[Pärmen på Mörkrets mästare]

Mörkrets mästare
Författare: Rickard Berghorn & Annika Johansson
Förlag: BTJ Förlag
Utgivningsår: 2006
ISBN 978-91-7018-573-1
Författarnas hemsidor: Rickard Berghorns blogg finns på nymodernism.blogsome.com; Annika Johansson verkar inte ha någon webbsida eller blogg.

Först en seriös varning: caveat emptor. Denna bok är farlig. På riktigt. Hur många timmar har jag inte spenderat på att leta reda på mera information om de obskyra eller även välkända författare som diskuteras här i boken? Hur många dagar har jag inte offrat på att söka fram och sedan läsa böcker av dessa i artiklarna nämnda författare; böcker jag inte hade en blekblå aning om att existerade eller oftast – fullständigt felaktigt som det visade sig – bara inte ansåg vara intressanta. Jag hade till exempel inte ett hum om att Runar Schildtssena pjäs Galgmannen är en version av Robert Louis Stevensons The Bottle Imp (måste naturligtvis läsas och detta omedelbums – jämte valda delar av Schildts övriga produktion!), att Viktor Rydberg har skrivit en mycket tidig vampyrroman vid namn Vampyren (hans debut de facto – 1848 – kan Universitetsbiblioteket trots allt råka ha den i sin samling?), eller att flera av Peter Straubs mest lockande tegelstenar (vissa av vilka man just för tillfället råkar ha olästa i hyllan) alltid verkar vara fri fortsättning till en tidigare tegelsten (som man då inte råkar ha i hyllan – leder till hektisk och minutiös antikvariatsrunda!).

Det tar aldrig slut. Tala om en ond cirkel.

Denna bok kan allvarligt skada eller totalt annihilera din fritid. Om du alltså vill fortsätta att gå på ishockeymatcher eller titta på Buffy eller behålla din mentala hälsa, så bör du absolut undvika Mörkrets mästare.Om du är tapper eller dumdristig så kan du läsa vidare.

Sista varningen. Inte? Du fortsätter? Ok, skyll dig själv. Alltså – boken i indelad i två huvuddelar. Den första och i mitt tycke intressantare delen går igenom skräcklitteraturens historia från gotiken till våra dagar, den andra och kanske självklarare delen består av ett trettiotal författarporträtt. Arbetsfördelningen är följande: Rickard Berghorn tar an de äldre klassikerna och deras plats i skräckens annaler, Annika Johansson de modernare rysarna. Balansen i författarporträtten mellan det klassiska och det moderna kan anses vara relativt bra – vi har artiklar om Benson och Bierce, och å andra sidan om Bloch och Bradbury; vi har artiklar om Le Fanu och Leroux, och dessa balanseras av artiklar om King och Koontz.Jag vill naturligtvis säga att det kunde finnas mera artiklar om viktiga klassiker – och det borde det ju, absolut – men när jag faktiskt utför en strikt vetenskaplig undersökning av matematisk natur om hur det egentligen står till med balansen så får jag märka att det finns cirka dubbelt så många artiklar om klassiker än om de modernare författarna. Trots det håller jag fast vid mitt krav. Tala om prioriteter.

Det hela börjar alltså med gotiken som Rickard Berghorn avslöjar i bokens första artikel Gotik och romantik. Horace Walpoles rasande skräckfulla (om än för en modern läsare något lustiga) kortroman The Castle of Otranto brukar anses vara genrens anfader och innehåller i stort sett alla de konventioner eller maner (eller klichéer) som i alla tider kommer att markera genren: ett spöklikt slott, en grotesk atmosfär, förfärliga slottsherrar, vridna romantiska relationer, dystra och fatala hemligheter, onaturliga könsliga spänningar. Och: en Ramberättelse om hur verket egentligen kom till. Helt som i fallet Jekyll and Hyde eller Coleridges Kubla Khan (”In Xanadu did Kubla Khan a stately pleasure-dome decree:/where Alph, the sacred river, ran/through caverns measureless to man”) var det i drömvärlden som Walpole fann sitt stoff – we are such stuff as dreams are made on; and our little life is rounded with a sleep, som Prospero säger. I sin protogotiska dröm som han kan minnas endast diffust (”på ett dunkelt sätt såsom i en spegel?”): ”En morgon i början av juni förra året vaknade jag upp ur en dröm, av vilken jag bara kunde minnas att jag tyckte mig vara i ett gammalt slott (en mycket naturlig dröm för en, vars huvud är så fyllt av gotiska berättelser, som mitt) och på den översta ledgångsstolpen i en väldig trappa observerade jag en gigantisk hand i en stålhandske. På kvällen satte jag mig ner och började skriva, utan att ha den minsta aning om vad jag tänkte säga eller berätta.” (Översättning av Sam J. Lundwall.)

Samtidigt var boken en medveten motreaktion: detta var upplysningstiden och det rationella var det enda som gällde. Allt var logiskt och förutsebart och människans intellekt styrde och härskade över allt. Inom litteraturen hade vi den borgerliga romanen, företrädd av Richardson och Fielding; inga odödliga passioner där inte. Walpole var av annan åsikt, åtminstone till en del. Det han ville göra var att förena gammal och modern litteratur (som han skriver i förordet till Otrantosandra upplaga): ”In the former, all was imagination and improbability; in the latter, nature is always intended to be, and sometimes has been, copied with success.” Här har vi då skräckgenrens formel i ett nötskal: gifta det medvetna med det omedvetna, det rationella med det irrationella, nuet med det förgångna, mardrömmen med klarvakenheten, dagen med natten, själen med hjärnan, naturen med civilisationen. Detta är konflikten som aldrig kan lösas, skräckens primus motor.

Det hela börjar alltså 1759 med Walpole och Otranto. Eller? Jag råkar nämligen ha en privat käpphäst som möjligtvis kan ifrågasätta påståendet. Var och som är bevandrad i elisabetansk och jakobinsk teater känner till en genre som kallas ”tragedy of revenge” eller ”revenge play”. I andra sammanhang har jag hävdat att denna genre är den hårdkokta deckarens urform. Det är den också, så mycket är klart, men samtidigt undrar jag om den inte är – på samma gång – den gotiska skräckberättelsens urform? Genrens kännetecken är nämligen så gott som identiska med den gotiska berättelsens kännetecken. Det markanta i hämdtragedin är det irrationella elementet, våldets brutala meningslöshet, själens vildhet, kaoset som råder i världen så som i själen. Och för att ytterligare accentuera likheter med skräcklitteraturen: spöket. Spöket är ett centralt element inom hämdtragedin: den som sanslöst mördats återvänder i spökform för att pina mördaren, för att göra honom galen. Hämndtragedin börjar med Kyds The Spanish Tragedy (158?) och Marlowes The Jew of Malta och fortsätter med Websters The Duchess of Malfi och Middletons Women beware Women och The Revenger’s Tragedy för att sedan tyna bort med John Fords ’Tis pity She’s a Whore (162?), men inom genren har vi ett namn ovan alla andra: William Shakespeare. Det är i hans dramer som genren förädlas till den grad att vi inte ens uppfattar att en stor del av hans största verk de facto är hämndtragedier. Titus Andronicus, Richard III, Hamlet, Macbeth, Othello, Julius Caesar: alla kan de uppfattas som tidiga skräckföregångare. Inget under. ”That great master of nature, Shakespeare, was the model I copied”, skriver Walpole i ovan nämnda förord och lyfter fram Hamlet och Julius Caesar.

Men det var om Mörkrets mästare jag fick uppdraget att skriva. Bokens förra halva innehåller tio essäer om skräck; fem stycken (Gotik och romantik, Skräck för en penny, Edgar Allan Poe och hans samtid, Guldåldern, Pulp fiction) av Berghorn och fem stycken (Från efterkrigstid till skräckens fall, Vinjetter i nutid, Ett litet monstergalleri, En glimt av tecknad skräck, Svensk skräck) av Johansson. På detta vis utgör förra halvan en ytterst användbar och ofta insiktsfull skräckhistorik, jämte en inblick i den modernare skräckens olika former. Den mera klassiska skräcken får en mera ingående behandling än den modernare varianten; säkerligen eftersom fältet är snävare och bättre undersökt. Det är något av en mardröm att försöka katalogisera allt av vikt som händer inom skräckgenren idag – även om man har tyngdpunkten på litteratur – när till och med en Eurovisionsvinnare kan tillhöra genren (som om inte hela tävlingen var en renodlad skräckupplevelse?). Det försöker Johansson inte ens utan vist nog väljer hon bort stora delar och koncentrerar sig mera på vissa aspekter som till exempel tecknad skräck (det är ju trots allt litteratur även det) och naturligtvis svensk skräck. Det lilla monstergalleriet är ett trevligt tillägg där de litterära monstren från zombien och varulven till den något modernare seriemördaren introduceras koncist men sakkunnigt.

Den andra halvan med sina korta författarbiografier är enormt användbar som ett uppslagsverk både för den som redan känner till genren och dess författare och för den som vill bekanta sig med skräckhistorier och deras författare. Som sagt har vi flera klassiker än samtida skräckförfattare. Betyder det att det skrevs bättre skräck anno dazumal eller handlar det enbart om redaktörernas personliga preferenser? Hur som helst är det alltid betydligt lättare att värdesätta och analysera en hädangången än någon som ännu finns kvar här bland oss. Det är ju omöjligt att veta hur till exempel Stephen Kings och Neil Gaimans litterära arv kommer att se ut om hundra år. Kommer herrarne att hyllas och dyrkas eller totalt glömmas bort? (Dan Brown, som gudskelov inte förekommer i boken, kommer naturligtvis att sjunka i skräplitteraturens bottenlösa träsk utan ett ljud och detta inom den närmaste framtiden – vilket är en lycklig tanke och bereder mig mycken tröst och fröjd.)

En sak är klar. Var och en som läser Mörkrets mästare kommer att inse ett antal viktiga saker. Som att skräck är en legitim litteraturgenre med ärofulla anor och verkliga mästerförfattare. Som att det lönar sig att bekanta både med klassikerna och de moderna verken om man vill förstå genren. Som att det kan vara hälsosamt att begrunda varför skräck läses och skrives och vilka dolda aspekter i det mänskliga psyket tilltalas av genren och varför. Självklara saker för somliga, oerhört svåra för andra.

-Petri Salin- 28.10.2008