[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]

Dénis Lindbohm: Världar runt hörnet

Världar runt hörnet
Författare: Dénis Lindbohm
Förlag: Aleph bokförlag
Utgivningsår: 2005
ISBN 91-974537-8-1

Vad kan man säga? Man förstummas nästan. Det häpnadsväckande med den här samlingen är att den tidigaste texten är skriven redan på 50-talet – vilket betyder att redan då hade Sverige en sf-författare som var och är helt jämförbar med tex. dåtidens Dick och Silverberg, en helt färdig genremästare som skulle vara ett etablerat internationellt stornamn hade han bara råkat skriva på engelska.

Eller kanske inte, hans noveller är för små, för intima, för sofistikerade, för intellektuella, inte precis i massornas smak. Men elitens kultfavorit skulle han åtminstone vara.

Lindbohms starka sida är hans psykologiska öga, hans sinne för den mänskliga själens minsta nyanser. Hans färdighet eller kanske behov att undersöka själen – var det än är hans undersökning leder honom. Och detta gör att hans berättelser inte endast är genretexter utan riktig litteratur. Med stor begynnelsebokstav.

Det som gör samlingens bästa noveller så skrämmande och rörande är deras vardaglighet, händelsernas jordnära natur. Till exempel Gryningsbarn, samlingens äldsta novell, är en enkel berättelse om en far och en son, det är bara att sonen råkar ha en viss liten övernaturlig egenskap och kanske rent av representerar den nya mänskligheten.

Man ryser. Inte för att det är så skrämmande utan för att det är så, ja – mänskligt.

Klara papper från 1964, en berättelse om den matematiska Boken som hittas i vraket av ett flygande tefat (och som borde kunna tolkas just för att matematiken är ett universellt språk), är en trevlig liten gåta och kunde nästan ha hört hemma i Engholms samling.

När han skriver humoristiska rymdäventyr lyckas Lindbohm betydligt sämre. Han känner till genrens klichéer och vet hur man varierar dem, och visst är novellerna lite roliga, men framför allt känns de här rymdparodierna lite tröttsamma och onödiga. Som om de inte passade in i det distingerade sällskapet som utgörs av bokens övriga berättelser.

Det är i sina mjukare och humanare berättelser som både Lindbohm och hans poetiska gåva lyser, när han beskriver konflikter och missförstånd och möten med det främmande – möten som i verkligheten är möten med det mänskliga.

Till slut en liten personlig men genant bekännelse: det var någon gång närmare 30 år sedan jag för första gången stötte på Lindbohm, då i den briljanta förläggaren Deltas välbekanta och högt älskade gula tappning. Jag tror det var när jag läste denna på svenska skrivna och samtida sf-roman som jag verkligen insåg att det är helt möjligt att hålla på med sf även om man råkar var en frusen nordbo, att sf inte är amerikanarnas och den engelskspråkiga världens privata territorium utan tillhör oss alla.

Antagligen har även andra insett detta när de läst Lindbohm.

-Petri Salin- 20.2.2007

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.

[Tillbaka till Näthörningen]