analogsf.com).
Utgivningsår: 2003
Kan läsas på webben på adressen http://www.analogsf.com/0406/cookiemonster.shtml.
Författarens hemsida finns på adressen http://www-rohan.sdsu.edu/faculty/vinge/, men mera information om honom finns att hitta t.ex på fansidan på adressen http://www.ugcs.caltech.edu/~phoenix/vinge/.

Dixie Mae arbetar i megaföretaget LotsaTechs customer support. Kunderna ringer till henne och hon försöker klara upp deras datorproblem. Vilket i och för sig är lite underligt år 2012 för att det brukar nämligen vara maskinerna som egentligen sköter rutinuppdragen av detta slag. Vem har råd att använda riktiga människor? Vem bryr sig ens om att göra det? LotsaTech, tydligen, företaget som "made IBM and Microsoft look like minnows" och till slut slaktade Microsoft. Nu har företaget äntligen fattat hur viktigt det är att människor betjänas av riktiga människor.
   Visst är arbetet ibland ganska monotont och långtråkigt men samtidigt också utmanande för en person som Dixie Mae som saknar högskoleutbildning och därmed varje möjlighet att komma vidare i världen. Kanske hon kan avancera i LotsaTech? Inte omöjligt. Så tror åtminstone hon själv. Sedan, dagen hon börjar arbetet, får hon bisarr epost. Det verkar som om skribenten vet de mest underliga saker om hennes barndom, saker hon aldrig berättat för någon. Vem har skickat meddelandet? Och varför? Är det någon som driver med henne? Av någon orsak tror hon inte det. Det här är fullt allvar.
   När Dixie Mae börjar undersöka saken uppdagas konstiga saker. Som att en vecka verkar ha försvunnit i tomma intet, eller så har hon och LotsaTechs andra nya arbetare erhållit en extra vecka. I varje fall lever de i en lite annan tid än omgivningen. Men hur? Och varför? Har de blivit hypnotiserade under skolningsperioden för att lättare bli indoktrinerade? Så att de bara tror sig ha levt en extra vecka? Bär de på falska minnesbilder? I så fall, hur kan de då över huvud taget veta vad som är sant och vad som inte stämmer?
   Dixie Mae och hennes arbetskamrater vandrar från byggnad till byggnad efter nya ledtrådar som någon verkar ha planterat för dem att finna. I en av byggnaderna stöter en av dem på sin exakta dubbelgångare. De är som två enäggstvillingar med till och med samma medvetenhet. Det är endast de senaste dagarnas händelser som skiljer åt dem, i allt annat är de fullt identiska.
   Hur är då detta möjligt? Kan någon ladda ner en människas personlighet som en fil? Är det ens tekniskt möjligt? Sf-författare (i ett roligt avsnitt nämns olika författare - Sturgeon, Pohl, Varley, Brin - och deras alster visavi ämnet och så fräck är faktiskt Vinge att han låter till och med sig själv och en av sina egna berättelser diskuteras i sammanhanget) har skrivit om det i årtionden men kan det äga rum i verkligheten? Och vilken av dem är då en kopia och vilken originalet?
   Undersökningarna fortsätter. Är det de facto så att de är alla datorsimulerade och inne i en enorm superdator, en del av ett enormt superprogram? Men kan det existera så kraftiga datorer?
   Det börjar verka så. Och det börjar även verka som om en av dem är en spion med uppgift att genast meddela när de blir misstänksamma om sin omgivnings verkliga natur så att programmet kan avbrytas och köras om från början.
   Vad kan de göra?
   Inte mycket. Men ändå något. De kan lämna efter sig spår så att när programmet nästa gång körs så finns det flera underliga detaljer som visar att allt inte är som det verkar. Och undan för undan, för varje körning, växer simulanternas misstankar och därmed friktionen inom hela systemet. Vilket till slut, efter otaliga körningar, måste leda till ett misslyckande.
   Vinge skriver luftigt och trevligt. Inga djupa psykologiska studier eller intellektuella bergstoppar här inte. Vinge är inte värst intresserad av det som till exempel en Dick enträget skulle utforska och analysera - verklighetens sanna väsen, folks paranoida förhållande till situationen, de psykologiska defekterna i protagonisterna som gör att alla försök att agera till slut ingenvart leder. Vilket betyder att vi har blott yta, blott intrig och äventyr, blott datatekniska funderingar. Så gott som hela berättelsen är skriven i dialogform vilket gör den lättläst och den känns inte alls så lång som den i verkligheten är. Intressant är att Cookie Monster har definitiva strukturmässiga likheter med Swanwicks Legion of Time, båda är de cykliska och hermetiska enheter, utan ände. Hur det till slut kommer att gå, hur allt kommer att sluta, det får vi aldrig veta. Även andra likheter finns. Båda är underhållande, välskrivna, men sist och slutligen inte så värst imponerande. Fullständigt acceptabelt tidsfördriv, inte just mera.

-Petri Salin- 18.9.2004

Recensioner på de övriga skönlitterära Hugovinnarna 2004 hittar du genom dessa länkar:

Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]