Nebulavinnare 2004 i kategorin bästa roman

[Pärmen på Speed of Dark.]

Speed of Dark
Författare: Elizabeth Moon
Utgiven av förlaget Ballantine (http://www.randomhouse.com/BB/).
Utgivningsår: 2003
ISBN 0345447549
Ett utdrag av boken kan läsas på webben på adressen http://www.randomhouse.com/BB/catalog/display.pperl?isbn=0345447549&view=excerpt.
Författarens hemsida finns på adressen http://www.sff.net/people/elizabeth.moon/.

Igen ett nytt namn för mig, men enligt författarintroduktionen har Elizabeth Moon skrivit över ett dussin böcker så att en nybörjare är hon inte precis. Moons Speed of dark är egentligen en lång studie i autism. Autisterna är som bekant handikappade på ett sätt som begränsar deras möjligheter att kommunicera med eller förstå andra människor. I fyra fall av fem är de män. Hur skulle det kännas om man inte alls kunde tolka folks miner? Hur skulle det kännas om man inte alls förstod vad folk menar när de säger abstrakta eller rent av ironiska saker? Allt dylikt vore förbryllande, helt oförståeligt. Vad är en vits? Varför är den där människan arg och på vem? Eller är hon det? Emotionella nyanser är något som autister inte begriper. För autisten verkar det som om alla kunde läsa varandras tankar, alla andra utom autisten.

Vad autism egentligen är, neurologiskt sett, vad autism i grund och botten beror på, hur autism ska botas, det vet man inte riktigt. Möjligtvis beror autismen på ett genfel. Det är tydligt att Moon är insatt i ämnet (som t.ex. de skrivande neurologernas primus inter pares Oliver Sackshar behandlat utförligt; för att inte glömma Philip K. Dick som var besatt av allehanda störningar i psyket – och själv led av de flesta) och får man tolka hennes lilla förord så är hennes kunskaper i ämnet ytterst personliga.

Premissen i boken är följande: autismen kan botas, det vill säga barn som föds autistiska kan genast behandlas så att de överhuvudtaget inte blir autistiska. Felet korrigeras innan det hinner aktualiseras (autismen bryter i flesta fall ut innan man fyller tre år). Men det finns ännu kvar ett antal autister som föddes för tidigt för denna metod. Deras symptom kan lindras till en del men inte helt. Huvudpersonen Lou Arrendale är en av dessa olyckliga. Han funktionerar till synes helt normalt, han har ett jobb (som många autister – dock inte alla – är han matematiskt begåvad) med att analysera matematiska mönster i ett storföretag, han fäktas, han har en bil, han bor i sin egen lägenhet. Och han är autistisk, lindrigt men ändå. Sedan händer det oundvikliga – en ny metod genom vilken även vuxna autister går att ”repareras”. Företaget Lou arbetar i vill att han och hans autistiska kolleger ska agera försökskaniner.

Men vad vill Lou? Är hans sjukdom en del av hans personlighet? Är autismen en del av honom? Har Lou rätt att vara det han är? Den han är? Fastän han är annorlunda? Vad förstörs om han botas? Eller ”botas”?

Långsamt och utförligt låter Moon oss följa med Lou och se allt med hans ögon. Vilket betyder att meningarna är korta och enkla, känslorna som Lou upplever likaså. Musiken och yttre mönstren styr hans fysiska och ibland psykiska handlingar, som ett exoskelett, som ett dataprogram. Det är som om autisten (för att citera Sacks Awakenings, som dock inte handlade om autister men vissa likheter finns) lånar det musikaliska eller matematiska eller geometriska mönstrets vilja, som om han är själv för svag för att handla autonomt men är genast redo att använda sig av den externa kanalen och bruka den till sina egna ändamål. Som om autisten endast vore fri när han är som mest mekanisk.

Företaget Lou arbetar i fattar ett nytt beslut. Enheten med autisterna kostar för mycket och ska läggas ned. De autister som frivilligt anmäler sig till försökskaniner får behålla sitt jobb. De andra får gå. Beslutet innebär närmast en katastrof för autisterna – om det är något de absolut inte kan tolerera är det förändringar. Förändringarna bryter vardagens mönster, livets mönster. De måste ha rutin, rutin är trygghet, rutinen är det lim som håller ihop deras liv. Förändringen är ett dödligt virus och autisten saknar immunitetsskydd.

Dessutom berör katastrofen Lou även på ett personligt plan. Det att han har ett arbete och lyfter en bra lön betyder det att han har råd att leva ett eget liv med egen lägenhet och egen bil och egna rutiner och överlevnadsritualer. Förlorar han arbetet, vad ska han göra då? Bli institutionaliserad? För att stöka till det hela ännu mera håller Lou på att förälska sig – i en ickeautistisk kvinna. Men kan hon älska en autist? Vill han bli ”normal” för hennes skull?

Vad ska Lou göra? Låta sig utpressas? Följa sitt hjärtas röst? Vad vill han egentligen?

Egentligen kunde Moon ha avslutat sin roman här, låtit oss gissa. Ovetskapen om Lous beslut skulle ha varit ett starkt och intressant och tankeväckande slut. Istället får vi en ganska banal beskrivning om själva operationen – banal för att den är så odramatisk och färglös och sist och slutligen betydelselös – och en ultrasolig epilog som så gott som totalt tillintetgör allt det fina i romanen: Lou är nu ”botad” och ”normal” och ”hyperintelligent”, en astronaut med högskoleexamen som färdas till stjärnorna i ett flott rymdskepp. Vilket får en att fråga: vad var vitsen med hela romanen? Om det var meningen att den ska handla om autism, varför detta slut? Om det var meningen att lovsjunga potentialen alla (även eller kanske till och med särskilt de handikappade) äger, varför denna struktur som ingenstans leder? Vill Moon påstå att alla är vi autister? Att det gäller att spränga hindren och bli allt det vi kan bli? Men vad betyder då alla de vackra tankarna om att varje människa är värdefull såsom hon är? Stöter vi inte på en viss kontradiktion i så fall? Signalerna verkar motsatta och konfunderande. Åtminstone jag vet inte vad jag ska tänka.

Att ha autistisk huvudperson, en autistisk berättare, är ett tappert försök men lyckas det? Till en del, måste jag erkänna, gör det det. Det är fascinerande att uppleva världen som en autist gör det, möta varje problem, varje hinder (en autists värld är full av hinder och de mest vardagliga sakerna utgör oerhörda problem) som han möter dem. Känna varje känsla, tänka varje tanke som en autist gör det.

Men att ha en autist som berättare skapar även definitiva problem. Moon kan omöjligtvis beskriva saker som Lou inte förstår eller har vetskap om. Och för att hans synvinkel är så enormt snäv måste hon även använda sig av vissa avsnitt i tredje person (vilket romantekniskt sett är ett skönhetsfel – om man har en berättare ska allt berättas ur hans eller hennes synvinkel, om berättaren inte kan veta allt som läsaren bör veta så ska man inte använda en berättare utan måste ha allt i tredje person). Ställvis verkar berättarrösten även något konstruerad. En autistisk person tar vissa saker för givet. För att autisten anser dessa saker vara helt naturliga borde han ha föga intresse att förklara eller analysera dem. Eller ens märka att de på något sätt är märkvärdiga. Moons autist Lou förklarar lite för mycket, är en aning för medveten om sin autism. Vilket inte alltid verkar fullt övertygande.

Ett annat problem: romanen liknar lite väl mycket Daniel KeyesFlowers for Algernon. En annan bok som jag kom att tänka på medan jag läste var Robert Silverbergs Dying Inside (men där går det åt andra hållet, mannen med extraegenskaper förlorar dem). Har man läst dem har man i princip (strukturmässigt sett) läst skönlitterärt förädlade versioner av Speed of Dark. Kanske Moon borde ha haft modet att skriva en mainstreamroman, kanske den skulle ha varit mera satisfierande? För att det är just i beskrivningen av autismen och autistens värld som bokens styrka ligger medan sf-elementen känns påklistrade och inte alls nödvändiga (ens dramaturgiskt).

Men, summa summarum, inte alls en dålig roman, åtminstone för den som hyser något slags intresse för psyket och dess störningar. Men vill man ha strålande skönlitteratur och/eller ordentlig science fiction gör man nog vist i att söka sig annorstädes.

-Petri Salin- 13.9.2004

Recensioner på de övriga skönlitterära Nebulavinnarna 2004 hittar du genom dessa länkar: