[Affischen för Valerian and the City of a Thousand Planets]


Regi: Luc Besson
Manus: Luc Besson
Musik: Alexandre Desplat
I huvudrollerna: Dane DeHaan, Cara Delevingne, Herbie Hancock, Clive Owen, Rihanna och Sam Spruell.
Längd: ca 137 min
Ursprungsland och -år: Frankrike, 2017
Åldersgräns: 12
Recensionsformat: film
Filmens webbsida
Om filmen på IMDb

Kortkort:
Om du gillar Luc Bessons tidigare filmer, men inte känner värst bra till Pierre Christins och Jean-Claude Mézières’ serie Valérian et Laureline, som filmen öser sin inspiration ur, kan du se fram emot ytterligare en lyckad Besson-film. En film som är visuellt snygg, har häftiga action-scener och är kryddad med lite mer tanke än en sedvanlig popcorn-film.

Lite längre:
Filmen Valerian and the City of a Thousand Planets berättar om två medlemmar i någonslags (rymd)statlig elitstyrka som skickas på ett uppdrag för att återhämta något värdefullt som stulits. Uppdraget leder våra huvudpersoner Laureline (Cara Delevingne) och Valerian (Dane DeHaan) på spåret av en stor och farlig hemlighet.

Filmen börjar mycket lovande med David Bowie sjungandes Space Oddity medan en rad scener som visar välvilja, samarbete och uppbyggandet av en enorm rymdstation spelas upp. För en gångs skull en positiv bild av mänsklighetens väg ut i rymden och mötet med främmande civilisationer.

Så mycket mer om den fredliga samverkan mellan olika intelligenta raser får vi tyvärr inte njuta av i filmen. I stället leder intrigen oss på ett fartfyllt äventyr för att lösa ett okänt hot som verkar finnas inne i den enorma rymdstationen och utomjordingarna finns närmast till för att ge lite krydda.

Luc Besson lyfter upp teman som är vanliga från hans andra filmer: misstänksamheten mot auktoriteter samt kärleken som en universell övervinnande kraft. Filmen levererar också några politiska kommentarer om dagens Europa, men de känns lite påklistrade. Det här är extra synd eftersom det i originalmaterialet nog skulle ha funnits mer än väl av samhällskritik.

Skådespelarna gör ett bra jobb, det visuella är, som man kan vänta sig av en film av Luc Besson, otroligt fint (fastän några ovanligt klumpiga effekter tyckte jag mig nog skymta, men det kan ju hända att jag skall skylla på att man på pressvisningen visade 3D-versionen av filmen) och filmen rullar på sina dryga två timmar utan att man blir så värst uttråkad.

Allt är alltså bra, men varför är jag ändå besviken? Jo, jag tror, som jag redan nämnde i början, att den här filmen fungerar bäst om man inte känner till Pierre Christins och Jean-Claude Mézières’ seriealbum som filmen (i teorin) är baserad på.

Den första serien om Valérian et Laureline, alltså Linda och Valentin, publicerades år 1967 i Frankrike. Till Finland kom serien 1973 och till Sverige 1975. Många av oss medelålders fantastikfans har alltså en nostalgisk koppling till serien. Själv fick jag mitt första album 1976, alltså som tioåring. Serien har legat mig nära sedan dess och det är klart att jag under alla dessa år och genom de 23 publicerade albumen bildat mig en uppfattning av hurdana karaktärer huvudpersonerna Laureline och Valérian är, och tyvärr är det inte de karaktärerna Luc Besson har i sin film.

Jag medger direkt att det är mitt eget problem att jag inte kunde släppa min uppfattning av seriealbumen då jag såg filmen, men det gör ju inte saken bättre för mig som skriver den här recensionen.

Vad är det då som inte fungerar? Fastän man skulle bortse från petitesser (eller är de egentligen petitesser) som att Laureline borde vara rödhårig och att Valerian, i mitt tycke, borde vara äldre, slipper man inte elefanterna i filmen, nämligen kemin mellan Laureline och Valérian samt deras personligheter.

Från första scenen mellan våra två huvudpersoner är något galet och det blir bara värre. I serierna har det alltid funnits en viss magnetism mellan Laureline och Valérian. De är arbetspartners och de jobbar mycket bra ihop, men de har också ett förhållande som under åren växt och utvecklats. Vad än deras förhållande är är det allt annat än svartvit ”jag älskar dig – du måste älska mig”-filmromantik.

Men vad är det Luc Besson serverar oss? Jo, en Valérian som är dödförtjust i Laureline från första ögonblicket vi ser dem tillsammans på duken. En Valérian som uppträder mer som en hormondrypande tonåring än en världsvan rymdagent. Tyvärr fortsätter det på samma sätt genom hela filmen.

Och vad har hänt med personligheten hos våra två huvudpersoner? Lobotomi?

I serien är Valérian en toppskolad och mot sin arbetsgivare fullständigt lojal agent. Han är fullt kapabel att tänka med sin egen hjärna, men har han ett uppdrag är han möjligast väl förberedd och strävar till att följa order även om de går mot hans personliga värderingar. I filmen är Valérian alldeles för ofta som en amatör ute på sitt första uppdrag. Visst kan han slåss, men kan han egentligen något annat? Filmens Valérian är egentligen bara ett tomt skal.

Laureline är i serien minst lika kapabel som Valérian, men hon är mer impulsiv och är inte ett dugg rädd att säga sin åsikt om hon anser att de order hon fått är mindre intelligenta. I serien är det ofta Laureline som är hjärnan i teamet. Av de två huvudpersonerna är Laureline mer lyckad i sin filmversion, men på något sätt verkar hennes impulisivitet ha flyttats över till Valérian medan hon i stället fått hans ”vi följer order till punkt och pricka”-mentalitet. En del av serie-Laurelines temperament har hon dock kvar och verkar sålunda mer tredimensionell än det tomma skalet Valérian.

Summa summarum är att serien bjuder på två fungerande karaktärer med djup, historia och vettig personlighet, men av någon outgrundlig orsak har Besson ansett att dessa två karaktärer inte duger. Jag förstår inte hur Luc Besson läst sina Valérian et Laureline-serier? Vad har han egentligen tänkt på och vad har han koncentrerat sig på?

Visst är världen som Besson målar upp till stora delar bekant från serierna och de olika varelserna är som plockade ur serierutorna, men det känns lite som om Besson bara skulle ha sett ytan, det visuella, inte själva djupet i Christins och Mézières’ rymdberättelser. Och eftersom Besson bara serverar oss vackra bilder blir slutsatsen tyvärr alltför ofta en axelryckning med tanken ”inget nytt, jag har sett liknande förut”. Tre blatanta exempel är de blåskimrande varelserna i början av filmen som kunde vara plockade ur Avatar, roskisscenen som genast för tankarna till Star Wars och dansscenen som igen för tankarna till operascenen i Bessons egna The Fifth Element.

Jag skulle så gärna ha velat tycka om den här filmen. Jag skulle så enormt gärna ha sett fram emot flera Valérian et Laureline-filmer. Potentialen fanns där och den var enorm, men allt rann ut i sanden.

Men som sagt om du inte har ett nostalgiskt förhållande till originalserierna, ännu bättre om du inte ens har läst dem, så får du säkert ut en hel del mer av Luc Bessons Valerian and the City of a Thousand Planets. Alla vi besvikna kan ju alltid trösta oss med att vi alltid har originalet, seriealbumen, kvar!

-Ben Roimola- 26.7.2017