Finncon brukar ha tur med sina hedersgäster, så och i år. Alla tre var mycket intressanta att lyssna på och umgås med, samtidigt var de dock alla sinsemellan olika. (Alla nedannämnda kommer att intervjuas i kommande nummer av Enhörningen.)

Fanhedersgästen Ahrvid Engholm är en gammal bekant i Finland. Han har besökt alla Finncon-kongresser och en hel drös övriga finländska sf-tillställningar. Om vi bortser från det evenemang som Åbo universitets studetkår anordnade 1969 och som nog i mitt tycke kan anses vara Finlands första sf-kongress (fast då fanns ju ännu ingen organiserad sf-verksamhet i Finland, den första föreningen grundades ju först 1976, så detta evenemangs vara-eller-icke-vara constighet tvistar de lärda säkert om ännu i all evighet), ja om vi bortser från denna 1969-års con så har Ahrvid faktiskt besökt alla större sf-cons i Finland.

[Ahrvid Engholm]
Ahrvid Engholms tal hette Finncons I vaguely remember, det var en trevlig och humoristisk berättelse om olika episoder ur Ahrvids och finländsk fandoms historia. Tyvärr var det Ahrvids enda officiella uppträdande under Finncon, han kunde ha varit ett trevligt tillägg i någon paneldebatt också.

Philip Pullman var en intressant bekantskap. Han är inte så känd inom sf-kretsar, troligen för att han egentligen är en barnboksförfattare. Nu råkar det sig bara så att hans senaste verk, trilogin His Dark Materials, även har mottagits väl av den äldre läsarkretsen. Eftersom Pullman inte är så nött av sf-cirklarna var många av hans idéer och uppfattningar som uppfriskande vindpustar bland allt gammalt sf-prat. Då man t.ex. under paneldebatten After us the Future bad alla nämna några saker som de tycker att har gett mersmak i vår tid och som de tror att kommer att hjälpa göra världen bättre, kom Pullman med ”alla exotiska maträtter som vi nuförtiden har att välja mellan” och världsmusik, alltså trenden att blanda ihop olika etniska musikstilar till en fungerande sillsallad.

[Philip Pullman och Boris Hurtta]
Philip Pullman signerar sin bok för Egentliga Finlands bästa sf-författare Boris Hurtta.

Jag kommer ihåg hur jag reagerade då Connie Willis’ namn första gången dök upp under diskussionerna om vem som egentligen skulle bjudas in som hedersgäster till Finncon 1999. ”Vem är det då? Jag har alrdig hört om nån conniewillis.”, tänkte jag. Ja, här har man hållit på med sf i fler år än man ens ids räkna, men inte kände jag till världens mest prisbelönta sf-författare inte. Connie Willis har faktiskt vunnit fler Hugo- och Nebula-pris än någon annan (och jag misstänker att det blir en Hugo till på årets Worldcon). Hon var en trevlig, okonstlad människa som man gärna lyssnade på, för tala kunde hon, i massor, och länge, men alltid lika intressant. Fru Willis blev tyvärr sjuk just innan Finncon. Det passade ju bra ihop med hennes nyligen till Finska översatta bok Doomsday Book, som berättar om pesten, men att vara sjuk utomlands är ju aldrig så trevligt. Kongresskommittén tog dock väl hand om Connie som tappert (och utan desto större problem) orkade igenom alla programpunkter som hade utsatts för henne under Finncon. Tyvärr lär hon nog inte åka till sf-världskongressen i Australien nu; hoppas de Australiska fansen inte tar illa upp, vad vi vet så fick ju Willis sin smitta redan på flyget.

[Warinowski och Willis]
Värden och gästen. Tino Warinowski var en av Connie Willis’ värdar under Finncon 1999. Här sitter de båda och väntar på fler böcker för Connie att signera.

[<- till bildförteckningen]     [till nästa sida ->]