Darwin’s Radio
Författare: Greg Bear
Förlag: Ballantine Del Rey
Utgivningsår: 1999

Det häpnadsväckande faktum som den nyaste genforskningen har avslöjat är det att en relativt stor del av vår genetiska information är så kallad skräpinformation, det vill säga genetisk information utan någon som helst betydelse eller relevans. Eller så ser det ut. Ett annat intressant om än lite äldre vetenskapligt problem är evolutionens till synes rätt hackiga framfart. Den klassiska darwinismens anhängare anser att alla evolutiva förändringar sker långsamt och gradvis (därav namnet gradualism). De forskare som har omfamnat ett nyare och inte alls fullständigt accepterat synsätt tror att evolutionen väl kan ske via helt oförväntade hopp och skutt (därav namnet saltism efter latinets ”att hoppa”) vilket kunde förklara det att det finns ibland ganska svårförståeliga luckor i det fossila bevismaterialet.

Om vi tar dessa två ytterst fascinerande pusselbitar och kombinerar dem får vi en synnerligen trovärd evolutionsteori. På denna teori bygger Bear sin roman Darwin’s Radio.

Det börjar med neandertalare som hittas frusna i en alpgrotta. Neandertalarna – en man och en kvinna – har med sig ett nyfött barn, men barnet är inte en neandertalare utan har närmast moderna drag. Ändå visar DNA-provet att barnet är neandertalarnas efterkomma. Vem är det som har försökt slå ihjäl barnet och modern? Och varför? Har neandertalarna något att göra med massgravar i Georgien, med slaktade barn och mödrar? Och vad har Herodes influenssa som plötsligt tycks drabba hela världens kvinnor med det hela att göra, en sjukdom som resulterar i missfall och missfoster?

Katalysatorn (man kunde nästan säga protagonisterna) i Bears soppa är virus. Skickligt låter han det som kallas HERV (Human Endogenic Retro-Virus, det vill säga mänskliga endogena retrovirus) stå för sin evolutionsmekanik. Retrovirus är virus som tränger sig in i vårt (och alla levande varelsers) DNA och skriver in sina program i våra program. Programmen kan aktiveras först efter år eller kanske efter otaliga generationer. Eller kanske de aldrig aktiveras. Ingen tycks riktigt veta vad de gör, ifall de gör något alls. Kanske de gynnar oss. Kanske inte. Bear låter sina fiktiva virus agera som genetiska generatorer. Virusen får generera nya genetiska modifikationer och därmed stå för vår evolutions framfart.

Den centrala konflikten i romanen är enkel och ganska kraftfull. Ett retrovirus som heter SHEVA åstadkommer missfall och mystiska sekundära graviditeter. De sekundära fostren är inte helt mänskliga (de har tex. 52 kromosomer medan vi endast har 46) och tycks ha en föga chans att överleva. Ska man låta dem födas? Är SHEVA en farlig sjukdom som hotar hela mänskligheten eller är det första steget i mänsklighetens nästa evolutiva storhopp? Hur reagerar regeringarna? Hur reagerar de enskilda individerna?
Erkännas måste nog att jag finner romanens vetenskapliga information betydligt intressantare än de många personkonflikterna (vilka i en dylik situation ändå är avsevärda) och tycker att Bear gärna kunde skippat en stor del av romanens ”mänskliga dramer” (men å andra sidan är detta rätt omöjligt). Så kunde vi ha fått en kortare roman vilket alltid brukar vara trevligare. Däremot är romansen huvudpersonerna emellan för en gångs skull synnerligen väl motiverad, det handlar ju trots allt om fortplantning, och därför är denna romans en integral del av intrigen. Det är ju klart att huvudpersonernas kommande barn är ett av de nya ”övermänniskorna”.

Det Bear inte lyckas särskilt väl med är att beskriva den nya ”övermänniskan” och hur hon är annorlunda och oss överlägsen. Här finns det även ett i mina ögon grundläggande problem. Bear anser att evolutionen har en definitiv och nästan medveten tendens, alltid strävar framåt, alltid försöker förbättra och förädla arten. Jag är inte fullt övertygad. Enligt Darwin har evolutionen ingen tendens. Evolutionen ”försöker” inget. Den klassiska evolutionen påstår blott och bart att de som har anpassat sig bäst i en given nisch klarar sig bättre, får därför en större och mera välnärd avkomma, sprider därför sitt genetiska material vidare mera effektivt och konkurrerar till slut ut de med sämre anpassat genmaterial. Helt mekanistiskt alltså. Inga stora dramer utan en långsam process. Vår evolution strävar inte att nå ett högre intelligensplan, intellektet är närmast en evolutionär biprodukt, fastän en ofta riktigt användbar sådan.

Men detta är fiktion. Och den klassiska evolutiosmodellen handlar om de närmast omedvetna och ointelligenta arternas evolution. Det kan ju hända att medvetenheten och intellektet fullständigt förvränger evolutionens krafter och verkan. Det finns även de som anser att det moderna samhället har satt en punkt för människans evolution (eller tom. de som vill påstå att det ingen evolution har skett på flera tiotusen år). Kanske det är helt tvärtom. Vem vet.
Darwin’s Radio är en riktigt intressant och fiffig roman, men ingen enorm läsupplevelse för en mera seriös skönlitterär finsmakare. Bakpärmen kallar boken för en ”technothriller” vilket inte är långt ifrån sanningen. Biothriller kanske vore ännu rättare.

 

Goddesses
Författare: Linda Nagata
Publicerad i: webbtidskriften Sci Fiction/SciFi.com
Utgivningsår: 2000
Kan läsas på webben på adressen http://www.scifi.com/scifiction/originals/originals_archive/nagata/.

Linda Nagatas Goddesses handlar om kvinnor, om reproduktion, om fertilitet, om den tredje världen. Här har vi en kortroman med en tydlig tendens.

Handlingen äger rum i södra Indien där protagonisten arbetar (naturligtvis) för ett multinationellt teknologiskt företag. En vacker dag stöter han på en liten flicka. Det framgår att flickan är gift, eller rättare sagt änka, allvarligt sjuk, och har därför blivit övergiven av sin mans familj, lämnats på gatan för att långsamt tyna bort och dö. Hon är barnlös, antagligen fruktlös, och därför inget värd. Protagonisten försöker hjälpa henne, om än något motvilligt, och låter henne bo hos sig. Detta leder till en kulturkonflikt.

Den av mången högt uppskattade Nagata har specialiserat sig på nanoteknologi och det märks. I detta stycke är den bästa (hemskaste) av hennes nanoidéer en ”uterine implant” som det heter på engelska, en i livmodern placerad nanorobot som förstör kvinnans foster ifall det är av fel kön, det vill säga en flicka. Detta i sin tur leder till en allvarlig obalans i könens jämvikt som bara eskalerar. Men flickor och kvinnor är värdelösa. Deras enda värde ligger i det att/om de föder söner.
Vad är lösningen? Att utbilda kvinnorna, att bygga upp deras självkänsla, att ge dem ett människovärde. En kvinna som vet att även hon är en människa låter sig inte behandlas som ett djur. Den utbildade kvinnan är hela samhällets grundpelare, både på mikro- och makronivå.

Goddesses är en kortroman om viktiga saker och jag skulle gärna tycka om den. Därför är det så ledsamt att Goddesses också är en rätt så klumpig kortroman. Det verkar som om Nagata sätter upp sina scener så att de har en verklig dramatisk potential och låter sedan bli att förverkliga det hela. Det andra som stör mig oerhört är hennes sätt att understryka det som hon tycker att är rätt och rättvist (och det som de facto är rätt och rättvist) genom att låta sina fiktiva personer reagera omotiverat starkt då när det dramatiskt sett inte är nödvändigt att så göra (detta är ett allmänt fel i amerikansk TV-drama, program som först kan verka hur intressanta som helst – Star Trek, Babylon 5, Outer Limits – går det inte att titta på för att alla beter sig så klumpigt och stelt och onaturligt), till exempel när en fundamentalistisk indier talar nedsättande om kvinnor. Vi vet att detta inte är våra protagonisters åsikt. Vi vet att detta inte är Nagatas åsikt. Först och främst så är det banalt och svartvitt att understryka ”rättvisan” så kraftigt, vilket betyder att det konstnärligt sett är ett dåligt beslut. För det andra – och detta är betydligt viktigare – så underminerar romanpersonernas överdrivna och omotiverade reaktioner läsarens egna reaktioner och gör dem i värsta fall helt onödiga (varför borde läsaren reagera när prosastycket redan har gjort det för honom/henne?). Det är alltid betydligt effektivare att låta läsaren själv reagera.

Grundfelet med Goddesses kan ligga i formen. Betydligt kortare kunde den ha varit en helt hyfsad novell. Med mera kött på benen kunde den ha varit en intressant och rörande roman. Som det nu är så ligger dess enda betydelse i det Nagata har att berätta om den tredje världens kvinna och hennes vidriga levnadsförhållanden, vilket inte är helt dåligt det heller. Som fiktion är den inte mycket att hänga i julgranen.

 

macs
Författare: Terry Bisson
Publicerad i: tidskriften Fantasy & Science Fiction
Utgivningsår: 1999
Kan läsas på webben på författarens egen hemsida på adressen http://www.terrybisson.com/macs.html.

Terry Bissons macs är en ganska finurlig liten novell. Vad som gör den finurlig och påhittig är inte så mycket vad den handlar om utan hur den är strukturerad och berättad.
En galning har sprängt ett höghus och i explosionen har 168 människor misst sitt liv (antydningarna till Oklahomas attentat och Timothy McVeigh är tydliga). I stället för att avrätta marodören så klonas han. 168 gånger. Varje offers familj får en av klonerna och ska avrätta honom inom 30 dagar. Hur avrättningen sker, huruvida klonen pinas och torteras, är helt familjens egen sak.

Bland klonerna befinner sig även den ursprungliga gärningsmannen (en av klonerna förstörs och ersätts med gärningsmannen). Ingen vet dock vem av dem han är. Ingen vet vilken av familjerna får honom. Det är precis meningen med det hela. Nu kan alla känna sig som gärningsmannens verkliga avrättare.

Berättelsen börjar fem år efter avrättningarna när en journalist (så påstår han sig vara) intervjuar diverse aktörer i dramat. Undan för undan så närmar sig ”journalisten” det som han söker. Det vill säga vilken av familjerna som hade äran att ta hand om klonernas far. Den slutliga överraskningen är inte så väldigt stor men fungerar trots det.

Novellen är berättad helt i dialogform, eller kanske man borde säga monologform, för att man inte hör ”journalistens” repliker, endast svaren. Bisson använder sig av hela 26 berättare (eller 27 om vi räknar med den sista monologen/repliken) och de kortfattade narrativa styckena fungerar helt ypperligt. Den ena monologen leder rakt fram till följande som leder rakt fram till följande. Information får vi hela tiden så minimalt att det ibland är svårt att följa med intrigen men detta är det enda sättet att fängsla vårt intresse (just därför för att novellens ”substans” sist och slutligen är ganska minimal) och tvinga oss att läsa vidare. Bisson kunde kanske ha stiliserat sina monologer ännu mera, nu är de tämligen likadana allihopa, men annars är novellen inte alls så dum. En bra idé, en originell uppsättning. Det räcker.

 

Daddy’s World
Författare: Walter Jon Williams
Publicerad i: novellantologin Not of Woman Born (redigerad av Constance Ash och utgiven av förlaget Roc).
Utgivningsår: 2000
Kan köpas som pdf-fil från http://www.fictionwise.com/servlet/mw?action=view&bookid=424&template=book.htm.

Något förvånad har jag varit, det måste jag erkänna, över Nebula-vinnarnas rätt låga standard. Är dessa verkligen de bästa texterna den engelskatalande sf/f-världen har att erbjuda? Visst är berättelsernas grundidé oftast stark och strukturen åtminstone kompetent, men ändå känns det som om våra inhemska skribenter när som helst kunde prestera helt lika bra noveller. Antagligen bättre, för att våra bästa krafter har insett att den skönlitterära aspekten inte alls är så oviktig som den gemene Nebula-vinnaren tycks anse. En novell, hur spektakulär idén än är, är alltid betydligt kraftigare om läsaren kan leva sig in i den, förföras av världen författaren har skapat.

Av alla Nebula-vinnare är Walter Jon Williams Daddy’s Worldden som intresserar mig allra minst och den som jag hoppas att jag behöver varken läsa eller recensera. Orsaken vet jag inte riktigt, men oftast så brukar jag intuitivt veta vad som är läsvärt och vad som gott kan skippas. Och oftast har jag helt rätt. Naturligtvis visar sig Daddy’s World vara den överlägset bästa av Nebula-vinnarna, till och med en av de bästa novellerna jag har läst på en bra stund.

Daddy’s World kunde helt väl vara ur Neil Gaimans underbara samling Smoke and Mirrors. Det som Gaiman skriver suveränare än alla andra är berättelser ur ett barns synvinkel. I Daddy’s Worldgör Williams det åtminstone lika suveränt. Jamie är en liten pojke som lever i en värld där barnens alla fantasivarelser är verkliga, där han dagligen leker i enorma lekparker och förtrollade slott, allt tack vare datateknologin. Jamie och hans lillasyster Becky lever i barnens paradis. Don Quijote lär barnen spanska medan de leker och Cicero – en betydligt pompösare herre – lär dem latin.

Jamie tröttnar aldrig på att leka med sina virtuella lekkamrater – Mister Jeepers, whirlikinsen, prinsessan Gigunda. Becky, däremot, börjar bete sig underligt. Hon skaffar sig andra vänner (varifrån – det vet Jamie inte) och verkar ointresserad av deras lekar. Och så plötsligt är hon större och äldre än Jamie, som inget förstår av vad som håller på att hända. Och hela tiden grälar Becky med Pappa.

Efter ett gräl avslöjar Becky den stora hemligheten. Jamie har fått cancer. Jamie har dött. Innan hans död har Pappa låtit skanna hans hjärna och låtit placera honom som ett program i Universitetes dator tills det går att klona honom. När kloningen är möjlig ska Jamie placeras i sin nya kropp och återuppstå även i köttet.

För Pappa är det viktigast att allt forstätter helt som vanligt. Allt ska vara som normalt. Familjen äter sin gemensamma måltid varje dag fast detta endast sker virtuellt. Jamie ska få undervisning av virtuella universitetslärare. Och viktigast av allt, Jamie ska inget om sitt tillstånd få veta.

Williams berättar det hela ur Jamies synvinkel. Tempot är långsamt så att vi varje gång hinner leva in oss i allt innan nästa vändpunkt kommer. Och det kommer katastrofala vändpunkter. Kloningsprocessen avancerar inte. Det är lätt att skanna en hjärna, men det är inte lika lätt att placera den nya informationen i det nya köttet. Det är också svårt att skaffa medel så att forskningen och programmeringen kan fortsätta. Pappa kan kontrollera endast världen inom datorn, inte den utanför.

Pappa visas alltid indirekt trots att novellen heter Daddy’s World.Detta är både motiverat och effektivt. Det är Pappas värld Jamie lever i, som en evig småpojke för att hans program inte tillåter något annat, som en övergiven själ i ett kyligt datalimbus, och ju mera han får veta och förstår desto olyckligare blir han. De andra familjemedlemmarna växer eller föråldras, han gör det aldrig. Men även om han inte växer eller föråldras så utvecklas han. Han kan omöjligtvis förbli Pappas lilla pojke i alla evighet. Dessutom är han odödlig medan alla andra familjemedlemmar är dödliga.

Tiden. Den existerar knappast inom datorn, men desto mera gör den det utanför datorn. Vem ser till att datorn hålls i skick och alla program fungerar när alla de som hade något att göra med projektet så småningom börja dö bort? Ska även de andra familjemedlemmarna skannas in? Williams utvecklar sin novell på ett balanserat och moget sätt. Han tar upp det som verkligen har relevans och nonchalerar allt onödigt. Därför gör novellen ett synnerligen starkt intryck.

Novellen har ett både vackert och skrämmande slut. Pappa får sin egen värld och den här gången är den perfekt.
Daddy’s World är en närmast felfri novell.

-Petri Salin- 4-13.5.2001