[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Exorcist - Director's Cut

[Pärmen på The Exorcist]
Regi: William Friedkin
Manus: William Peter Blatty
Musik: Jack Nitzsche
I huvudrollerna: LInda Blair, Ellen Burstyn, Jason Miller
och Max von Sydow
Längd: ca 130 min
Åldersgräns:
Videons bildformat: TV-format (4:3)
Finsk titel: Manaaja
Distibutör: Sandrew Metronome Distribution Finland Ab (http://www.sandrewmetronome.fi)
hyr- och köpvideo, även som DVD
Recensionsformat: video
Filmens webbsida finns på http://www.theexorcist.net
I IMDb hittas filmen på http://www.imdb.com/Details?0070047

Exorcisten är världens bästa skräckfilm. Ingen tvekan.
    Detta beror på två saker. Den första orsaken är att författaren William Peter Blatty skrev sin roman inte för att skaffa pengar (eller inte enbart) utan för att han hade viktiga saker att säga om det amerikanska folkets moraliska tillstånd och om ondskans väsen, och för att han är en intelligent och bildad människa. Den andra orsaken heter William Friedkin.
    Blatty skrev manuset, men Friedkin såg till att manuset blev bra.
    Det geniala med Exorcisten är att Friedkin regisserade filmen inte som om den var en skräckfilm utan som om den var en seriös arthousefilm typ Robert Altman eller John Cassavetes eller Stanley Kubrick. Scenerna är genialt konstruerade. Relationerna människorna emellan framgår inte ur det som sägs (dåliga författare säger alltid allting för rakt och då blir allt helt platt) utan ur hur det sägs eller bara genom det hur alla beter sig gentemot varandra. Ord behövs inte. Bara bilder. Bara känslor.
    Stilen är högrealistisk (i en intervju använder någon termen "documentary realism"). Allt sker kliniskt vilket får filmen att verka totalt verklig. Ett gott exempel är scenen däri Regan undersöks. Den kalla vetenskapligheten när läkarna tappar blod är rent skräckinjagande. Allvaret med vilket läkarna och själva filmen med vetenskapens hjälp försöker reda ut vad det är som är fel med Regan är precis lika skrämmande som skräckeffekterna. De vetenskapliga scenerna balanserar skräckmaterialet och skänker filmen en seriositet och en behagfull känsla av mångdimensionalitet. I de flesta skräck- och sf-filmer är de så kallade vetenskapliga förklaringsförsöken endast ett lite pinsamt obligatoriskt nummer, en kliché, här är vetenskapligheten letalt effektivt.
    Filmens tempo är närmast regal. Den första skräckscenen kommer efter 40 minuter. Själva exorcismen börjar en timme senare. Och hela tiden växer spänningen.
    Uppfriskande är att Exorcisten inte handla om vår gamle gode vän Djävulen. Demonen här är den sumeriska/babyloniska demonen Pazuzu (fast han själv påstår så sig vara Djävulen). Pazuzu härskade över den brännande sydostliga ökenvinden. Han hade fyra vingar, ett lejonhuvud, en skorpions svans och en människokropp. Förutom Exorcisten kan man stöta på honom i Tardis Adele-böcker.
    Skådespelarna är absolut underbara. Ellen Burstyn har solid teaterbakgrund. Max von Sydow är en långvarig Bergman-veteran. Jack MacGowran hade Beckett-bakgrund (hans roligaste filmroll är i Polanskis Vampire Killers där han spelade professorn). Den nyligen avlidne Jason Miller var dramatiker och (som så många andra i filmen) amatörskådespelare.
    Det som jag nästan mest älskar i filmen är ljudeffekterna. Flugornas surrande, hundarnas slgasmål - allt är manipulerat och finurligt förvrängt. Varje ljud är lite fel och därför är filmens stämning hela tiden otäckt utan att man riktigt vet varför. Demonens röst skulle, tyckte Friedkin, inte låta som en man och inte heller som en kvinna. Snarare som både och. Demonens röst skulle vara multiförskräcklig, ha lager, vara som en målning av Hieronymus Bosch. Den enda skådespelaren som enligt regissören kunde klara av det hette Mercedes McCambridge. Henne satte Friedkin genast på en whisky-diet så att hon skulle låta ännu mera demonisk. Ljudet som uppstår när Regans huvud revolverar åstadkoms genom att vrida på en gammal läderplombok med ett antal kreditkort i. Musiken Friedkin använder i filmen är inte den allra mest lättsmälta: Penderecki, Crumb, Henze, Webern.
    Exorcistens director's cut innehåller (ifall jag förstått rätt) 11 minuter extramaterial. Den enda mera betydande tilläggsscenen är ett nytt slut, Blattys slut. Friedkin tyckte att det inte behövdes, att dess substans (att hela världen inte är en dyster och förskräcklig och demoniskt besatt plats) framgår ur själva filmen. Allt behöver inte understrykas. Blatty var av annan åsikt, han ville ha samma slut i filmen som i romanen. Friedkin hade rätt.
    Ett annat tillägg är den så kallade spiderwalk-scenen som inträffar när regissörens kropp hittats. Inte heller den behövs. Scenen i vilken Regan testas psykologiskt och får medicin fungerar väl och klipptes bort (har jag läst) för att filmen inte skulle bli för lång.
    På kassetten finns det även ett enormt intressant BBC-dokument - Fear of God - om hur Exorcisten filmades. Vi får höra hur Friedkin, von Sydow, Burstyn, Blair (så bisarrt att se henne som vuxen), Miller (som spelade fader Karras) och Blatty upplevde filmandet och hur de ser på filmen nu. Det är fascinerande att höra att Blatty när han skrev romanen var en framgångsrik komediförfattare och detta var hans första icke-komiska projekt (Exorcisten baserar sig faktiskt på ett autentiskt fall som Blatty fick höra om 1949 när han studerade i Georgetown). När han skrev sin roman konsulterade han ett flertal teologiska experter och de gick med på att hjälpa honom endast ifall han närmade sig ämnet med respekt. Så är fallet och det att två av jesuiterna han konsulterade har till och med en roll i själva filmen (den ena spelar seminarierektorn och den andra fader Karras bästa vän) bevisar saken.
    Filmandet verkar inte ha varit helt oproblematiskt. En eldsvåda tog kål på kulisserna och orsakade en sex veckors paus i filmandet. Vad som tände branden förblev oklart. Och så började medlemmar av filmteamet att dö. Enligt Ellen Burstyn var antalet mystiska dödsfall nio och dödsfallen kulminerade i Jack MacGowrans hädangång (han avled precis efter att de hade filmat färdigt). Många var därför övertygade om att filmen var förbannad. Friedkin gick så långt att han bad en av jesuiterna utföra en exorcism i kulisserna men prästen tackade nej. Det är svårt att tro att Friedkins önskan att få filmen exorciserad var mera än ett pr-trick.
    Friedkins filmmakarmetoder kunde man väl skriva en bok om och den boken skulle vara ganska rå horror. I sin närmast kubrickska mani (apropå Kubrick: han erbjöds faktiskt Exorcisten men han tog inte emot uppdraget, vilket är synd när man tänker på The Shining - hur mycket bättre skulle inte hans Exorcist ha varit än hans Shining?) använde han precis vilka metoder som helst för att få de effekter han ville ha. När Regan slår sin mor flyger modern bakåt med en våldsam kraft. Detta sker så att Burstyn runt sin midja har en lina som man drar på. Burstyn tycker att mannen drar för hårt och att det kan vara farligt. Hon ber att Friedkin säger till medhjälparen att inte dra så hårt. Friedkin lugnar ned henne och gör som hon ber. Men på riktigt har han medhjälparen dra ännu hårdare. Burstyn slår sin rygg och måste föras på sjukhus. Men Friedkin får sina bilder. Burstyns smärta i scenen är äkta.
    Ett annat exempel. Fader Karras sitter på sitt rum. Plötsligt ringer telefonen och Karras reagerar häpnadsväckande starkt. En kort, nästan obetydlig scen, ändå en av filmens mest effektiva och till och med mest skrämmande scener. Orsaken till det att Miller reagerar så våldsamt är att Friedkin - helt utan att skådespelaren anar något - står bredvid honom och avfyrar en hagelbössa. Det brukade han ofta göra. Max von Sydow var inte begeistrad av detta. Varje morgon när han kom på jobb brukade han fråga en av teknikerna om Friedkin idag hade vapen med sig och i så fall vad de var och var de fanns. Endast när han visste det kunde han koncentrera sig på sina repliker.
    Ett annat exempel. Fader Karras håller på att dö och hans bästa vän ska ge honom den sista smörjelsen. Skådespelaren är en av jesuiterna och därför amatör. Friedkin filmar scenen om och om men får inte den reaktion han söker efter. Till slut går han till jesuiten och frågar denne om jesuiten litar på honom. Jesuiten svarar ja, varpå Friedkin slår honom i ansiktet. Scenen är genuint rörande. Prästens tårar är äkta.
    När Friedkin filmade själva exorcismen skulle det av någon orsak vara -18 grader i rummet. När temperaturen steg slutade han att filma och så väntade hela teamet tills det var tillräckligt kallt igen. Ibland snöade det inne i rummet. Blair kunde ofta inte ha på sig annat än sitt nattlinne. Efter filmen har hon avskytt kylan med en närmast hysterisk kraft.
    Den ursprungliga versionen av Exorcisten är något bättre (gäller inte ljudeffekterna) men denna version är väl värd att skaffas - om inte annars så för dokumentets skull.

-Petri Salin- 27.7.2001
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.


[Tillbaka till Näthörningen]