{"id":394,"date":"2002-12-30T00:00:01","date_gmt":"2002-12-29T22:00:01","guid":{"rendered":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/?p=394"},"modified":"2017-08-01T13:11:38","modified_gmt":"2017-08-01T10:11:38","slug":"ragnarok","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/ragnarok\/","title":{"rendered":"Ragnar\u00f6k"},"content":{"rendered":"

L\u00e4s novellen h\u00e4r nedan, eller ladda ner den som pdf<\/a>.<\/p>\n

Enh\u00f6rningens webbnovell 1, publicerad p\u00e5 http:\/\/www.enhorningen.net 30.12.2002.<\/b><\/div>\n
Ragnar\u00f6k \u00a9 Petri Salin 2002. Novellen publiceras i Enh\u00f6rningen<\/i> med f\u00f6rfattarens tillst\u00e5nd.<\/div>\n<\/blockquote>\n

Ragnar\u00f6k<\/h2>\n

– Petri Salin –<\/h4>\n

N\u00e4r v\u00e4rlden b\u00f6rjar brinna tar branden aldrig slut. Elden slukar jorden, skalar bort lager efter lager av det gamla och det sjuka men d\u00e4runder finns intet nytt; elden slukar solen och himmelen och alla stj\u00e4rnor. Efter l\u00e5gorna kommer r\u00f6ken och askan som sn\u00f6ar ned p\u00e5 det som har brunnit bort och inte l\u00e4ngre finns och f\u00e4rgar det gr\u00e5tt och livl\u00f6st.<\/p>\n

Mitt namn \u00e4r Gudrun.<\/p>\n

Det \u00e4r natt och kallt. Vi t\u00e4nder v\u00e5ra facklor och Sigurds graveld som \u00e4n inte har slutat brinna ekar i v\u00e5ra eldar och i skuggorna som faller p\u00e5 v\u00e5ra ansikten. Jag ber\u00f6r elden med min hand och smeker den l\u00e4tt. Den br\u00e4nner men elden \u00e4r det enda vi har kvar. Allt annat har elden \u00e4tit upp. All mat har elden \u00e4tit upp och vi vandrar i det f\u00f6rkolnade landskapet, vadar i askan, hungrigare \u00e4n elden. Djuren \u00e4r d\u00f6da men ibland kan man hitta deras kadaver i askan, frusna och f\u00f6rruttnade och f\u00e4rdiga att \u00e4tas. Allt vatten \u00e4r is. Floden \u00e4r is. Blodet i v\u00e5ra \u00e5dror \u00e4r is.<\/p>\n

Vi vandrar l\u00e4ngs med floden. Floden \u00e4r v\u00e5r v\u00e4g ut. Det var till floden djuren s\u00f6kte sig n\u00e4r branden b\u00f6rjade och det var d\u00e4r man hittade kadavren. Nu hittar vi endast skelett och sm\u00e5 stenar. Jag plockar upp en sten och den passar precis i min n\u00e4ve och den \u00e4r kall som is. Jag vill kasta bort den men kan inte g\u00f6ra det. N\u00e4r vi h\u00f6r r\u00f6ster sl\u00e4cker vi facklorna och g\u00f6mmer oss under skeletten. M\u00e4nnen \u00e4r bev\u00e4pnade och utom sig. De r\u00f6r sig i stora grupper och den som m\u00f6ter dem \u00e4r d\u00f6d. N\u00e4r det inget finns att \u00e4ta \u00e4ter man det som finns.<\/p>\n

De g\u00e5r bort utan att hitta oss men vi ligger kvar och v\u00e4ntar. Vi stiger upp n\u00e4r vi orkar g\u00f6ra det. Det \u00e4r lockande att inte stiga upp, att aldrig stiga upp, att ligga i askan och somna in, sl\u00e4ppa in m\u00f6rkret och l\u00e5ta gnistan slockna. Vi t\u00e4nder v\u00e5ra facklor och forts\u00e4tter fram\u00e5t.<\/p>\n

Det \u00e4r om\u00f6jligt att s\u00e4ga hur l\u00e4nge sedan branden b\u00f6rjade. Det g\u00e5r inte att r\u00e4kna dagar f\u00f6r att det inte l\u00e4ngre finns dagar, endast natten. Gudarna \u00e4r inte d\u00f6da. De har \u00f6vergivit oss. Vi har \u00f6vergivit dem. Natten har gjort oss blinda, b\u00e5de oss och gudarna.<\/p>\n

Gudarna \u00f6vergav oss n\u00e4r Sigurd dog. Sigurd dog f\u00f6r att gudarna \u00f6vergav oss. Jag vet inte vilket som \u00e4r sant. Det har ingen betydelse, inte nu.<\/p>\n

Bakom oss brinner b\u00e5len lika h\u00e4ftigt som alltid. Vi ser hur elden s\u00f6ker sig upp\u00e5t mot det som en g\u00e5ng var himmelen och breder sig ut l\u00e4ngs med det som en g\u00e5ng kan ha varit marken. Elden har redan br\u00e4nt allt. Nu br\u00e4nner den allt en g\u00e5ng till. Bakom oss brinner v\u00e4rlden, men framf\u00f6r oss? Framf\u00f6r oss \u00e4r allt b\u00e4ttre. Detta har vi h\u00f6rt och detta m\u00e5ste vi tro p\u00e5. D\u00e4rf\u00f6r f\u00f6ljer vi floden, s\u00f6ker oss bort fr\u00e5n eldens raseri, s\u00f6ker oss bort fr\u00e5n det d\u00f6da, s\u00f6ker oss bort. Det \u00e4r hoppl\u00f6st f\u00f6r att elden \u00e4r \u00f6verallt. Elden \u00e4r r\u00f6d som blod och r\u00f6ken luktar br\u00e4nt k\u00f6tt.<\/p>\n

Det var i floden som vi tv\u00e5dde v\u00e5rt h\u00e5r och pratade om v\u00e5ra m\u00e4n. Jag pratade om Sigurd och s\u00e5g p\u00e5 Brynhild och jag kunde l\u00e4sa det i hennes ansikte. Hon sa ingenting men hon kunde inte d\u00f6lja det. Det g\u00e5r aldrig att d\u00f6lja det. De \u00e4r d\u00f6da. Alla \u00e4r de d\u00f6da. Alla utom jag.<\/p>\n

Pl\u00f6tsligt kommer anfallet.<\/p>\n

M\u00e4nnen har h\u00f6rt oss och kommit tillbaka. De har dragit sina sv\u00e4rd och hugger i som b\u00e4rs\u00e4rkar men de vill inte d\u00f6da oss, inte genast. F\u00f6rst vill de stilla sin andra hunger.<\/p>\n

Endast jag kommer undan.<\/p>\n

Jag flyr in i m\u00f6rkret och r\u00f6ken och \u00e4ven om de f\u00f6rs\u00f6ker f\u00f6lja efter hittar de mig aldrig. Jag springer och jag springer och jag springer tills jag faller ned och inte kan stiga upp och inte kan springa vidare. Jag faller p\u00e5 en stenklippa. Den kalla h\u00e5rda stenen \u00e4r det enda som inte har brunnit upp, inte \u00e4nnu. Om en sten \u00e4r tillr\u00e4ckligt kall och o\u00e4ndligt h\u00e5rd kan den aldrig f\u00f6rt\u00e4ras av elden. Den kan varken brinna eller sm\u00e4lta eller ens tina upp. Mitt hj\u00e4rta sl\u00e5r. Jag h\u00f6r n\u00e5gon hosta. Det \u00e4r en man. Det \u00e4r f\u00f6r m\u00f6rkt att se honom men jag \u00e4r inte r\u00e4dd. Inte f\u00f6r honom. Han andas tungt och hostar igen. Har du sett mina f\u00e5glar, s\u00e4ger han. Jag hade tv\u00e5 f\u00e5glar, s\u00e4ger han, men nu kan jag inte hitta dem.<\/p>\n

Jag s\u00e4tter mig bredvid honom. De \u00e4r svarta, s\u00e4ger han. Mina f\u00e5glar. Han b\u00f6rjar gr\u00e5ta. De d\u00f6dade mitt barn, s\u00e4ger han. Och jag l\u00e4t det h\u00e4nda, s\u00e4ger han s\u00e5 tyst att jag knappt h\u00f6r det. Jag tar i hans hand. Min man dog, s\u00e4ger jag, Sigurd hette han. Sigurd? s\u00e4ger han och tycks n\u00e4stan k\u00e4nna igen namnet. Sigurd lindormens bane, s\u00e4ger jag. Han kom l\u00e4ngs med floden, s\u00e4ger jag, nu \u00e4r floden is, nu \u00e4r floden h\u00e5rd och d\u00f6d. N\u00e4r han f\u00f6rst kom visste jag genast att det \u00e4r med honom jag vill gifta mig. Jag beredde en dryck och l\u00e4t honom dricka av den och han gl\u00f6mde allt och han f\u00f6r\u00e4lskade sig i mig. Allt gl\u00f6mde han. Henne gl\u00f6mde han. Han \u00e4lskade mig.<\/p>\n

Han ber\u00e4ttade om henne. Om hur hon en g\u00e5ng hade varit en valkorerska och om hur hennes far som var Valfadern hade \u00f6vergivit henne. Om hur hon l\u00e5g p\u00e5 en stenplatta och hur en eldmur skyddade hennes s\u00f6mn och hur ingen kunde ta sig f\u00f6rbi elden. Ingen. Elden br\u00e4nner och elden d\u00f6dar, sa han, och elden skr\u00e4mmer bort den vars hj\u00e4rta inte \u00e4r rent. M\u00e4nnen gick efter henne och hon l\u00e5g bakom eldmuren. Sigurd var inte r\u00e4dd. Han hade dr\u00e4pt draken och \u00e4tit dess hj\u00e4rta och kunde tala med djuren. Han gick igenom elden och han v\u00e4ckte henne och han bar henne f\u00f6rbi l\u00e5gorna. Elden var f\u00f6r honom som ingenting. De h\u00e4mtade hit henne. Hon fick gifta sig med min bror. Jag gifte mig med Sigurd.<\/p>\n

De d\u00f6dade mitt barn, upprepar mannen. Mina f\u00e5glar \u00e4r borta. De \u00e4r svarta som natten. Hur kan jag se dem i m\u00f6rkret? Hur ser jag nu? V\u00e4rldsbranden vill jag inte se. Ingenting vill jag l\u00e4ngre se.<\/p>\n

Branden b\u00f6rjade med Sigurds d\u00f6d, s\u00e4ger jag. De gick ut f\u00f6r att jaga, Sigurd och mina br\u00f6der. Jag vet inte vad som h\u00e4nde. N\u00e4r de kom tillbaka bar de honom p\u00e5 en sk\u00f6ld. Han var d\u00f6d. Jag vet inte vad som h\u00e4nde. De sa att ett vildsvin hade anfallit honom och tagit hans liv. Kanske vildsvinet var en av mina br\u00f6der. Kanske en av dem d\u00f6dade honom. Jag vet inte. De hade ingen orsak att d\u00f6da honom. Han var min man och jag \u00e4lskade honom.<\/p>\n

N\u00e4r de bar tillbaka honom, s\u00e4ger jag, var allt slut. Han var d\u00f6d. Jag var d\u00f6d.<\/p>\n

Vi byggde den st\u00f6rsta b\u00e5len som n\u00e5gonsin har sk\u00e5dats och br\u00e4nde hans lik. Den b\u00e5len brinner \u00e4n idag. Det var n\u00e4r Sigurd dog som gudarna \u00f6vergav oss.<\/p>\n

Gudarna, s\u00e4ger mannen och b\u00f6rjar \u00e5ter hosta.<\/p>\n

N\u00e4r vi br\u00e4nde honom, s\u00e4ger jag, kastade sig hon i b\u00e5len och elden br\u00e4nde henne och de brann tillsammans. Jag kunde inte hindra det. Elden tog dem.<\/p>\n

En g\u00e5ng h\u00e4rskade jag \u00f6ver l\u00e5gan, s\u00e4ger mannen, l\u00e5gan var min betj\u00e4nt och gjorde som jag sa. Hans r\u00f6st \u00e4r en o\u00e4ndligt gammal r\u00f6st. Hans hand \u00e4r kall. Min hand \u00e4r kallare. Lagarna g\u00e4ller inte l\u00e4ngre, s\u00e4ger han, lagarna mellan gudarna och m\u00e4nniskan. Ingenting g\u00e4ller l\u00e4ngre. Det \u00e4r dags att d\u00f6. Hur kunde vi ha hindrat det? Vad kunde vi ha gjort p\u00e5 ett annat s\u00e4tt? Allt \u00e4r borta.<\/p>\n

Jag var en fader, s\u00e4ger han, nu \u00e4r jag ingenting.<\/p>\n

Jag var en hustru, s\u00e4ger jag, nu \u00e4r jag ingenting.<\/p>\n

Elden bakom oss v\u00e4rmer ryggen men stenen under oss f\u00e5r oss att frysa.<\/p>\n

Kom, s\u00e4ger jag och f\u00f6rs\u00f6ker riva upp honom, vi m\u00e5ste forts\u00e4tta, vi m\u00e5ste vandra vidare. Vart? s\u00e4ger han. Jag vet inte, s\u00e4ger jag och s\u00e4tter mig p\u00e5 stenen som \u00e4r kallare \u00e4n n\u00e5gonsin. Jag vet inte. Fram\u00e5t. Bort h\u00e4rifr\u00e5n. Det \u00e4r lika \u00f6verallt, s\u00e4ger han, det finns inget annat. N\u00e4r lagarna br\u00f6ts rasade allt samman.<\/p>\n

Det g\u00e5r inte att fly, s\u00e4ger mannen.<\/p>\n

Vi sitter i natten och som natten tiger vi. Stenen jag plockade upp har jag \u00e4nnu kvar. Jag tar den och placerar den i hans hand. Med denna sten m\u00e5 du sl\u00e5 ihj\u00e4l mig, s\u00e4ger jag. Han s\u00e4ger inget. Det var jag, s\u00e4ger jag. Jag \u00e4r orsaken, s\u00e4ger jag.<\/p>\n

De bar Sigurd till mig, s\u00e4ger jag. Han l\u00e5g d\u00f6d p\u00e5 sin sk\u00f6ld, blek och blodl\u00f6s. Fast\u00e4n jag var d\u00f6d gr\u00e4t jag. Mina t\u00e5rar f\u00f6ll p\u00e5 hans br\u00f6st och blandade sig med hans blod. Jag kl\u00e4dde av honom och tv\u00e5dde hans s\u00e5r. Jag kl\u00e4dde honom i nya rena kl\u00e4der. Jag kammade hans h\u00e5r. Han \u00f6ppnade sina \u00f6gon. Hans \u00f6gon var tv\u00e5 gl\u00f6dande kolbitar. Han tog i min arm och drog mig n\u00e4rmare. Jag h\u00f6rde inte vad han sa. Jag lutade mig \u00e4nnu n\u00e4rmare, min kind smekte hans l\u00e4ppar. Han viskade det i mitt \u00f6ra.<\/p>\n

Brynhild, viskade han, Brynhild.<\/p>\n

Jag tog min dolk och skar upp hans hals.<\/p>\n

Sigurd \u00e4r d\u00f6d, s\u00e4ger mannen.<\/p>\n

Mannen l\u00e4gger stenen i min hand och sluter den. Stenen \u00e4r fortfarande kall. Den kommer alltid att vara kall.<\/p>\n

Det sn\u00f6ar aska.<\/p>\n

I slutet \u00e4r elden. Som i begynnelsen.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Salins stillsamt vackra tolkning av v\u00e4rldens underg\u00e5ng enligt den nordiska mytologin. Gillade du Calix<\/I> som publicerades i Enh\u00f6rningen<\/I> nr 7 kommer du s\u00e4kerligen att gilla \u00e4ven Ragnar\u00f6k<\/I>.<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[7],"tags":[27,50,64],"class_list":["post-394","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-novell","tag-fantasy","tag-finlandssvensk","tag-petri-salin"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/394","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=394"}],"version-history":[{"count":7,"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/394\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1342,"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/394\/revisions\/1342"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=394"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=394"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=394"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}