Nebulavinnare 2003 i kategorin bästa romanen

Hugovinnare 2002 i kategorin bästa romanen

[Pärmen på American Gods]

American Gods
Författare: Neil Gaiman
Förlag: HarperCollins (http://www.harpercollins.com)
Utgivningsår: 2001
ISBN 03-809736-5-0

American Gods är Neil Gaimanstredje roman. Eller fjärde om vi räknar med Good Omens som han skrev tillsammans med Terry Pratchett. Eller femte om vi räknar med Sandman (en enorm illustrerad roman är ju vad serien är). Eller första, som Gaiman själv säger i någon intervju. Och så är det, på sätt och vis – American Godsär de facto den första romanen som han inte har arbetat på tillsammans med någon annan eller som inte har varit något annat tidigare (Neverwhere baserade sig på en annans idé och var först en TV-serie medan Stardust var en kollaboration med en tecknare).

American Gods är en vemodig och melankolisk roman. Och, som alla respektabla debuter, en lite pompös och självmedveten roman. Gaiman hade stora svårigheter att skriva den, så mycket sa han när han i fjol var med på Finncon, och särskilt svårt hade han att avsluta den. Deadlinesen kom och gick och boken var och förblev oavslutad och bara ökade i vikt och tjocklek. Han skrev, berättade han, hela tiden nya segment som han kallade för noveller som han ville inkorporera i textmassan. Kanske blev arbetet så kärt att han inte ville ge bort det, inte ville dela sitt älskade barn med världen. Till slut gjorde han sitt beslut: han beslöt att inte klippa sitt hår innan romanen är färdig (och detta tyckte hans norska läsare att var fantastiskt norskt gjort av honom: Neil Hårfager!) och han tog sig till Las Vegas för att där kan man absolut inget annat göra än stänga in sig på sitt hotellrum och arbeta (värt att testa månne?).

Och så, över ett år försenad, blev boken äntligen färdigskriven. Och exakt en månad efter att den gavs ut är boken läst, och ett par dagar efter det är den recenserad.

Huvudpersonen heter Shadow. Han sitter i fängelse för misshandel. Några dagar innan han har avrättat sitt straff kallas han in till fängelsedirektören där han får höra både goda och dåliga nyheter. Goda nyheter: han ska släppas ut ett par dagar i förtid. Dåliga nyheter: hans hustru har dött. Shadow lämnar fängelset bakom sig och reser hem till sin hustrus begravning. Men fullt så enkelt är det inte. Shadows resa kommer inte att vara en vanlig resa utan en mytologisk resa, en metafysisk resa, något som man kan hitta i Joseph Campbells klassiska The Hero with a Thousand Faces.

Shadow försöker alltså flyga hem men detta visar sig vara omöjligt, åtminstone just då, åtminstone direkt. I flygplanet (Shadow är färdig att göra en hur stor runda som helst, bara han kommer hem, vilken väg som helst) stöter han på en bisarr figur som kallar sig herr Wednesday. Shadows hemresa blir bara mera och mera komplicerad och vart han än vänder sig stöter han hela tiden på herr Wednesday. Och herr Wednesday erbjuder Shadow arbete.

American Gods är en roman om USA. American Godsär en roman om de människor och folkslag som genom tiderna har befolkat USA och Amerika och Vinland och vad landet nu har råkat heta. American Gods är en roman om gudarna de har hämtat med sig och därefter övergivit. American Gods är en roman om hur Neil Gaiman uppfattar sitt nya hemland efter att ha bott där i sju år.

Herr Wednesday är ingen annan än Wotan eller Odin. De gamla gudarna hotas av de nya gudomligheterna som tågets och flygplanets och telefonens och faxens och televisionens och datorns gudomligheter. De har beslutat att de gamla gudarnas tid är förbi, de gamla ska bort, en gång för alla. Herr Wednesday försöker samla de gamla gudarna och organisera deras motstånd. De är svaga, bortglömda och borttynade.

Wednesday eller Odin själv levde på tro och offer, på våld och blod. Nu lever han på att bedra folk. De andra gudarna lever på att köra taxi, arbeta som prostituerade, jobba på bensinstationer, slakta kor, begrava de döda, eller så är de helt enkelt bara på degis. Loge eller Loki, den gamle bedragaren och Odins forne drabant, har till och med spenderat de senaste åren i fängelse. På honom kan man inte lita, det är alltid fullständigt omöjligt att veta på vems sida han sist och slutligen är. Och hela tiden växer hotet från de nya gudomligheternas håll. Men de gamla gudarna vill inte arbeta ihop, ingen vill lyssna på Odin, ingen tror på honom. Inte förrän det är för sent.

Shadow arbetar som Odins medhjälpare, utan att alls få veta vad det är han egentligen behövs för. Eller varför Odin valde honom. Men allt får sin förklaring. Vad som komplicerar Shadows existens ytterligare är det att hans döda hustru inte vill förbli död, inte riktigt. Detta, misstänker Shadow, kan mycket väl vara hans fel. Finns det kanske något sätt att återuppliva henne fullständigt? Kanske det. Kanske gudarna har sina metoder. Kanske gudarna kan hjälpa Shadow. Kanske inte.

Fientligheterna trappas upp och Odin skickar Shadow till en liten stad vid namn Lakeside, en sömnig och idyllisk liten stad där inget ruskigt någonsin händer, en twinspeaksaktig drömstad där alla känner varandra och där nykomlingen behandlas som en gammal vän. Där är Shadow i säkerhet, där kan de nya gudomligheterna inte finna honom. Ickedestomindre, trots att Lakeside verkar vara den perfekta småstaden ser det ut som om det varje år skulle försvinna ett barn där, och som om det skulle ha gjort det så länge staden har existerat.

De nya gudomligheterna hittar Shadow. Och får fast honom.

Så sker det som vi visste att måste ske – de gamla gudarna slår ihop med de nya gudarna om kontinentens herredöme.

American Gods är en ”on the road”-roman. Även Stardust och Neverwhere var resor, som många fantasy-romaner brukar vara, men resan i hans tidigare romaner var konkret och hade en klart definierad avsikt vilket gjorde att deras struktur var naturlig och oproblematisk. Så är inte fallet här. I American Gods är resan abstrakt och diffus. Wednesday och Shadow reser, tycks det mig, bara för att Gaiman får peka ut olika aspekter av USA. Vilket i och för sig är helt acceptabelt, men hela strukturen förblir abstrakt och diffus och så även hela berättelsen.

En orsak till den lite irriterande formlösheten är de små novellerna som handlar om hur gudarna kom till Amerika. De är alla fina berättelser men de fungerar inte särskilt väl som delar av denna roman. Jag antar att det har funnits flera noveller (detta har framgått ur det Gaiman vid olika skeden har sagt och det han skrivit i sin journal) och att en stor del av dem har eliminerats, antagligen för att deras anknytning till det stora hela har varit marginell. Kanske borde han ha eliminerat allihopa. Eller så satt in hela bunten och decimerat sin egentliga textmassa om Shadow. Det tror jag att kunde ha varit den bästa och mest intressanta lösningen.

Den allmänna strukturen (den campbellska hjältens resa och återvändo) fungerar fint. Men balansen i boken är ändå förvrängd. I sin nuvarande form innehåller boken för mycket oväsentlig text om Shadow (hela Lakeside-avsnittet är löjligt långt och det är helt ärligt sagt inte svårt att räkna ut vad som har hänt med barnen och var de är) och inte tillräckligt om gudarna. Därför verkar boken rent av trög och långsam och alla karaktärer lite trötta och färglösa. Man får intrycket att Gaimans ursprungliga plan var att skriva en massiv roman av sandmanska proportioner (Shadow liknar faktiskt Sandman och kan anses vara hans sekulära form) och med sandmanska sidointriger och sidoberättelser, men att han varken hade tid eller ork att genomföra sin splendida vision.

Som bäst är Gaiman när han blandar det mytologiska och uråldriga stoffet med det moderna och banala, när han ser och visar upp de mytologiska och uråldriga aspekterna i vardagen och de banala och vardagliga aspekterna i det uråldriga. Han älskar gamla myter och hur de lever vidare och förvandlas så att vi inte ens inser att de finns kvar. Han älskar lager, kulturlager, religiösa och mytologiska lager, psykologiska lager i vårt medvetande, och studerar dem med en arkeologs tålamod. Han älskar konflikterna mellan det nya och det gamla (av ett lustigt sammanträffande håller jag just på att läsa en mycket tidigare roman som rätt långt handlar om samma saker som American GodsEmil PetajasThe Star Mill där de gamla gudarna ”Vanhat” och de nya ”Ussi”) och det som föds ur konflikten.

En annan av Gaimans bravurer är döden. Och sorgen. American Gods handlar till en stor del om sorg och död och det finns ingen som skriver vackrare om sorg och död än Gaiman. Det finns ingen som kan se på sorgen och döden på ett så bitterljuvt sätt som Gaiman, med en sådan värme och förståelse, med en sådan överväldigande mänsklighet.

American Gods är en tjock och ambitiös roman. För tjock. För ambitiös. Kanske jag är för sträng men i så fall är det herr Gaimans eget fel. Han har indoktrinerat oss med sin fina prosa. Våra förväntningar är höga, absurt höga, omöjligt höga, och detta för att vi har lärt oss att han opererar på en helt annan nivå än andra författare. American Gods lär oss en nyttig läxa: Neil Gaiman är trots allt en vanlig dödlig. Nå, inte helt vanlig dödlig, mera som American Gods-protagonisten Shadow kanske.

-Petri Salin- 25.7.2001

PS: Den som vill veta mera om American Gods och hur boken kom till och vad som händer när manuset är färdigt kan ta sig till Gaimans officiella hemsida neilgaiman.com och läsa hans högst intressanta journal. Som bäst håller han på att marknadsföra romanen och det om någonting verkar vara hårt arbete det.

Recensioner på de övriga skönlitterära Hugo-vinnarna 2002 hittar du genom dessa länkar:

Medan Nebula-vinnarna 2003 finns bakom dessa länkar: