Nebulavinnare 2004 i kategorin bästa långnovell

The Empire of Ice Cream
Författare: Jeffrey Ford
Publicerad i webbtidskriften Sci Fiction i februari 2003 (http://www.scifi.com/scifiction/).
Utgivningsår: 2003
Kan läsas på webben på adressen http://www.scifi.com/scifiction/originals/originals_archive/ford4/.
Författarens hemsida finns på adressen http://users.rcn.com/delicate/.

Synestesi är vad denna novell handlar om (det här årets väljare tycks vara enormt intresserade av psykiska defekter eller störningar) det vill säga sinnesanalogi som det heter på klarsvenska (sic?). Detta betyder att en person med synestesi upplever olika neurala stimulanser fel. Han kan till exempel se toner. Eller smaka färger. Detta händer när nervimpulserna leds till fel nervceller.

Berättaren här är en blivande komponist. Och lider av synestesi – ifall lida är rätt ord i detta sammanhang. ”When I’d play, I could see the notes before me like a fireworks display of colors and shapes.” Ett berömt exempel på en komponist med synestesi är Skrjabin (den betydligt mera ökände Molotovs farbror för övrig) som gick så långt att han konstruerade komplexa färgteorier och kombinerade dem med sina kompositioner så att det hela bildade ett veritabelt multispektakel för både ögat och örat (den kanadensiska pianisten Glenn Gouldförverkligade spektaklet i ett av sina berömda TV-program när han spelade en av Skrjabins fina och finurliga pianokonserter).

För att få arbeta i lugn och ro på sin fuga (han beundrar Johann Sebastian Bach och dennes närmast metafysiska tonkonstruktioner över allt annat) hyr han en avlägsen kåk långt borta från storstädernas rastlösa larm och sätter igång. Han har aldrig tidigare smakat på kaffe. Nu börjar han dricka kopiösa mängder för att hålla sig vaken och kunna arbeta dygnet runt. Kaffet visar sig ha en oväntad verkan. Berättaren når en annan dimension.

I andra dimensionen stöter han på en flicka. Först kan de inte tro att det är sant, är den andra verklig? Berättaren besöker sin psykiatriker. Kan det vara sant? Eller inbillade han sig allt?

Men fenomenet går att upprepa. Flickan och berättaren blir vänner. Trots att de lever i olika dimensioner. Kanske de lite förälskar sig i varandra.

Undan för undan börjar berättaren misstänka flickans verklighet. Om hon ändå är något som han själv hittat på? Eller är det tvärtom – är det han som är de facto hennes påhitt?

The Empire of Ice-Cream är en trevlig och ytterst civiliserad liten berättelse. Men den är alltför lång för att kunna upprätthålla intresset ända till slut och påminner (igen!) mera om ett avsnitt ur en TV-serie än ett litterärt alster. Och nästan tror jag mig redan ha sett avsnittet. Ett par gånger.

-Petri Salin- 13.9.2004

Recensioner på de övriga skönlitterära Nebulavinnarna 2004 hittar du genom dessa länkar: