[Pärmen på Stjärnfall]

Stjärnfall. Om Sf
Författare: Lars Jakobsson, Ola Larsmo & Steve Sem-Sandberg
Förlag: Bonnier
Utgivningsår: 2003
ISBN 91-0-058137-2

Innehåll:
Lars Jakobson: Ombord på de stora skeppen. Ett försök om sf i vilket Philip K Dick endast nämns i förbigående och Stanislaw Lem inte alls
Ola Larsmo: NU: Rigel i Orion, brinnande med blåvitt sken
Steve Sem-Sandberg: Orfeus i spegelstaden

 

Enligt den ursprungliga montaigneska definitionen är en essä ett försök. Denna tunna och eleganta samling innehåller tre olika och tämligen personliga försök att definiera vad det är som gör sf till sf och – överhuvudtaget – vad sf är. Essäisterna Lars Jakobson, Ola Larsmo och Steve Sem-Sandberg är författare och essäister alla tre, men framför allt är de belästa sf-fantaster, och detta sedan pojkår. Belästa både inom sf-genren och (vilket ofta är lika viktigt om inte viktigare – särskilt om man skriver om sf) utanför den.

När jag begrundar olika försök att definiera genren får de mig oftast att tänka på Heisenbergs obestämdhetsprincip eller Schrödingers katt. Ibland gör försöken att bestämma vad sf är mig nästan orolig. Inte för att jag skulle uppfatta uppgiften som ointressant eller betydelselös utan därför att det så ofta verkar som om bestämmarens huvudmål tycktes vara att stänga ut böcker och författare. Detta accepteras, detta förkastas. Du får vara med och leka med oss, du får gå hem. Sf är inte en religion men det är många som tror det. De vilkas lära inte är ren får betala för sina synder.

Vad är då sf? Hur definierar vi genren? Vad är det som gör sf till en så betydelsefull litteraturart, ett så smidigt och användbart verktyg? Varje essäist närmar sig problemet (för ett problem är vad det är) på sitt eget sätt. För Jakobson är ”Det amerikanska arvet centralt. Sf är en genuint amerikansk genre”. Jakobson närmar sig genren som en megatext, ett arv som förmedlas vidare, en litterär tradition som består av och lever på citat, variationer och rent av plagiat. För honom är sf inte en del av den långa fantastiktraditionen och definitivt inte en del av Litteraturen. Han citerar Samuel R. Delany: ”Ju underligare eller mer fantastiskt och surrealistiskt någonting verkar i Litteraturen, desto mer antas det handla om sinnet eller psykologi.” Detta, hävdar Jakobson, leder till att fantasin stelnar ”till att blott och bart vara metafor.” –Litteratur och sf skall ses, citerar Jakobson igen Delany, ”inte som två skilda uppsättningar av etiketterade texter, utan som två skilda värderingar, två skilda sätt att reagera, två skilda sätt att läsa”. Jag vet inte. På sätt och vis är detta en enormt elitistisk syn på saken. För oss som är om inte födda så åtminstone uppväxta i och med genren är Jakobsons megatexter och traditionen en självklarhet. Men de som inte är det? Ska de i all evighet stängas ut? Är det verkligen en så hermetisk separatism vi vill ha?

Om man läser sf på fel sätt, slutar det då att vara sf? Eller ett mera inspirerande alternativ – om man läser litteratur på fel sätt, blir det då sf?

En annan sak i megatexten som gör mig något skeptisk gentemot den är att den så lätt, för att parafrasera Jakobson, leder till att den stelnar till att blott och bart vara en kliché. Användandet av megatexten möjliggör alltför ofta en mekanistisk för att inte säga reduktionistisk prosa. Alla kulisser är där de ska – men finns det något annat i texten än välbekanta kulisser? Finns det liv i kulisserna? Eller är det så att för den i tidiga barndomen stämplade fantasten räcker det med de nakna kulisserna? Å andra sidan är det inte megatextens fel om författaren är lat. Den fiffiga författaren hittar ständigt på nya sätt att blåsa liv i det gamla och undviker att använda sig av det utslitna och trötta i det välbekanta. Det är vad litteraturen eller till och med Litteraturen i grund och botten är: nya sätt att säga det gamla vanliga. Nya sätt att se det bekanta.

Om vi begrundar megatexten i ett större sammanhang så blir det genast uppenbart att Jakobsons megatext är lika med myten. Den arketypiska strukturen har, kanske utan att vi ens märkt det, säkerligen utan att vi ens menat det, förvandlats till modern mytologi. Och modern mytologi är inget annat än uråldrig mytologi i lätt förklädnad. Betyder detta att det inte finns ett skvätt av originalitet i hela genren? Jag vet inte. Borde det göra det? Åter är mitt svar detsamma: Jag vet inte.

 

Larsmo närmar sig genren genom att försöka finna det sublima, det som sf beskriver och som ingen annan genre på ett så specifikt sätt kan beskriva. Vad är det som gör sf till sf? För att besvara denna kinkiga fråga söker sig Larsmo till 1700-talet, till upplysningen, till gotiken, till kollisionen mellan dessa två. Så här är vi igen, som alltid, i Rationalismen vs. Romantiken. Det förstådda och förklarade vs. det oförklarade och oförklarliga. Vetenskap vs. mystik. Kanske till och med form och struktur vs. emotion.

Men är detta nog för att definiera genren? Nej, definitivt inte. ”Man skulle kunna fördjupa sig i en diskussion kring ’romantik’ kontra ’realism’, men frågan är om någon längre orkar fullfölja den”, skriver Larsmo. För mig är ”’romantik’ kontra ’realism’” snarare ett försök att definiera hela litteraturen. Men. Så här skriver Jorge Luis Borges i sitt förord till David Brodies rapport: ”Skrivandets konst är mystisk. De åsikter vi har är efemära och jag föredrar den platonska tesen om Musan framför den som Poe omfattade då han hävdade att skrivandet av en dikt är en intelligensakt. Det upphör aldrig att förbluffa mig att klassikerna bekände sig till en romantisk tes och en romantisk poet till en klassisk tes.” Borges fortsätter: ”För övrigt är litteraturen ingenting annat än en dirigerad dröm.”

Av någon orsak får allt det här mig att tänka på Johann Sebastian Bach, på spänningen i hans musik. Vad är det då som utgör denna spänning? Jo, det att hans fulländat barocka, fullständigt klassicistiska kompositioner ändå samtidigt på ett oförklarligt sätt tycks innehålla hela den kommande romantiken. Jin och Jang. Spänningen och dimensionen föds när någonting innehåller sin motsats.

Larsmo fortsätter sin jakt efter det sublima, det som sf-fantasten ofta kallar ”sense of wonder”. Han hittar det i Walpoles Otranto, i Caspar David Friedrichs tavla Eismeer, i Shelleys Frankenstein, i systrarna Brontës verk, i TV-serien X-files, i Rilkes Duino-elegier. ”Varje försök att uttömmande beskriva en litterär genre blir aningen löjliga” står det i början av essäns kapitel 5. Sant. Men resultaten eller försöken är sällan utan intresse. Åtminstone blir vi medvetna om vår okunskap.

Så småningom kommer vi till det som kunde anses vara reguljär, hederlig sf. Larsmo fördjupar sig i Alfred Besters The Stars My Destination (en härlig Greven av Monte Christo-parafras) och Philip José Farmers underbara apokalyptiska uppståndelseroman To Your Scattered Bodies Go och finner att båda dessa verk, bland andra, trots att de är renodlad sf, ändå kanske är förmer än så: ”Jag skulle kunna rada upp ett stort antal exempel på hur det fantastiska i litteraturen oftast visar sig vara identiskt med egenskapen av att vara litteratur.

Men är sf längre sf om sf även är Litteratur? Går det att kombinera dessa två? Vill vi ens?

Slutsatsen är dyster. Larsmo skriver att reservatet håller på att upplösas. ”Som om den energi genren en gång varit förvaltare av höll på att söka sig nya uttryck, nya vägar.” Eller kanske slutsatsen inte är dyster. Jag vet inte riktigt.

 

Spänningen, den skriver även Sem-Sanderg om. Enligt honom befinner sig genren mellan två andra genrer/språk: ”det är just därför att den befinner sig där mitt emellan, på ett sätt marginell i förhållande till dem båda, som den hela tiden måste uppfinna och befolka världen på nytt”. Science fictions position på marginalen är just det som enligt Sem-Sandberg ”bidrar till att frigöra en mängd litterära energier som annars bara skulle ha legat latenta.”

När man hör hemma varken här eller där måste man i sitt bastardiska tillstånd utveckla en strategi, ett sätt att överleva, ett nytt sätt att se världen.

Men, det är inte alltid så lätt att befinna sig i periferin. Sem-Sandberg upplever – likt Larsmo – att genren håller på att förlora sin livskraft. ”Vilken är då orsaken till denna plötsliga avmattning? Kanske är det helt enkelt så att ambitionerna växer genren över huvudet. När sf vill bli mainstream, d.v.s. bortser från de egna genrekraven och börjar underkasta sig krav som gäller för annan litteratur, förlorar den sin naturliga energi och styrfart. Blicken bakåt mot traditionen blir otydlig och texternas fokus grumligt. Samtidigt, och paradoxalt, är det just genrekraven som hindrar dess företrädare från att göra något radikaltnytt och annorlunda med formen. (. . .) Man springer så att säga i fel riktning. En genre utvecklas inte genom att gränsen mot en annan litteratur förskjuts eller förtunnas, utan tvärtom: genom att bygga vidare på genrens egen särart, det faktum att genren befinner sig på marginalen och därmed kan ta sig friheter som annan litteratur inte kan.”

Men vilken är då genrens egen särart, dess kärna, dess själ? Genrens definitiva definition fortsätter att fly undan alla försök att fånga in den.

Vilket genren enligt Sem-Sandberg borde göra. ”Litteraturen går inte att gripa om. När Orfeus vänder sig efter Eurydike löses hon upp och återvänder till underjorden. Det är rörelsen som är det viktiga. Flykten, förvandlingen.”

 

Så att alltid ligger vi ett steg efter. Vårt försök att definiera genren är hopplös. Men ett verkar säkert. Det som den fullvuxne sf-fantasten letar efter, desperat, är den svindlande och sublima ”sense of wonder”-känslan han upplevde när genren var ny (för honom), världen var ny (för honom), när han för första gången åkte ombord en rymdraket, när han för första gången besökte en jungfrulig planet, när han för första gången förbländades av en främmande sol.

Detta kan vi aldrig återuppleva. Paradise lost. Hur många sf-böcker vi än läser.

Eller kan vi?

-Petri Salin- 17.5.2005