[Pärmen på Tecken i aska och eld]

Tecken i aska & eld
Författare: flera
Förlag: Catahya
Utgivningsår: 2008
ISBN 978-91-633-0395-1

Att öppna en antologi innebär alltid en viss spänning. När man läser en novellsamling av en författare är det ingen garanti för att man kommer att gilla allt man läser, men man har ändå, om man känner till författaren, en viss uppfattning om vad man kan förvänta sig. Då man däremot får något så pass originellt som en svensk novellantologi kring temana folktro, tecken och skräck i sin hand är det svårt att veta en hurudan läsupplevelse man har framför sig. Kort sagt är Tecken i aska och eld något rätt originellt i sig själv i likhet med dem som gett ut boken, fantasyföreningen Catahya, en förening som, enligt egen utsago, har som syfte att verka för att sprida information och fakta om fantasy och spel till allmänheten. Följaktligen är det med en viss spänning och varierande förväntningar man som läsare ger sig in i denna bok. Vad kan möjligen svensk fantasy bjuda på och en hurudan bild av folktro och skräck är det bokens noveller kommer att teckna?

Även om novellerna i Teckan i aska och eld är mycket varierande så är det ändå tydligt att det finns vissa ofta återkommande motiv. I och med att ett av temana för novellsamlingen varit skräck är det inte så förvånande att många av novellerna tar oss med till den mörka sidan och introducerar oss till representanter för ondska. En fråga som då genast väcks är vad det är som svenska fantasyskribenter finner skrämmande? Som väntat är motiven på denna punkt inte alltid så speciellt originella. Missbildade, deformerade eller torterade kroppar, ofta kvinnliga sådana, är ett återkommande motiv, som i t.ex. Daniel Albertssons intagande Syster till kråkor eller Melvin Morrows förunderliga Anomali. Ond bråd död överlag är ett annat rätt naturligt återkommande tema, som i Rikard Slapaks kallblodiga Skepnad av mörker och Maria Helena Stankes fascinerande Själkrypare. Det faktum att många av författarna kopplar samman mörkrets makter med flygande väsen är rätt tankeväckande. Att mörka fåglar kan vara något skrämmande är något som t.ex. Daniel Albertsson i sin rysare Shakawkaw lysande fångar in.

Det finns således en tydlig fokus på och ett klart intresse för det dödliga och mörka bland författarna till Tecken i aska och eld. Inte alla bokens berättelser fokuserar emellertid på ondska och inte alla är menade att skrämma. Det många av författarna också verkar vara ute efter är att utmana vår bild av vem som är den onde. Kanske draken egentligen inte är ett monster utan en lyckobringare så som Andrea Grave-Müller antyder och vem har sagt att demonen uppe i tornet alltid är ond. Ibland kan ett öppet sinne kanske öppna hans hjärta som i Camilla Jönssons Tecken i Aska. Inte att förglömma är den humor, ibland åt det svarta hållet, men i alla fall, som en del av novellerna bjuder på. Robert AnderssonsKonsttävlingen är ett gott exempel på detta. Påpekas börs också det tydliga hopp som flera av texterna bjuder på, som t.ex. Carl Claesons Midvinteroch de många levande miljöer novellerna tar läsaren med till: allt från ett förhörsrum på en polisstation till skrämmande sagolika ökenlandskap.

Kort och gott bjuder Tecken i aska och eld på flertalet trevliga läsupplevelser men som man kan förvänta sig är det kanske inte alla berättelser som till samma grad lyckas fånga läsaren. En fråga som antologirådets ordförande Elin Holmerin ställer sig i förordet till boken är om man verkligen kan skriva fantasy i novellform. Det svar hon ger är ett klart och tydligt ja och flera av novellsamlingens texter talar för detta. Trots det så måste det emellertid i vissa fall konstateras att fantasyns ofta episka natur inte på det bästa sätt alltid kunnat omvandlas till novellens begränsade omfång. Tyvärr är det så med en del av bokens berättelser att de känns som en introduktion till något stort och betydelsefullt som sedan aldrig förverkligar sig. Att man lyckas öppna upp läsarens sinnen för något fantastiskt är förstås i sig kanske något bra, men beklagligt nog lämnar en del av novellerna en mera med en känsla av att man inte orkat föra berättelsen längre eller vetat hur man ska fortsätta och istället dragit ihop allt till ett halvdant slut. Även om så är fallet så får man verkligen hoppas att Catahya och föreningens skribenter inte slutar upp med att skriva fantasynoveller utan snarare det motsatta, så att vi snart får hålla en ny antologi i vår hand.

-Sofia Sjö- 28.7.2009