[Pärmen på Syner i natten 2]

Syner i natten del 2, 11 rysare ur tidskriften Minotauren
Författare: Henning Berger (Dubbelgångaren), Ambrose Bierce (Nattliga visioner), William Hope Hodgson (Det visslande rummet), Per Jorner (Den siste schliarfen), H.P. Lovecraft (Uppgifter rörande Arthur Jermyn och hans anfäder), Arthur Machen (Den flammande pyramiden), Gustav Meyrink (Vaxkabinettet), Steve Savile (Doften av dig), Eric Stenbock (Den andra sidan), Johan Theorin (Kafkas film och Skuggan över Providence).
Översättare: Rickard Berghorn, Maria Hansson, Jens Heimdahl och Johan Theorin.
Förlag: Aleph bokförlag
Utgivningsår: 2004
ISBN 91-974537-6-5

Syner i natten är en samling skräcknoveller som publicerats i tidskriften Minotauren åren 2003-2004. Ett speciellt positivt drag i boken är den korta presentationen av författarna, deras produktion samt den förestående novellen som föregår varje berättelse. Historierna själva är av någon outgrundlig anledning upplagda i två spalter per sida, något som kan kännas ganska ovant i en bok. Det här i kombination med att typsnittet dessutom är litet gör i flera fall boken aningen svårläst, även om den invecklade meningsbyggnaden med mängder av inskjutna bisatser som förefaller känneteckna genren inte skulle välla problem, vilket den lätt kan göra i vissa fall (vilket precis illustrerats). Berättelserna åtföljs också av illustrationer av Jonas Anderson och Nicolas Krizan. Meningen med illustrationerna är väl att de ska ge ett mörkt och dystert intryck, men tyvärr lyckas de långt ifrån alltid med det och kan till och med upplevas som störande ibland.

De elva historierna i sig är också av rätt så varierande kvalitet. Några berättelser kunde antagligen lika väl ha förblivit oskrivna, då åtminstone jag inte får ut annat än vad som krävs för att kvittera dem med en axelryckning. Flertalet av berättelserna är i alla fall underhållande, även om de inte direkt gav upphov till några större känslor, varken av skräck (vilket torde vara meningen) eller andra. Även om många av historierna kan beskrivas med någon av dessa kommentarer, innehåller novellsamlingen också några riktiga pärlor, både sådana som väcker tankar och sådana som till och med är lite hemska och obehagliga. Några av dessa tänkte jag gå lite djupare in på.

En av de berättelser som otvivelaktigt meriterar särskild uppmärksamhet är H.P. Lovecrafts Uppgifter rörande Arthur Jermyn och hans anfäder (originaltitel Facts Concerning the Late Arthur Jermyn and His Family publicerad 1920, översatt av Jens Heimdahl). Trots att Lovecraft otvivelaktigt är en av de stora mästarna i den här genren, hör inte den här berättelsen till de i samlingen som föll mig mest i smaken. Tvivelsutan handlar det ändå om en bra novell skriven i en stil typisk för Lovecraft. Han behärskar novellen som format och lyckas måla upp en detaljrik berättelse i ett koncist format. Typisk är också den antropologiska och arkeologiska infallsvinkeln med sina insinuationer till en vetenskaplig grund som han ofta använder sig av. Som vanligt lämnar författaren en hel del till läsarens fantasi, och det finns mycket i berättelsen man aldrig får mera än antydningar om.

En annan historia som också rör Lovecraft såtillvida att den behandlar ett besök till hans grav är Johan Theorins Skuggan över Providence.Den här berättelsen är klart inspirerad av Lovecraft, och den framstår verkligen till sin fördel i samlingen, även jämfört med den Lovecraft skrivit själv. Redan från det första stycket lyckas Theorin bygga upp en märklig känsla av att någonting inte står rätt till, allting känns på något vis galet. Det här är precis den känsla jag uppskattar i skräcknoveller. De ska fungera enligt konceptet i en vits jag hörde härom dan. På frågan: ”Hur många huvudpersoner från Lovecraft behövs det för att byta en glödlampa?” lyder svaret: ”En, men är du säker på att han ska tända den?”. Om författaren kan konsten att engagera läsarens fantasi och styra den i rätt riktning är ett bra resultat så gott som garanterat. Det torde vara omöjligt att i text måla upp någonting som känns lika onaturligt och skrämmande som läsarens egen fantasi gör om den får de impulser den behöver. Dessa impulser är antagligen olika för alla läsare, och Theorins berättelse fungerade för mig. Det enda jag möjligen kan motsätta mig i berättelsen är då huvudpersonen påstår att Lovecraft beskrev livet som det är. Det gjorde han ju inte. Jonas Gardell gör det till exempel i sin bok Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. Det är ingen skräckroman, men den är så deprimerande att den är på gränsen till att vara hemsk i alla fall. På riktigt, för den beskriver livet som det är.

Steve Saviles berättelse Doften av dig (originaltitel The Fragrance of You publicerad 2001, översatt av Johan Theorin) avviker på många sätt från de andra i samlingen. Det är för det första ingen renodlad skräcknovell, utan den handlar om den magi som finns i berättelser och hur berättelserna existerar så länge det finns någon som tror på dem. Den handlar också om hur den pragmatiska realism som så ofta infekterar oss när vi växer upp förstör berättelsernas magi och, i det här fallet, har mycket allvarligare följder än det. Den här berättelsen var både välskriven och tankeväckande, definitivt en av de mest läsvärda i samlingen.

Berättelsen Det visslande rummet av W.H. Hodgson (originaltitel The Whistling Room publicerad 1910, översatt av Maria Hansson) hör till serien berättelser med Carnacki som huvudperson. I samma tradition som Lovecraft undersöker Carnacki ockulta fenomen och försöker finna en förklaring till vad som egentligen pågår. I det här fallet ger han sig i kast med ett hemsökt rum som undersöks med olika vetenskapliga metoder avsedda att öka trovärdigheten i historien. Berättelsen är en både välskriven och intressant studie i handlingens makt att påverka omgivningen, arvsynd och mysticismens olika dimensioner.

Den sista historien jag kommenterar närmare är Arthur Machens Den flammande pyramiden (originaltitel The Shining Pyramid publicerad 1894, översatt av Rickard Berghorn). Machens verk var i hög grad inspirerade av den keltiska folktron. Så också den här berättelsen, som igen är en beskrivning av en ockult detektiv som tar sig an ett nytt fall. Elementet av folktro är i alla fall uppiggande och, trots (eller på grund av) att det rör sig om en av de äldsta berättelserna i boken, kunde man kalla det för ett innovativt nytänkande. På det hela taget rör det sig om en intressant historia som, trots vissa luckor i resonemanget, i sin lugna takt framskrider till ett shokerande och störande klimax som inte lämnar läsaren oberörd.

Avslutningsvis kan konstateras att novellsamlingen säkert är läsvärd, knappt hälften av historierna upplevde jag som riktigt bra, och det är med tanke på att alla säkert har sin egen smak vad gäller den här genren inget dåligt resultat. Illustrationerna kunde lämnas bort, typsnittet kunde vara större och brytningen i spalter är störande, men det har ju inte med berättelserna i sig att göra. Illustrationerna behöver man inte se på och det finns ju förstoringsglas. Spaltindelningen får man väl leva med, men visst har det ju en inverkan på ens intryck av berättelsen också, det är klart den känns bättre om man inte behöver anstränga sig för att läsa den. För att kunna ge en rättvis beskrivning av samlingen är det något man måste försöka beakta.

-Jan Ray- 24.2.2005