www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


The Ring

[Pärmen på The Ring.]
Regi: Gore Verbinski.
Manus: Ehren Kruger,
manuset baserar sig på Hiroshi Takahashis manus för filmen Ringu som i sin tur baserar sig på Kôji Suzukis roman med samma namn.
Musik: Hans Zimmer m.fl.
I huvudrollerna: Jane Alexander, Brian Cox, David Dorfman, Martin Henderson och Naomi Watts.
Längd: ca 110 min
Ursprungsland och -år:
Åldersgräns: F-15
Bildformat: ? (DVD:n lär ha anamorfisk vidbild)
Finsk titel: Ring
Distributör: Universal Pictures Finland Oy
hyr- och köpvideo, finns även som DVD
Recensionsformat: video
Filmens webbsida finns på http://www.ring-themovie.com/
I IMDb hittas filmen på http://www.imdb.com/Details?0298130

Två fundamentala upptäckter. Upptäckt nummer ett: The Ring har absolut ingenting att göra med herr Richard Wagner och hans massiva mytologiska operor, utan den baserar sig på den japanska filmen Ringu av Hideo Nakata, som i sin tur baserar sig på en roman av Koiji Suzuki. Upptäckt nummer två: The Ring är en bra skräckfilm, och till och med mera än det - en bra film.
   Intrigen låter som en urbanlegend (och kanske är det också) - det finns ett videoband som inom sju dagar tar livet av de som ser det. Inget nytt eller strålande här. Det som är strålande är filmens realistiska ton och övertygande seriositet. Stämningen är enormt stark, rent av intensiv utan att ens verka vara det. Bilderna är väl och intelligent ihopsatta. Vi har inga billiga effekter utan verkliga, motiverade känslor som leder till nya starka situationer. Skräckeffekterna är till en början små och lindriga, men dessa små snuttar växer till en stor helhet. I slutet har vi ett par saftiga bilder men även de visas så snabbt att man knappt hinner reagera, vilket är en riktigt elegant lösning. Och alltid när vi har en skrämmande scen klipper regissören bort från det som händer och till protagonistens ansikte. Ju starkare, viktigare scen desto närmare körs kameran. Det är inte skräcken utan människan det handlar om här.
   En sak som slog mig var bristen på musik, vilket fick scenerna att kännas allt mera gripande. Varje gång det hörs ett ljud betyder detta något - och man reagerar verkligen. Och till slut blir själva tystnaden så påfrestande att den växer till filmens effektivaste skräckelement. Vad är mera skrämmande än tystnaden?
   Skådespelarna gör fina prestationer. I huvudrollen ser vi Naomi Watts (tidigare har jag sett henne i Lynchs bisarra Mullholland drive) som en journalist. Det är hon som är filmens primus motor och själ, hon som driver intrigen framåt. Det är hennes rädsla, smärta, ångest som filmen lever på. Men särskilt lever filmen på hennes relation till sin unga son (ett utmärkt val - en av dessa märkliga nästan skrämmande barn med en uråldrig själ och ett ansikte som egentligen borde tillhöra en gråskäggig stoisk filosof). Mor-barn-relationen är filmens viktigaste för att den reflekterar inte endast filmens centrala tema utan utgör en symmetrisk motbild till en annan förälder-barn-relation - den som ägde rum flera årtionden sedan, den som man får tacka för att allt det hemska nu äger rum.
   Och det centrala temat, det som filmen egentligen handlar om? Hjärtats avstånd, själens isolering, känslans kyla. I filmen är alla isolerade, ensamma, flyr undan andra, till och med inom familjen. Det finns inga starka positiva känslor, ingen naturlig kärlek - utom mellan huvudpersonen och hennes son. Och detta är den verkliga orsaken till att de inte delar de andras öde.
   Regissören Gore Verbinski är ett relativt nytt namn för mig. Det enda jag har sett av honom är gangsterfilmen The Mexican med Julia Roberts och Brad Pitt. Filmen fick en krossande kritik men jag tyckte att den inte alls var dålig utan faktiskt riktigt underhållande. Verbinskis nyaste film är piratspökfilmen The Pirates of the Caribbean har jag inte sett men den lär också vara ganska bra. Eller så helt usel, beroende på vem man frågar. Ett bra jobb har han i varje fall gjort här. Finns det fel i filmen så beror de främst på manuset, inte regin. Det som är fel i manuset är kanske det att premissen är ganska överdramatisk, tonårig, att Verbinskis sakliga och odramatiska stil inte hela tiden riktigt vill passa ihop med den. Ett par lite för lätta hopp förekommer också när huvudpersonerna letar efter lösningen till videobandets mysterium. De stiger in i ett vilt främmande rum och inom en minut hittar de genast en viktig ledtråd och inom fem sekunder vet de precis vad ledtråden betyder. Men smått är det.
   Intressant är det också att jämföra The Ring med originalet Ringu. Överraskande nog anser åtminstone jag att den amerikanska nyversionen inte bleknar bredvid originalet utan är till och med en bättre film. Verbinskis version motiverar händelserna bättre, gör det hela lättare att förstå (ibland kanske lite för lätt?), medan Ringu däremot är plötslig och saker sker oväntat och förhållandena är allt annat än solklara (detta inte enbart i en positiv mening). Ringu bygger starkare på premissens urbanlegend och tonen är mera fatalistisk, inte lika målmedveten som i The Ring, precis som huvudpersonen inte alls är lika aktiv i den japanska filmen som i den amerikanska filmen. Ringu är också den en odramatisk och osentimental film men samtidigt är den inte alls lika slagkraftig emotionellt sett som The Ring. Bra är den också, det är klart.
   The Ring är inte Exorcisten men häpnadsväckande nära.

-Petri Salin- 23.9.2003
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.



[Tillbaka till Näthörningen]