{"id":640,"date":"2005-10-18T00:00:42","date_gmt":"2005-10-17T21:00:42","guid":{"rendered":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/?p=640"},"modified":"2017-07-29T23:49:43","modified_gmt":"2017-07-29T20:49:43","slug":"hugovinnaren-jonathan-strange-mr-norrell","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/hugovinnaren-jonathan-strange-mr-norrell\/","title":{"rendered":"Hugovinnaren Jonathan Strange & Mr Norrell"},"content":{"rendered":"

Hugovinnare 2005 i kategorin b\u00e4sta roman<\/h2>\n

\"[P\u00e4rmen<\/p>\n

Jonathan Strange & Mr Norrell<\/b>
\nF\u00f6rfattare:<\/b> Susanna Clarke
\nF\u00f6rlag: <\/b>Bloomsbury<\/a>
\nUtgivnings\u00e5r:<\/b> 2004
\nISBN 0747570558 (inbunden)
\nF\u00f6rfattarens\/bokens hemsida<\/b> finns p\u00e5 adressen http:\/\/www.jonathanstrange.com\/<\/a>.<\/p>\n

K\u00e4ra l\u00e4sare, var f\u00f6rvarnad. Om du tillh\u00f6r sl\u00e4ktet j\u00e4ktad nutidsm\u00e4nniska, st\u00e4ndigt har br\u00e5ttom, evigt r\u00e4nner av och an utan att ens riktigt veta varf\u00f6r, om fem minuter utan att kolla e-postsituationen eller \u00e5tg\u00e4rda textmeddelandenas st\u00e4ndigt svallande flod \u00e4r p\u00e5 tok f\u00e5r mycket, \u00e4r denna bok ej f\u00f6r dig. Eller, \u00e5 andra sidan, kanske den \u00e4r just f\u00f6r dig. Takten i Susanna Clarkes<\/b> Jonathan Strange & Mr Norrel<\/i> \u00e4r lugn och sansad, \u00e4del, f\u00f6r att inte s\u00e4ga n\u00e4rmast majest\u00e4tisk. F\u00f6rfattaren har tid p\u00e5 sig, all tid i v\u00e4rlden, och meningarna \u00e4r l\u00e5nga och underbart barocka arabesker:<\/p>\n

\u201dIt has been remarked (by a lady infinitely cleverer than the present author) how kindly disposed the world in general feels to young people who either die or marry. Imagine then the interest that surrounded Miss Wintertowne! No young lady ever had such advantages before; for she died upon the Tuesday, was raised to life in the early hours of Wednesday morning, and was married upon the Thursday, which some people thought too much excitement for one week.\u201d<\/i><\/p>\n

Man kan n\u00e4stan h\u00f6ra en John Gielgud<\/b> eller Michael Hordern<\/b> l\u00e4sa upp raderna med sina patrisiska men antikverade kadenser.<\/p>\n

F\u00f6r den som \u00e4r invandrad i sen 1700-talslitteratur och har l\u00e4st sina 1800-talsklassiker (Jane Austen, Thackeray, Trollope, Dickens)<\/b> \u00e4r detta ingen chock. Med en s\u00e4ker hand l\u00e5ter Clarke sina protagonister vandra genom napoleontidens empiresalar och rustika herrg\u00e5rdar, genom Londons tr\u00e5nga miserabla gator och flotta palats, m\u00f6ta h\u00f6ga personer och l\u00e5ga kr\u00e4k och varelser som icke \u00e4r av denna v\u00e4rld, och till och med ta sig ett par krigiska rundturer p\u00e5 kontinenten. Persongalleriet \u00e4r rikt och varierande men best\u00e5r helt och h\u00e5llet av gamla standardnummer utan egentliga \u00f6verraskningar och det samma g\u00e4ller strukturen och intrigen, inte heller d\u00e4r har Clarke n\u00e5got nytt eller \u00f6verraskande att komma med. (Fast \u2013 f\u00f6r att vara fullt \u00e4rlig \u2013 hur ofta st\u00f6ter man p\u00e5 motiverade och n\u00f6dv\u00e4ndiga intrigm\u00e4ssiga innovationer? Och hur ofta beh\u00f6ver man egentligen g\u00f6ra det?) Men fotnoter finns det av, rikligt kan man med gott samvete s\u00e4ga. Eftersom varken f\u00f6rfattaren eller l\u00e4saren har n\u00e5gon som helst br\u00e5ttom h\u00e4lsar vi varje fascinerande (eller trivialt) sidosp\u00e5r med gl\u00e4dje.<\/p>\n

Av n\u00e5gon orsak f\u00e5r Clarkes f\u00f6rfinade, varma men samtidigt elegant ironiska f\u00f6rfattargrepp mig att t\u00e4nka p\u00e5 Joseph Haydns symfonier. Om man inte st\u00e4ndigt \u00e4r p\u00e5 sin vakt missar man det l\u00e4ckra. Nyanserna \u00e4r sm\u00e5 men samtidigt n\u00e4stan drastiska.<\/p>\n

Det h\u00e4r \u00e4r en bok vars h\u00e4ndelser \u00e4ger rum p\u00e5 det tidiga 1800-talet, en kulturhistoriskt s\u00e5 till vida intressant tidsperiod att gotiken \u00e4r en v\u00e4l etablerad men kanske lite pass\u00e9 genre, upplysningen b\u00f6rjar s\u00e5 sm\u00e5ningom ha dragit sina sista andedrag medan romantiken inte riktigt \u00e4nnu har hunnit g\u00f6ra sin allra sturmunddrangigaste entr\u00e9. Vi befinner oss allts\u00e5 i ett slags mentalt interregnum d\u00e4r allt \u00e4r m\u00f6jligt och hela skalan st\u00e4ndigt n\u00e4rvarande. Och blickarna b\u00f6rjar v\u00e4ndas lika mycket bak\u00e5t som fram\u00e5t.<\/p>\n

Bokens premiss \u00e4r f\u00f6ljande. Det \u00e4r h\u00f6sten 1806 och magin har l\u00e4mnat England, l\u00e4nge sedan. Det finns intresse f\u00f6r magi och \u00e4ven ett antal riktiga magiker \u2013 men endast teoretiska s\u00e5dana. Inga praktiska eller praktiserande magiker. \u00c5 andra sidan \u00e4r praktiserandet av magi ingenting f\u00f6r en gentleman. N\u00e4r detta v\u00e4l \u00e4r etablerat framg\u00e5r det naturligtvis att det de facto finns en riktig trollkarl i England \u2013 en viss tillbakadragen herr Norrell.<\/p>\n

H\u00e4r b\u00f6rjar den verkliga ber\u00e4ttelsen, den l\u00e5nga och minuti\u00f6sa ber\u00e4ttelsen om hur magin \u00e5terv\u00e4nder till England. Och vilka konsekvenser detta kommer att f\u00e5.<\/p>\n

Men det \u00e4r inte herr Norrell som st\u00e5r f\u00f6r magins \u00e5terkomst, inte ens hans l\u00e4rjunge och kompanjon Jonathan Strange, inte egentligen, snarare \u00e4lvorna och han som en g\u00e5ng stod f\u00f6r allt som magi i England hette, det vill s\u00e4ga John Uskglass eller the Raven King. Den mystiske och mytiske Uskglass \u00e4r ett slags magins Kung Arthur \u2013 han l\u00e4mnade England och med honom f\u00f6rsvann magin men en dag skall han \u00e5terv\u00e4nda. Det vet man, det v\u00e4ntar man p\u00e5. Likt den stilla slumrande Arthur ska han komma tillbaka och p\u00e5 nytt \u00f6verta sitt rike.<\/p>\n

Det \u00e4r ganska intressant att m\u00e4rka att till de yttre h\u00e4ndelserna \u00e4r Jonathan Strange & Mr Norrell<\/i> en veritabel antites till den skr\u00e4ckromantiska fantastiken \u00e0 la Walpole<\/b> och Monk Lewis<\/b> och 1800-talets senare skr\u00e4ckrysare. De fantastiska elementen h\u00e4r \u00e4r betydligt \u00e4ldre och ursprungligare \u2013 s\u00e5dant som g\u00e5r att hitta i sagor och folkloristik. Eller Shakespeares<\/b> Midsummer Night\u2019s Dream<\/i> och The Tempest.<\/i> Vilket \u00e5tminstone jag finner t\u00e4mligen angen\u00e4mt och p\u00e5 s\u00e4tt och vis mera autentiskt \u00e4n gotikens febrila och ibland lite konstgjorda vurmar.<\/p>\n

Intressant \u00e4r ocks\u00e5 det att de magiska akter som Norrell och Strange utr\u00e4ttar \u00e4r f\u00f6r det mesta h\u00e4pnadsv\u00e4ckande mond\u00e4na eller kanske man borde s\u00e4ga vardagliga. Det mest rafflande \u00e4r v\u00e4l n\u00e4r Strange hj\u00e4lper till den brittiska arm\u00e9n att bek\u00e4mpa Napoleon och dennes trupper. Och \u00e4ven d\u00e5 \u00e4r han mest till nytta n\u00e4r han trollar fram goda v\u00e4gar f\u00f6r soldaterna att f\u00f6rflytta sig l\u00e4ngs med. (Norrells \u00e5terupplivande av fr\u00f6ken Wintertowne \u00e4r, erk\u00e4nner jag fritt, n\u00e5got av ett kapitel f\u00f6r sig \u2013 och av central betydelse f\u00f6r hela h\u00e4ndelsef\u00f6rloppet.)<\/p>\n

Egentligen verkar det ofta som om Clarke mest \u00e4r intresserad av sina protagonisters sociala och personliga relationer och studerar dem genom illusionsl\u00f6sa austenska glas\u00f6gon. Och g\u00f6r det g\u00e4rna n\u00e4r de st\u00f6ter p\u00e5 st\u00f6rre historiska eller kulturhistoriska h\u00e4ndelser eller figurer. N\u00e4r det blir dags f\u00f6r de napoleonska krigen b\u00f6rjar det smaka Thackerays Vanity Fair,<\/i> med en liten nypa Goya.<\/b> Kapitlen med kung George III<\/b> (han som blev galen och genom sin galenskap \u2013 p\u00e5st\u00e5s det \u2013 f\u00f6rlorade de omr\u00e5den som sedan blev ett litet land vid namn USA) k\u00e4nns familj\u00e4ra f\u00f6r den som k\u00e4nner till Alan Bennetts<\/b> intressanta pj\u00e4s The Madness of King George<\/i> (finns \u00e4ven filmatiserad med Nigel Hawthorne<\/b> och Helen Mirren<\/b>) eller Peter Maxwell Davies<\/b> briljanta svit av orkesters\u00e5nger Eight Songs for a Mad King.<\/i> Maxwell Davies, vill jag p\u00e5st\u00e5, gjorde det b\u00e4st. Det \u00e4r hans kung som k\u00e4nns galnast och samtidigt m\u00e4nskligast.<\/p>\n

Och hur kan vi p\u00e5 v\u00e5ra kontinentala resor inte st\u00f6ta p\u00e5 lord Byron?<\/b>Vid Geneve-sj\u00f6n? Just som han vistas d\u00e4r med Shelley,<\/b> fru Shelley<\/b> och sin obskyra livmedikus doktor Polidori?<\/b> Och naturligtvis sker det just n\u00e4r Byron och g\u00e4nget hittar p\u00e5 att skriva var sin skr\u00e4ckber\u00e4ttelse. Av Byrons och Shelleys ber\u00e4ttelser blev det aldrig av. Fru Shelleys anspr\u00e5ksl\u00f6sa lilla ber\u00e4ttelse kan n\u00e5gon ha h\u00f6rt om. Den heter Frankenstein.<\/i> Medan den gode doktor Polidori baserade sin egen historia p\u00e5 sin arbetsgivares m\u00f6rka och skandalglada person. I texten fick Byron agera ett skr\u00e4ckinjagande monster vid namn Lord Ruthven. Ber\u00e4ttelsen hette The Vampyre<\/i> och fick \u00e4ran att vara den f\u00f6rsta moderna vampyrber\u00e4ttelsen. (NB: dessutom har Polidori f\u00e5tt en viss postum gloria pga. det att hans systers barn Dante Gabriel och Christina blev ledande figurer i den senare engelska romantiken det vill s\u00e4ga prerafaelitismen \u00ad de hette n\u00e4mligen Rossetti<\/b> i efternamn.)<\/p>\n

Allts\u00e5, f\u00f6r den som kan njuta av den varma, superba prosan, de (ofta n\u00e5got sj\u00e4lvklara) historiska och kulturhistoriska referenserna kan detta vara n\u00e5got. F\u00f6r den som inte kommer \u00f6ver fantasyns l\u00e5gintensiva f\u00f6r att inte s\u00e4ga ibland lite banala natur, \u00e4lvornas st\u00e4ndiga n\u00e4rvaro (var \u00e4r det med engelsm\u00e4nnen och deras evinnerliga \u00e4lvobsession? \u2013 \u00e4r det n\u00e5gon som kan f\u00f6rklara fenomenet?) kan bokens \u00f6ver 780 sidor k\u00e4nnas n\u00e5got l\u00e5ngtr\u00e5kiga. F\u00f6r mig som inte brukar ha alltf\u00f6r mycket t\u00e5lamod med magins underbara v\u00e4rld k\u00e4ndes Clarkes roman precis lagom trolldomsengagerad (men en inbiten hcmagifantast kan vara av annan \u00e5sikt) och inte en enda g\u00e5ng fick de \u00f6vernaturliga elementen mig att k\u00e4nna mig det minsta besv\u00e4rad. Vilket nog ledsamt ofta h\u00e4nder mig i gemene trolldomsorienterade fantasyalster.<\/p>\n

P\u00e5 bakp\u00e4rmen skriver Neil Gaiman p\u00e5 f\u00f6ljande s\u00e4tt: \u201dUnquestionably the finest novel of the fantastic written in the last 70 years.\u201d<\/i> En kanske n\u00e5got \u00f6verdriven \u00e5sikt men mest f\u00e5r kommentaren mig att undra precis vilken fantasyroman (f\u00f6rfattad antar jag ungef\u00e4r 1935 eller d\u00e4romkring) Gaiman d\u00e5 menar att skulle vara den som h\u00e4r och nu toppas? Hur jag \u00e4n rassar min lilla hj\u00e4rna kommer jag inte p\u00e5 det. \u00c4r det n\u00e5gon som kan sina klassiker och vet?<\/p>\n

I boken spelar distinktionen mellan b\u00f6cker om magi och magiska b\u00f6cker en stor roll. Det vill s\u00e4ga skillnaden mellan b\u00f6cker som beskriver och ber\u00e4ttar om magi och b\u00f6cker som \u00e4r magiska. F\u00f6r att utnyttja Clarkes uppdelning i en egen liten parafras: Jonathan Strange & Mr. Norrell<\/i> \u00e4r en bok om magi, men inte n\u00f6dv\u00e4ndigtvis en magisk bok.<\/p>\n

-Petri Salin- 18.10.2005<\/i><\/small><\/p>\n

 <\/p>\n

Recensioner p\u00e5 de \u00f6vriga sk\u00f6nlitter\u00e4ra Hugovinnarna 2005 hittar du genom dessa l\u00e4nkar:<\/strong><\/p>\n