www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Ahrvid Engholm: Mord på månen

[Pärmen på Mord på månen]

Mord på månen
Författare: Ahrvid Engholm
Förlag: ZenZat Ab
Utgivningsår: 2006
ISBN 91-976130-0-2
Novellen Månsilver som ingår i samlingen kan läsas på förlagets webb.

På 1940- och 50-talen var det ännu helt normalt för en sf-författare att skriva deckare vid sidan om – eller vice versa. Då fanns det ingen större mental klyfta mellan genrerna. Folk som Fredric Brown, Anthony Boucher och Theodore Sturgeon var starka namn inom både sf- och deckargenren (Sturgeon skrev bland annat en av sina deckare under namnet Ellery Queen). Eller ta till exempel argentinaren Jorge Luis Borges – är hans superbaste texter deckare eller sf-berättelser? Eller måhända både ock?

Det starka bandet mellan sf och deckare är inget att undra på, tvärtom, tänk bara på science fictions grand old man Edgar Allan Poe – mannen som på precis samma sätt är deckarens grand old man, mannen som kan sägas ha lagt grunden för både sf- och deckargenren i deras klassiska angloamerikanska form.

Sedan har vi naturligtvis Isaac Asimov, alltid ett kapitel för sig, som fick den geniala idén att kombinera genrerna och skapa en helt ny genre: sf-deckaren. Nu retrospektivt sett verkar idén fullständigt självklar eftersom genrerna i grund och botten äger samma grundstruktur, samma dynamik – ja egentligen till och med samma själ. Båda (jag talar nu om deras klassiska former) strävar till att med hjälp av logik knäcka en nöt. Deckaren vill för det mesta veta whodunnit medan sf-berättelsen vill ha reda på what if. Båda är de till sin grundläggande natur ytterst filosofiska eller rent av metafysiska litteraturgenrer, de vill utreda och ordna världen så att den åter är hel och förståelig, så att vi som människor vet var vi är och vem vi är och kanske även vart vi kan vara på väg.

Ahrvid Engholms novellsamling Mord på månen följer klockrent i Asimovs fotspår. Här har vi en hederlig gammaldags månkoloni och allt som hör till saken – med gruvverksamhet och lite vilda västern-kryddor (det handlar ju ändå om ett gränsland, ett nytt land, och om pionjärer i ordets verkliga mening). Engholms huvudperson heter Peter Dustin och är chef för Luna Citys poliskår. Eller är han egentligen polis eftersom han verkar jobba vid Luna City Security – som i sin tur verkar lyda under Månbolaget? Tanken är för övrigt ganska skrämmande – de stora multinationella firmornas privata poliskårer ...

I varje fall är Dustin Sherlock Holmes, Hercule Poirots och Chevalier Dupins efterföljare eller borde man säga tronföljare, en ultraskarp ”tänkande maskin” som knäcker varje fall med hjälp av sin överlägsna tankeverksamhet, utan vapen – mera guldålderns brittiska skola alltså än den hårdkokta amerikanska skolan.

Det är tydligt att Engholm verkligen har tänkt igenom sin miljö. Fint nog är varje brottsfall typiskt just för Månen och beroende av Månens miljö och fysiska omgivning. Engholm har skapat en trovärdig koloni på 20 000 invånare, ett helt utomjordiskt samhälle, och varje liten (och även lite större) detalj befäster intrycket av författarens sakkunskap och skarpa öga för teknik. Logistikens fascinerande aspekter tycks vara innovativa, övertygande och verifierbara.

Men där har vi kanske niten. Gåtorna fungerar men prosan haltar. Engholm har använt en alltför stor del av sin skapande energi på det tekniska och därför är fallen – som noveller, som ren prosa – betydligt anspråkslösare än de kunde vara. Dialogen är styv, personerna endimensionella och novellerna ibland nästan skisser – även när gåtan an sich är superbt igenomtänkt och på alla sätt och vis snillrik. Men å andra sida – redan Asimov und so weiter ...

Den som är insatt i astronomins och science fictions historia kan finna många små godbitar i Månens nomenklatur, namn vars blotta närvaro får åtminstone mig att le invärtes och mitt hjärta bulta lite hårdare. Ack – våra hjältar!

Samlingens bästa noveller är titelnovellen Mord på månen (kanske samlingens enda riktiga novell – där satsar Engholm hårt på att skapa sin miljö och berätta en verklig historia), Det inverterade rummets gåta (en rolig och påhittig lek med etablerade deckarkonventioner) och (trots att gåtan på allvar borde ha dramatiserats till en novell) Knappt med luft. Det att vissa noveller är mera eller mindre skissartade, rena gåtor istället för riktiga noveller, kan möjligtvis förklaras av deras brokiga utgivningshistoria – en del verkar ha skrivits för specifika ändamål och detta kan förklara deras egenart.

Men om Engholm fortsätter med Peter Dustin (och det hoppas man – jag tycker att det är kul att någon återupplivar den gamla goda sf-deckartraditionen) så bör han komma ihåg att novellerna först och främst är skönlitterära alster, inte tekniska manualer. Lite mindre renodlad teknik, lite mera mustig prosa – och plötsligt kan vi ha oss små pärlor att läsa.

-Petri Salin- 20.2.2007

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]