[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Hugovinnare 2004 i kategorin bästa novell

Neil Gaiman: A Study in Emerald

A Study in Emerald
Författare: Neil Gaiman
Publicerad i novellsamlingen
Shadows over Baker Street som redigerats av Michael Reaves & John Pelan och utgivits av förlaget Randomhouse/Del Rey (http://www.randomhouse.com/delrey/).
Utgivningsår: 2003
Kan läsas på webben på adressen http://www.neilgaiman.com/exclusive/StudyinEmerald.asp.
Författarens hemsida finns på adressen http://www.neilgaiman.com.

Är du intresserad av att köpa boken och använder någon av följande länkar stöder du samtidigt Enhörningen:
Amazon UK
Amazon.com
Fictionwise (e-bok)

OBS: Recensionen berättar en hel del om novellens intrig, vill du alltså inte veta något på förhand rekommenderas att du läser själva novellen först och återkommer sedan till denna mycket njutbara recension. [Chefred.kommenterar.]

Redan titeln avslöjar det: A Study in Emerald är en sherlockiansk pastisch (titeln leker med Doyles första Holmes-berättelse A Study in Scarlet) och genast efter titeln kommer den första vinken om att novellen även är, om än sekundärt, en Cthulhu-novell.
   Början följer Doyles original. Vi har berättaren, en fd. yrkessoldat som blesserats i Afghanistan. Berättaren träffar privatdetektiven och blir dennes rumskamrat på Baker Street, detektivens medhjälpare och till slut krönikör. Men genast märker läsaren att denna värld inte alls är identisk med Doyles ursprungliga. Vi har diffusa detaljer, obskyra händelser, roliga låtsasreklamer (lite som i Alan Moores League of Extraordinary Gentlemen - men alla Gaimans reklamer syftar på ett komiskt eller rent av absurt sätt till olika sf/skräck-klassiker, oftast på ett tematiskt relevant sätt) som en sång som spelas i fel tonart eller en målning med vrånga perspektiv och färger som inte riktigt stämmer överens med verkligheten.
   Med ett par strategiska penseldrag målar Gaiman upp eran och protagonisterna. Gaimans färgskala är betydligt mörkare än Doyles, mera hotfull, mera poetisk (vilket Gaimans historier alltid brukar vara), som om berättaren inte riktigt kunde vara säker på om det han skriver är verkligt eller en subtil mardröm, skådad "på ett dunkelt sätt såsom i en spegel" (1 Kor. 13:12).
   Sedan kommer första fallet berättaren får ta del i, ett fasansfullt mord - offret en medlem av kungahuset. Den mördade, prins Franz Drago av Böhmen, har inte så mycket blivit mördad som slaktad (möjligtvis lite á la Jack the Ripper måtro?). Men här har vi överraskning nummer ett: de kungliga är inget mindre än lovecraftska tentakelförsedda monster som erövrat Europa och tagit över de diverse kungarikena, infiltrerat sig i kungahusen, blandat sitt blod med det ursprungliga kungliga blodet och på så sätt producerat vansinniga missfoster.
   Den store detektiven läser mordplatsens ledtrådar: fotspåren, ordet Rache som står på väggen skrivet med offrets gröna blod (varav namnet på berättelsen!), askan i askkoppen. För att fallet är så betydelsefullt beviljas detektiven och hans trogne medhjälpare en specialaudiens hos drottningen, Viktoria, som för sjuhundra år sedan slog de engelska trupperna och har efter det härskat England eller Albion som det här heter. "Thizsz muzzst be zsolved", viskar Viktoria ur skuggorna.
   The game's afoot. Mästerdetektiven klär ut sig, spanar som endast han kan och kommer så småningom gärningsmännen på spår. Utredningen leder våra hjältar till en usel teater i Drury Lane med melodramer om förväxlade identiteter och hyllningsstycken till Cthulhus gudar på repertoaren. Gärningsmännen, som detektiven kallar för Den Långe Mannen och Den Haltande Doktorn, har anknytning till teatern och visar sig höra till den farliga anarkistgruppen som kallas the Restorationists. Dessa galningar vill driva ut landets nya herrar och stjälpa mänskligheten tillbaka in i det mörker och den fattigdom som skulle råda utan Cthulhus blida handledning. Detektiven gillrar en fälla. Katt-och-råtta-leken börjar.
   Men, som hör till saken, brottslingen är i detta fall ingen vanlig brottsling. Vernet, som han kallar sig, är detektivens spegelbild, den andre, metafysiskt sett samma person (som i en av Borges noveller i vilken Gud inte kunde särskilja mellan en teolog och dennes kätterska motståndare som teologen lät bränna på bål - för att de i Guds ögon var en del av samma helhet). Endast så är detektivens motståndare honom värdig.
   Så kommer Gaimans stora överraskning, novellens peripatetiska punkt som ändrar på allting.
   Om man i dag vill agera deutero-Watson och författa en apokryfisk Holmes-berättelse (häpnadsväckande ofta använder folk definitivt teologiskt språk när de talar om Holmes-berättelserna, de kanoniska skrifterna; detta därför att den första egentliga essäisten som tog de sherlockianska skrifterna på allvar - monsignor Ronald Knox på 1920-talet - var präst och därför använde sig av terminologin som stod honom närmast, och detta synnerligen passande språkbruk sitter fast i den sherlockianska diskursen för att litteraturen i grund och botten äger definitiva teologiska för att inte säga religiösa drag) så måste man ha en idé. Helst en stor idé med stor begynnelsebokstav. Sherlock Holmes vs. Dracula har vi sett och hört och läst. Sherlock Holmes vs. Uppskäraren är något av en självklarhet. Naturligtvis är det helt legitimt med dessa självklara banaliteter men den rutinerade sherlockianen gäspar. Efter Nicholas Meyers geniala The Seven Per Cent Solution (i romanen träffade Holmes Sigmund Freud i Wien och blev psykoanalyserad, vilket ledde till att vi fick veta sanningen om hans barndom och lärde oss veta varför han blev misogyn, känslokall, och framför allt privatdetektiv - hans mor förälskade sig i hans informator vilket ledde till att hans far dödade modern och därpå sig själv; informatorn hette för övrigt Moriarty) är kraven högre. Vi vill ha berättelser som belyser Holmes-myten på något originellt sätt, som ifrågasätter den, som till och med dekonstruerar den. Berättelser som Robert Lee Halls Exit Sherlock Holmes (Holmes är en tidsresenär, samma gäller hans tvillingsklon Moriarty) eller Michael Dibdins The Last Sherlock Holmes Story (Jack the Ripper visar sig vara ingen mindre än Holmes själv).
   Man måste alltså i mitt tycke ha något som berättigar berättelsen.
   Det att Sherlock Holmes löser ett mord i ett parallelluniversum styrt av lovecraftska monstrum räcker inte riktigt. Nyviktorianska sf-berättelser med lovecraftska inslag har vi sett och läst mer än nog.
   Länge verkar det som om Gaimans novell är kompetent och stimmungsfull, välskriven och sherlockianskt heterodox på ett ortodoxt sätt, inte nödvändigtvis mera än så. Men när det i slutet smäller så smäller det ordentligt. Gaiman har aldrig nämnt berättarens namn. Eller detektivens namn. Vi har bara antagit att de är Watson och Holmes. Vem annars? Det är ju blott och bart en formalitet, en självklarhet. Men mästerligt - och logiskt - nog är rollerna motsatta i ett annat universum. I detta universum är Holmes och Watson brottslingar medan Holmes bete noir, the Napoleon of Crime, professor Moriarty och hans medhjälpare överste Sebastian Moran (han som försökte lönnmörda Holmes i The Empty House med den blinde tysken von Herders skräckinjagande luftgevär) är detektiverna. Medan Homes och Watson är brottslingarna. Logiken stämmer oerhört väl för att i detta universum, i detta Albion är den som försvarar lag och ordning mänsklighetens fiende och egentligen en brottsling själv. Genialt. Elementary, my dear Watson. Att se Moriarty som Holmes motpol och spegelbild är naturligt. Sällan kommer man att tänka på att Moran i så fall måste vara Watsons motpol och spegelbild. Och precis så är det ju. Likheterna ser man genast när någon först har pekat ut dem. (Kumpanerna Moriarty & Moran hittar man även i Moores första LXG-album - Moriarty är chef för landets hemliga underrättelsetjänst och den gode översten hans högra hand.)
   Novellens detaljrikedom är påhittig och följer de kanoniska skrifterna, men på ett härligt förvrängt sätt. Vernet är för övrigt namnet på Holmes farmor, syster till den berömda franske konstnären Emile Jean Horace Vernet (1789-1863). I novellen går Holmes även under namnet Sigerson; i de kanoniska skrifterna en norsk upptäcktsresande han agerade när han efter Reichenbach-duellen med professorn i tre år måste spela död. Gaiman känner sin kanon. Extrapoäng för det att Gaiman inte frossar i lovecraftska hemskheter utan endast syftar till dem, låter dem förbli dolda och därför ännu hemskare.
   Novellen är berättigad.
   Och för den hängivne sherlockianen enormt njutbar.

-Petri Salin- 18.9.2004

Recensioner på de övriga skönlitterära Hugovinnarna 2004 hittar du genom dessa länkar:

Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]