Recensionen har tidigare publicerats i Åbo Underrättelser.

[Pärmen Eragon]

Eragon – arvtagaren. Första boken
Författare: Christopher Paolini
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen bokförlag
Utgivningsår: 2005
ISBN 9163855232
Originaltitel: Eragon
Originalets utgivningsår: 2003
Författarens hemsida finns på www.alagaesia.com.

När femtonåringen Eragon på en jakttur hittar en märklig blå sten kastas han in i ett oväntat äventyr. Stenen visar sig vara ett drakägg och intresset för det är stort från flera håll. Eragon – arvtagaren är första delen i en trilogi skriven av den unge amerikanske författaren Christopher Paolini.Del två har kommit ut både på engelska och i svensk översättning och i december har filmen baserad på första boken premiär. Boken har blivit en försäljningssuccé i flera länder och vunnit ett publikpris.

Att Eragon säljer beror dels på det stora intresset för fantasy just nu och dels på författarens ålder, Paolini var femton år när han började skriva första boken och tjugoett vid den andra. Detta märks tyvärr. Känslan man får som läsare är att författaren är en vuxen som försöker skriva för barn eller ett barn som försöker skriva för vuxna, utan att riktigt lyckas.

För trots att Eragon går hem hos de unga läsarna är det inte en speciellt bra bok. För en vuxen, relativt van fantasyläsare är den tråkig. Här finns ingenting nytt. Paolini har förmodligen läst sin Tolkien och sett filmerna, för mycket känns lånat därifrån. Historien har berättats förut, många gånger och Paolini lyckas inte tillföra någonting nytt. Boken innehåller inga större överraskningar och berättelsen rör sig mycket rätlinjigt framåt från punkt till punkt utan avvikelser. Som läsare har man hela tiden en känsla av att man vet vad som skall hända härnäst.

Paolini har försökt skapa en egen fantasivärld, och ett tillhörande språk. Alagaësia, som landet där händelserna utspelar sig heter, är en klassisk medeltidspåverkad fantasyvärld befolkad av bönder och herrar. Den styrs av en riddar Kato-liknande tyrann utan hjärta. Utöver människor finns här alver, dvärgar och urgaler, en sorts monstervarelser på det ondas sida. Skildringen av världen och städerna i den lider av en ologisk uppbyggnad. Det är helt enkelt för fantastiskt. Slutet är också lite väl utdraget och Paolini frossar i blodiga formuleringar. Man riktigt ser filmatiseringen framför sig, och det är ingen barnfilm direkt.

Det är också synd att en fantasyberättelse skriven idag skall ha så stereotyp mansbild som den här. I första boken finns inga viktiga kvinnoroller och överhuvudtaget verkar världen vara befolkad med passiva kvinnor (den enda kvinna finns med lite längre är medvetslös ända fram till de absolut sista kapitlen). Hjälten Eragon skall säkert menas växa som person under skildringens gång men han förblir opersonlig och orealistisk boken igenom. Han skakar av sig svårigheter och motgångar utan att de sätter större spår och varken sorgen eller glädjen som beskrivs känns speciellt äkta. Bäst är skildringen av vänskapen som växer fram mellan pojke och drake.

Boken skulle ha vunnit mycket på en strängare redigering och där har förläggarna gjort Paolini en björntjänst. Hade man rensat upp lite i de långrandigaste avsnitten och bearbetat språket hade resultatet blivit bättre och man hade inte behövt rida enbart på författarens låga ålder. Språket är fullt av klumpiga och överdrivna formuleringar, även i den svenska översättningen.

Jag kan trots allt förstå att boken kan fungera som en spännande introduktion till fantasygenren för yngre läsare och förhoppningsvis hittar de sen vidare till mer innovativa fantasyskildringar.

-Blanka Henriksson- 2006