{"id":728,"date":"2004-09-18T00:00:09","date_gmt":"2004-09-17T21:00:09","guid":{"rendered":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/?p=728"},"modified":"2017-07-30T13:25:40","modified_gmt":"2017-07-30T10:25:40","slug":"hugovinnaren-a-study-in-emerald","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/hugovinnaren-a-study-in-emerald\/","title":{"rendered":"Hugovinnaren A Study in Emerald"},"content":{"rendered":"

Hugovinnare 2004 i kategorin b\u00e4sta novell<\/h2>\n

A Study in Emerald<\/b>
\nF\u00f6rfattare:<\/b> Neil Gaiman
\nPublicerad i<\/b> novellsamlingen <\/i>Shadows over Baker Street som redigerats av Michael Reaves & John Pelan<\/b> och utgivits av f\u00f6rlaget Randomhouse\/Del Rey (http:\/\/www.randomhouse.com\/delrey\/<\/a>).
\nUtgivnings\u00e5r:<\/b> 2003
\nKan l\u00e4sas p\u00e5 webben<\/b> p\u00e5 adressen http:\/\/www.neilgaiman.com\/exclusive\/StudyinEmerald.asp<\/a>.
\nF\u00f6rfattarens hemsida<\/b> finns p\u00e5 adressen http:\/\/www.neilgaiman.com<\/a>. <\/i><\/p>\n

OBS: Recensionen ber\u00e4ttar en hel del om novellens intrig, vill du allts\u00e5 inte veta n\u00e5got p\u00e5 f\u00f6rhand rekommenderas att du l\u00e4ser sj\u00e4lva novellen f\u00f6rst och \u00e5terkommer sedan till denna mycket njutbara recension. [Chefred.kommenterar.]<\/i><\/b><\/p>\n

Redan titeln avsl\u00f6jar det: A Study in Emerald<\/i> \u00e4r en sherlockiansk pastisch (titeln leker med Doyles<\/b> f\u00f6rsta Holmes-ber\u00e4ttelse A Study in Scarlet<\/i>) och genast efter titeln kommer den f\u00f6rsta vinken om att novellen \u00e4ven \u00e4r, om \u00e4n sekund\u00e4rt, en Cthulhu-novell.<\/p>\n

B\u00f6rjan f\u00f6ljer Doyles original. Vi har ber\u00e4ttaren, en fd. yrkessoldat som blesserats i Afghanistan. Ber\u00e4ttaren tr\u00e4ffar privatdetektiven och blir dennes rumskamrat p\u00e5 Baker Street, detektivens medhj\u00e4lpare och till slut kr\u00f6nik\u00f6r. Men genast m\u00e4rker l\u00e4saren att denna v\u00e4rld inte alls \u00e4r identisk med Doyles ursprungliga. Vi har diffusa detaljer, obskyra h\u00e4ndelser, roliga l\u00e5tsasreklamer (lite som i Alan Moores<\/b> League of Extraordinary Gentlemen<\/i> – men alla Gaimans reklamer syftar p\u00e5 ett komiskt eller rent av absurt s\u00e4tt till olika sf\/skr\u00e4ck-klassiker, oftast p\u00e5 ett tematiskt relevant s\u00e4tt) som en s\u00e5ng som spelas i fel tonart eller en m\u00e5lning med vr\u00e5nga perspektiv och f\u00e4rger som inte riktigt st\u00e4mmer \u00f6verens med verkligheten.<\/p>\n

Med ett par strategiska penseldrag m\u00e5lar Gaiman upp eran och protagonisterna. Gaimans f\u00e4rgskala \u00e4r betydligt m\u00f6rkare \u00e4n Doyles, mera hotfull, mera poetisk (vilket Gaimans historier alltid brukar vara), som om ber\u00e4ttaren inte riktigt kunde vara s\u00e4ker p\u00e5 om det han skriver \u00e4r verkligt eller en subtil mardr\u00f6m, sk\u00e5dad ”p\u00e5 ett dunkelt s\u00e4tt s\u00e5som i en spegel”<\/i> (1 Kor. 13:12).<\/p>\n

Sedan kommer f\u00f6rsta fallet ber\u00e4ttaren f\u00e5r ta del i, ett fasansfullt mord – offret en medlem av kungahuset. Den m\u00f6rdade, prins Franz Drago av B\u00f6hmen, har inte s\u00e5 mycket blivit m\u00f6rdad som slaktad (m\u00f6jligtvis lite \u00e1 la Jack the Ripper m\u00e5tro?). Men h\u00e4r har vi \u00f6verraskning nummer ett: de kungliga \u00e4r inget mindre \u00e4n lovecraftska tentakelf\u00f6rsedda monster som er\u00f6vrat Europa och tagit \u00f6ver de diverse kungarikena, infiltrerat sig i kungahusen, blandat sitt blod med det ursprungliga kungliga blodet och p\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt producerat vansinniga missfoster.<\/p>\n

Den store detektiven l\u00e4ser mordplatsens ledtr\u00e5dar: fotsp\u00e5ren, ordet Rache som st\u00e5r p\u00e5 v\u00e4ggen skrivet med offrets gr\u00f6na blod (varav namnet p\u00e5 ber\u00e4ttelsen!), askan i askkoppen. F\u00f6r att fallet \u00e4r s\u00e5 betydelsefullt beviljas detektiven och hans trogne medhj\u00e4lpare en specialaudiens hos drottningen, Viktoria, som f\u00f6r sjuhundra \u00e5r sedan slog de engelska trupperna och har efter det h\u00e4rskat England eller Albion som det h\u00e4r heter. ”Thizsz muzzst be zsolved”,<\/i> viskar Viktoria ur skuggorna.<\/p>\n

The game’s afoot.<\/i> M\u00e4sterdetektiven kl\u00e4r ut sig, spanar som endast han kan och kommer s\u00e5 sm\u00e5ningom g\u00e4rningsm\u00e4nnen p\u00e5 sp\u00e5r. Utredningen leder v\u00e5ra hj\u00e4ltar till en usel teater i Drury Lane med melodramer om f\u00f6rv\u00e4xlade identiteter och hyllningsstycken till Cthulhus gudar p\u00e5 repertoaren. G\u00e4rningsm\u00e4nnen, som detektiven kallar f\u00f6r Den L\u00e5nge Mannen och Den Haltande Doktorn, har anknytning till teatern och visar sig h\u00f6ra till den farliga anarkistgruppen som kallas the Restorationists.<\/i>Dessa galningar vill driva ut landets nya herrar och stj\u00e4lpa m\u00e4nskligheten tillbaka in i det m\u00f6rker och den fattigdom som skulle r\u00e5da utan Cthulhus blida handledning. Detektiven gillrar en f\u00e4lla. Katt-och-r\u00e5tta-leken b\u00f6rjar.<\/p>\n

Men, som h\u00f6r till saken, brottslingen \u00e4r i detta fall ingen vanlig brottsling. Vernet, som han kallar sig, \u00e4r detektivens spegelbild, den andre, metafysiskt sett samma person (som i en av Borges<\/b> noveller i vilken Gud inte kunde s\u00e4rskilja mellan en teolog och dennes k\u00e4tterska motst\u00e5ndare som teologen l\u00e4t br\u00e4nna p\u00e5 b\u00e5l – f\u00f6r att de i Guds \u00f6gon var en del av samma helhet). Endast s\u00e5 \u00e4r detektivens motst\u00e5ndare honom v\u00e4rdig.<\/p>\n

S\u00e5 kommer Gaimans<\/b> stora \u00f6verraskning, novellens peripatetiska punkt som \u00e4ndrar p\u00e5 allting.<\/p>\n

Om man i dag vill agera deutero-Watson och f\u00f6rfatta en apokryfisk Holmes-ber\u00e4ttelse (h\u00e4pnadsv\u00e4ckande ofta anv\u00e4nder folk definitivt teologiskt spr\u00e5k n\u00e4r de talar om Holmes-ber\u00e4ttelserna, de kanoniska skrifterna; detta d\u00e4rf\u00f6r att den f\u00f6rsta egentliga ess\u00e4isten som tog de sherlockianska skrifterna p\u00e5 allvar – monsignor Ronald Knox p\u00e5 1920-talet – var pr\u00e4st och d\u00e4rf\u00f6r anv\u00e4nde sig av terminologin som stod honom n\u00e4rmast, och detta synnerligen passande spr\u00e5kbruk sitter fast i den sherlockianska diskursen f\u00f6r att litteraturen i grund och botten \u00e4ger definitiva teologiska f\u00f6r att inte s\u00e4ga religi\u00f6sa drag) s\u00e5 m\u00e5ste man ha en id\u00e9. Helst en stor id\u00e9 med stor begynnelsebokstav. Sherlock Holmes vs. Dracula har vi sett och h\u00f6rt och l\u00e4st. Sherlock Holmes vs. Uppsk\u00e4raren \u00e4r n\u00e5got av en sj\u00e4lvklarhet. Naturligtvis \u00e4r det helt legitimt med dessa sj\u00e4lvklara banaliteter men den rutinerade sherlockianen g\u00e4spar. Efter Nicholas Meyers<\/b> geniala The Seven Per Cent Solution<\/i> (i romanen tr\u00e4ffade Holmes Sigmund Freud i Wien och blev psykoanalyserad, vilket ledde till att vi fick veta sanningen om hans barndom och l\u00e4rde oss veta varf\u00f6r han blev misogyn, k\u00e4nslokall, och framf\u00f6r allt privatdetektiv – hans mor f\u00f6r\u00e4lskade sig i hans informator vilket ledde till att hans far d\u00f6dade modern och d\u00e4rp\u00e5 sig sj\u00e4lv; informatorn hette f\u00f6r \u00f6vrigt Moriarty) \u00e4r kraven h\u00f6gre. Vi vill ha ber\u00e4ttelser som belyser Holmes-myten p\u00e5 n\u00e5got originellt s\u00e4tt, som ifr\u00e5gas\u00e4tter den, som till och med dekonstruerar den. Ber\u00e4ttelser som Robert Lee Halls<\/b> Exit Sherlock Holmes<\/i> (Holmes \u00e4r en tidsresen\u00e4r, samma g\u00e4ller hans tvillingsklon Moriarty) eller Michael Dibdins<\/b> The Last Sherlock Holmes Story<\/i> (Jack the Ripper visar sig vara ingen mindre \u00e4n Holmes sj\u00e4lv).<\/p>\n

Man m\u00e5ste allts\u00e5 i mitt tycke ha n\u00e5got som ber\u00e4ttigar ber\u00e4ttelsen.<\/p>\n

Det att Sherlock Holmes l\u00f6ser ett mord i ett parallelluniversum styrt av lovecraftska monstrum r\u00e4cker inte riktigt. Nyviktorianska sf-ber\u00e4ttelser med lovecraftska inslag har vi sett och l\u00e4st mer \u00e4n nog.<\/p>\n

L\u00e4nge verkar det som om Gaimans novell \u00e4r kompetent och stimmungsfull, v\u00e4lskriven och sherlockianskt heterodox p\u00e5 ett ortodoxt s\u00e4tt, inte n\u00f6dv\u00e4ndigtvis mera \u00e4n s\u00e5. Men n\u00e4r det i slutet sm\u00e4ller s\u00e5 sm\u00e4ller det ordentligt. Gaiman har aldrig n\u00e4mnt ber\u00e4ttarens namn. Eller detektivens namn. Vi har bara antagit att de \u00e4r Watson och Holmes. Vem annars? Det \u00e4r ju blott och bart en formalitet, en sj\u00e4lvklarhet. Men m\u00e4sterligt – och logiskt – nog \u00e4r rollerna motsatta i ett annat universum. I detta universum \u00e4r Holmes och Watson brottslingar medan Holmes bete noir, the Napoleon of Crime,<\/i> professor Moriarty och hans medhj\u00e4lpare \u00f6verste Sebastian Moran (han som f\u00f6rs\u00f6kte l\u00f6nnm\u00f6rda Holmes i The Empty House med den blinde tysken von Herders skr\u00e4ckinjagande luftgev\u00e4r) \u00e4r detektiverna. Medan Homes och Watson \u00e4r brottslingarna. Logiken st\u00e4mmer oerh\u00f6rt v\u00e4l f\u00f6r att i detta universum, i detta Albion \u00e4r den som f\u00f6rsvarar lag och ordning m\u00e4nsklighetens fiende och egentligen en brottsling sj\u00e4lv. Genialt. Elementary, my dear Watson.<\/i> Att se Moriarty som Holmes motpol och spegelbild \u00e4r naturligt. S\u00e4llan kommer man att t\u00e4nka p\u00e5 att Moran i s\u00e5 fall m\u00e5ste vara Watsons motpol och spegelbild. Och precis s\u00e5 \u00e4r det ju. Likheterna ser man genast n\u00e4r n\u00e5gon f\u00f6rst har pekat ut dem. (Kumpanerna Moriarty & Moran hittar man \u00e4ven i Moores f\u00f6rsta LXG<\/i>-album – Moriarty \u00e4r chef f\u00f6r landets hemliga underr\u00e4ttelsetj\u00e4nst och den gode \u00f6versten hans h\u00f6gra hand.)<\/p>\n

Novellens detaljrikedom \u00e4r p\u00e5hittig och f\u00f6ljer de kanoniska skrifterna, men p\u00e5 ett h\u00e4rligt f\u00f6rvr\u00e4ngt s\u00e4tt. Vernet \u00e4r f\u00f6r \u00f6vrigt namnet p\u00e5 Holmes farmor, syster till den ber\u00f6mda franske konstn\u00e4ren Emile Jean Horace Vernet (1789-1863). I novellen g\u00e5r Holmes \u00e4ven under namnet Sigerson; i de kanoniska skrifterna en norsk uppt\u00e4cktsresande han agerade n\u00e4r han efter Reichenbach-duellen med professorn i tre \u00e5r m\u00e5ste spela d\u00f6d. Gaiman k\u00e4nner sin kanon. Extrapo\u00e4ng f\u00f6r det att Gaiman inte frossar i lovecraftska hemskheter utan endast syftar till dem, l\u00e5ter dem f\u00f6rbli dolda och d\u00e4rf\u00f6r \u00e4nnu hemskare.<\/p>\n

Novellen \u00e4r ber\u00e4ttigad.<\/p>\n

Och f\u00f6r den h\u00e4ngivne sherlockianen enormt njutbar.<\/p>\n

-Petri Salin- 18.9.2004<\/i><\/small><\/p>\n

Recensioner p\u00e5 de \u00f6vriga sk\u00f6nlitter\u00e4ra Hugovinnarna 2004 hittar du genom dessa l\u00e4nkar:<\/p>\n