[Pärmen på Svavelvinter...]

Svavelvinter. Första delen i krönikan om den femte konfluxen.
Författare: Erik Granström
Förlag: Svensk Fantasy (Järnringen förlag Ab)
Utgivningsår: 2004
ISBN 9197509809
Författarens hemsida finns på www.svavlevinter.nu erik-granstrom.blogspot.se.

Det är inte lätt att skriva fantasy. Skylla är att hålla sig så nära genrens oskrivna regler att man inte bara tappar orginalitet utan blir skrattretande (här är säkert Jim Theis legendariska Eye of the Argon det bästa exemplet). Charybdis är att när författaren gör sig av med så mycket av det fantastiska att det som återstår liknar en historisk roman där författaren inte orkat göra sin research. Då vi hos Granström hittar drakar, jättar, onda kultister och en armé av levande döda är det bara att konstatera att han likt Odysseus seglar på Skyllas sida. Men förbi kommer han, utan vare sig landkänning eller förlust av manskap.

Svavelvinter är som det sig bör del ett av en trilogi. Den är skriven i krönikeform, vilket bland annat innebär att boken saknar egentlig huvudperson. Istället får vi följa ett antal personer, vars öden naturligtvis är sammanflätade med varandras på olika vis. I mitten ligger Marjura, en ö högt uppe bland polarisen i norr, centrum för svavelutvinningen i det Trakoriska riket. Här finns eller hit kommer alla bokens huvudpersoner, en på jakt efter fornfynd, en annan smugglande vapen till öns rebeller, en tredje i den hemliga polisens tjänst, en fjärde på jakt efter en drake. Och så vidare. Det är många trådar författaren har att hålla i, men han lyckas bra med det. Huvudpersonerna är välbeskrivna, och det tar inte länge innan man lär känna dem. De är också alla intressanta och viktiga för bokens helhet.

Jag läste flera kapitel i boken innan jag insåg varför den verkade så bekant. Det var paradoxalt nog dolken Demens som väckte mig ur min glömska. Jag har ju spelat detta! Javisst, en snabb Googling av boken avslöjade att den har sitt ursprung i en kampanjmodul för gamla goda Drakar och Demoner som Granström själv skrev i slutet av åttiotalet. Rollspelsfantasy har sina sidor – handlingen blir bland annat ofta onödigt våldsam och kryddad med en slags humor som enbart fungerar bland ett gäng femtonåringar som suttit instängda i ett unket rum i flera timmar – men som bäst kan den byggas på en nästan Tolkien-aktigt djup miljö. Granström har i sinnet levt i Trakorien i trettio år, och det märks. Detta är en mångfacetterad, genomtänkt fantasyvärld, mycket mer än en snofsig karta och några häftiga platsnamn.

Riktig fantasy skall innehålla magi, sägs det, och det finns en hel del magi i Svavelvinter. Jag gillar Granströms behandling av detta svåra ämne. Här är magi en självklart fungerande del av vardagen – ungefär som i Ursula Le Guins Övärlden – men skrämmande, dyr och ganska ovanlig. Det skall också finnas kärlek: det finns det, men inte särskilt mycket (och Gud ske lov för det, säger en recensent innerligt trött på romantisk fantasy). Lite sex, men ingenting dess mer explicit än att någons busuk lite sväller. Häftiga stridsscener: javisst, till och med mellan riddare och drake. I den stora striden mot de odöda i bokens slut tycker jag ändå att Granström kunde ha tagit ut svängarna lite mera – man har väntat på den länge och blir lite besviken. Men nej, allt kan man inte få, inte ens inom fantasyn.

Viktigare än magi, kärlek eller råstyrka i Trakorien är ändå pengarnas makt, och om man vill se något slags allmänmänskligt budskap i Granströms bok är det en bitande kritik av nyliberalismens ekonomiska tankegångar. Gudarna själva, eller berättarna, som en av huvudpersonerna passande kallar dem (och man inser genast vad Granström själv är i Trakorien) är underställda pengarnas makt. ”Gudinnan Kastyke älskar den som älskar sig själv” säger Tricilves pelarfader, och vips är läsaren tillbaka i vår egen värld.

En utmärkt bok, det bästa jag läst bland de senaste årens svenska fantasy. Bara en fråga återstår. När kommer nästa del?

-Måns Broo- 11.6.2007