[Pärmen på Schakt 2]

Schakt 2: Skrämmande skogar och andra osunda platser
Redaktör: Kent Björnsson
Förlag: Schakt
Utgivningsår: 2006

Om en samling skräcknoveller har ett namn som denna kan man inte annat än vänta sig Lovecraft-pastischer. ”När Randolph Carter såg de fruktansvärda, blasfemiskt skälvande, slembeklädda tentaklerna sluta sig kring den svartmuskige mulattens muskulösa nacke, vände han om och sprang skrikande tillbaka, hans sinne förlorat i vansinnets träskmarker …” Också för den mest inbitne Lovecraftianen tenderar sådana skriverier att bli tröttande, och oomvända göre sig icke besvär. Det är därför en trevlig överraskning att Skrämmande skogarbjuder på en mångsidig och bitvis till och med nyskapande skräcklitteratur.

Schakt är ett relativt nytt rikssvenskt bokprojekt. Initiativtagare är Kent Björnsson från Lund, litteraturvetare, skräckfantast och bokälskare, som också står som redaktör för de små skräcknovellsamlingar som man ger ut några gånger per år. Projektet drivs utan kommersiella ambitioner och på frivilligbasis, något som gör att också tidigare okända skräckförfattare här får en möjlighet att dela med sig av sina alster. Att kvaliteten är något skiftande är också att vänta. För böckernas ombrytning och illustration står Rickard Hansson, som åtminstone i denna volym har lyckats utmärkt.

Temat för Schakts andra samling är skogar – ett tema som man kanske bör konstatera att inte är det lättaste för oss nordbor. Nere på kontinenten är skogar i sig själv skrämmande och farliga mitt på ljusan dag, medan skogen för oss snarare representerar ro, renhet eller till och med helighet. Hur många häruppe tyckte att den Gamla skogen i Tolkiens epos var särskilt skrämmande? Vi behöver mer än viskande vindar mellan trädtopparna och svajande grenar för att få igång de kalla kårarna.

Författarna till dessa skräcknoveller närmar sig sitt tema på olika sätt. I John Theorins Grenverk innehas huvudrollen av en liten skogskälla med mer än vanligt unket vatten. Theorin inleder själva huvudberättelsen med en kort återblick på annat som skett kring källan, och beskriver på ett lyckat sätt hur samhällets och civilisationens framväxt tvingat tillbaka det okända och skrämmande, men utan att helt kunna utplåna det. Skräckgenren kräver som känt ingen strikt realism, men jag tycker att berättelsen här i vissa fall är onödigt orealistisk. Vem väntar så där länge med att föra sin älskade till läkaren?

Lars Carlberg återvänder till ett obestämt ”förr i tiden” när troll och allehanda otyg var naturliga delar av skogen, som också kunde skifta form och dimension i synnerhet på natten. Styrkan i hans novell Trollet är mångtydigheten – det förblir oklart vem och vad novellens troll riktigt är, och beskrivingen av slutstriden mellan trollet och de människor som jagat det är genuint skakande och oroande. Vad är det riktigt som händer?

I Canavans bakgård av Joseph Payne Brennan är det en skräpig och otämjd bakgård som får representera den okuvliga och förvirrande vildmarken. Varför man valt att inkludera en översatt amerikansk berättelse förblir oklart för mig. Novellen är helt bra, men inte mer än det. Den kunde ha varit något Stephen King klottrat ned en tisdagseftermiddag.

Finn Kronsporres Stubbe och krona är en ganska märklig berättelse. Den börjar med att lyriskt och finkänsligt beskriva en exentrikers liv ute i en skog, hans tankar och hans vardagsbestyr, men sakta leverar författaren små informationssnuttar som får berättelsen att helt och hållet ändra karaktär. Riktigt orginellt och välskrivet – tills berättelsen når sin klimax och på ett makalöst sätt tappar både fart och stil. Det är som om författaren skrivit klart bara två tredjedelar av novellen och slutet bara var ett utkast.

Namnet Dunsinane för Peter K. Anderssons novell hänvisar naturligtvis på den vandrande, magiska skogen i Shakespears Macbeth,och här är det också en skog som inte kan hållas still. Grundidén i novellen är god: en ung kvinna som sakta tappar förståndet av oro, saknad och till sist sorg, men novellen lämnade mig ändå ganska oberörd.

Katarina Aneers Ödlegölen är samlingens kortaste (bara fyra sidor), men väldigt stark och mångsidig. Jag har en förkärlek för berättelser om gölar och tjärnar, och denna är en av de bästa jag läst. Jag läste om novellen flera gånger, och den håller definitivt för flera läsningar, kanske främst på grund av sin polyfoniska berättarstil. Detta är definitivt en författarinna jag skulle vilja se mera av.

Furorna av Charlotta Johansson är samlingens enda egentliga fantasyberättelse. Rättsbotaniker Arvid Lönn och hans assistent, berättaren, har gett sig ut på jakt efter klobark, en mytomspunnen råvara för särskilt dödliga gift. De tappar bort sig bland furor, träskmarker och sura sjöar, för att mitt i natten plötsligt se främmande ljus … Att följa sådana är som känt att skriva under sin egen dödsdom i skräckgenren. Beskrivingarna av den tröstlösa naturen är bra, men novellens slut är varken överraskande eller särskilt skrämmande.

Patrik Centrervall har valt det nuförtiden inte alltför vanliga brevformatet för sin novell, dock tyvärr utan att utnyttja dess möjligheter till snabba perspektivskiften, tidshopp eller skifte av berättarröst. Här är temat skumma affärer – på många sätt – och mannens villighet att göra vad som helst för att komma upp sig på jobbet.

Lilian Wibergs Ödevimannen är en kort men mångbottnad berättelse om att komma hem och återförenas med en svår bakgrund. Då det är i denna novell som själva skogen som tydligast får stå i huvudroll, och då den pekar fram emot en ny tid, skogens tid, är det lämpligt att det är den som får avsluta novellsamlingen.

För att summera: Skrämmande skogar är en liten men mångsidig samling skräcknoveller som bjuder genrens vänner på en chans att bekanta sig med nya förmågor och beundra några riktiga pärlor. Jag läste ut den på en par timmar, men flera av berättelserna stannade kvar i mina tankar under flera dagar. Schakt är ett projekt väl värt att understöda.

-Måns Broo- 3.12.2006