http:\/\/www.alephbokforlag.se<\/a>)
\nUtgivnings\u00e5r:<\/b> 2001
\nISBN 91-972507-2-4
\nOriginaltitel:<\/b> Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket
\nOrignalutgivnings\u00e5r:<\/b> 1838
\n<\/i><\/p>\nPoe<\/b> skrev sin Arthur Gordon Pym\u00a0<\/i>1836-37 och de f\u00f6rsta avsnitten kom ut i Southern Literary Messenger, en tidning som Poe just d\u00e5 r\u00e5kade vara cheredakt\u00f6r f\u00f6r. Texten l\u00e5tsas vara skriven av huvudpersonen Pym och \u00e4r s\u00e5tillvida en av Poes m\u00e5nga litter\u00e4ra sk\u00e4mt (eller hoax som hans egen term var). Det behagade Poe storligen att l\u00e5ta l\u00e4sarna tro att det han hade hittat p\u00e5 var sant (eller \u00e5tminstone misst\u00e4nka att s\u00e5 kunde saken vara), blanda fakta med fiktion, fiktion med fakta, krydda texten med fotnoter och anm\u00e4rkningar och diffusa illustrationer, vara samtidigt leksam och allvarsam. Och naturligtvis kunde textens ”autenticitet” \u00e4ven v\u00e4cka ett st\u00f6rre intresse och p\u00e5 s\u00e5 vis leda till en st\u00f6rre upplaga. Tyv\u00e4rr blev boken aldrig den stors\u00e4ljare Poe hade hoppats p\u00e5.<\/p>\n
Som roman \u00e4r Arthur Gordon Pyms \u00e4ventyr<\/i> t\u00e4mligen oj\u00e4mn. I kanske alltf\u00f6r stor detalj beskriver Poe sin huvudpersons tidiga liv och hans olika seglatser. Dessa saknar inte intresse, inte alls, men ickedestomindre \u00e4r de n\u00e4stan l\u00e5ngtr\u00e5kiga, \u00e5tminstone om man j\u00e4mf\u00f6r dem med det som kommer mot slutet, bokens underbara, mystiska, orov\u00e4ckande avsnitt. Vi f\u00e5r l\u00e4sa om Pyms pojk\u00e5r, om hur han seglar iv\u00e4g ombord fartyget Grampus med v\u00e4nnen Augustus, om det grymma myteriet, om skeppsbrottet, om hur han r\u00e4ddas av skonaren Jane Guy, allt ganska konventionellt skildrat. Det \u00e4r f\u00f6rst n\u00e4r Jane Guy b\u00f6rjar ta sig allt mera s\u00f6derut till polarregionen som bokens handling blir riktigt fascinerande. Efter en o\u00e4ndlig vit isocean, en veritabel arktisk \u00f6ken, b\u00f6rjar havet bli varmare igen. Jane Guy hittar en \u00f6 kallad Tsalal, befolkad av becksvarta (till och med deras t\u00e4nder \u00e4r svarta!) vampuer eller yampuer. Pym och ett trettiotal andra sj\u00f6man bes\u00f6ker \u00f6n och alla utom Pym och halvblodsindianen Dirk Peters blir slaktade av yampuerna. D\u00e4refter f\u00f6rs\u00f6ker yampuerna l\u00e4gga beslag p\u00e5 Jane Guy men fartyget exploderar. Efter att i flera \u00e4ngsliga dagar ha h\u00e5llit sig g\u00f6mda p\u00e5 \u00f6n stj\u00e4l Pym och Peters en av yampuernas f\u00e5taliga kanoter. De kan inte paddla norrut f\u00f6r att d\u00e4r v\u00e4ntar isen och den kalla d\u00f6den p\u00e5 dem. De m\u00e5ste forts\u00e4tta s\u00f6derut. Detta g\u00f6r de.<\/p>\n
Det \u00e4r bokens sista kapitel som \u00e4r m\u00e4sterverket. Ju l\u00e4ngre Pym och Peters kommer desto underligare blir deras yttre omst\u00e4ndigheter. Vattnet \u00e4r inte l\u00e4ngre varmt, det \u00e4r s\u00e5 hett att man br\u00e4nner handen i det. Vattnet \u00e4r ocks\u00e5 vitt som mj\u00f6lk. Det regnar aska eller n\u00e5got som liknar aska. De omh\u00f6ljs av en gr\u00e5 dunst. Ask\u00e4mnet faller oupph\u00f6rligt omkring dem, dunstkedjan h\u00f6jer sig vid horisonten och b\u00f6rjar ta an en tydligare form \u2013 en gr\u00e4nsl\u00f6s katarakt. Sedan sv\u00e4var ett m\u00f6rker omkring dem, askan forts\u00e4tter att falla och sm\u00e4lter i vattnet, deras fart \u00e4r ryslig, katarakten n\u00e4rmar sig, j\u00e4ttelika blekvita f\u00e5glar flyger oupph\u00f6rligt fram bakom dunstsl\u00f6jan och skriar tekeli-li! \u201dOch nu rusade vi i famnen p\u00e5 katarakten, en r\u00e4mna slogs upp i den f\u00f6r att motta oss. Men i v\u00e5r v\u00e4g tr\u00e4dde en insvept m\u00e4nsklig figur, vida st\u00f6rre i sina proportioner \u00e4n n\u00e5gon bland m\u00e4nniskor levande. Och hans ansiktsf\u00e4rg var fullkomligt vit som sn\u00f6n.\u201d<\/i><\/p>\n
Med dessa ord slutar boken, abrupt. Poe avslutade aldrig sin ber\u00e4ttelse. Vi f\u00e5r aldrig veta hur det gick f\u00f6r Pym, vad som h\u00e4nde, vem eller vad figuren \u00e4r. Detta \u00e4r ytterst irriterande. Just n\u00e4r det blir riktigt riktigt sp\u00e4nnande s\u00e5 tar det slut. I en anm\u00e4rknig f\u00e5r vi veta att Pym och Peters har \u00e5terv\u00e4nt till USA, men att Pym senare har avlidit.<\/p>\n
I avslutande kapitlet \u00e4r Poe inte l\u00e4ngre samma vardagliga och n\u00e4stan banala f\u00f6rfattare som i tidigare kapitlen. Nu \u00e4r Poe novellf\u00f6rfattaren Poe, poeten Poe, filosofen Poe, mystikern Poe. Hans prosa \u00e4ndrar helt karakt\u00e4r, blir t\u00e4tare, full av syftningar och antydningar och halvt otydliga viskningar, v\u00e4nder sig in\u00e5t, blir sublimare och personligare. Poe leker med svart och vitt, med n\u00e4rmast bibliska bilder och ordval, med metafysiska och starkt sj\u00e4lsliga visioner. Och l\u00e4mnar slutet \u00f6ppet. Men \u00e5 andra sidan s\u00e5 \u00e4r det kanske just det faktum att ber\u00e4ttelsens slut \u00e4r ofullst\u00e4ndigt, inte alls \u00e4r ett slut som g\u00f6r det till en s\u00e5 kraftfull upplevelse. Varje l\u00e4sare blir tvungen att kompletera texten i sitt eget undermedvetande, vilket g\u00f6r att varje slut \u00e4r perfekt f\u00f6r l\u00e4saren i fr\u00e5ga, ett slut som ingen annan kunde ha konstruerat f\u00f6r honom eller henne, ett slut som aldrig slutar att sp\u00f6ka i ifr\u00e5gavarande l\u00e4sarens undermedvetande. I slutet kommer klimaxen och mitt i klimaxen, innan klimaxen ens har hunnit komma i full fart, klipps filmen av, vulnerabla som vi \u00e4r l\u00e4mnas vi i m\u00f6rkret, i katarakten, \u00f6verges av den grymme f\u00f6rfattaren, f\u00f6r evigt. Bokens slut kommer man ih\u00e5g, alltid.<\/p>\n
Om man f\u00e5r tro p\u00e5 Bruce Chatwins<\/b> In Patagonia\u00a0<\/i>(Chatwins sj\u00e4lv \u00e4r en av Poes andliga efterkomlingar i det att \u00e4ven han diktade upp m\u00e5ngt och mycket i sina resesklidringar) s\u00e5 baserar sig Poes bok p\u00e5 kapten James Weddells<\/b> Voyage towards the South Pole.<\/i> I Syd-Amerika st\u00f6tte Weddell p\u00e5 Eldslandets barbariska indianer, lyssnade p\u00e5 deras tal, och kom till den slutsatsen att deras spr\u00e5k inget mindre var \u00e4n hebreiska. Poes yampuer \u00e4r till en ganska stor grad influerade av Weddells indianer som hette yamana. Ett intressant sammantr\u00e4ffande \u00e4r att n\u00e4r Darwin<\/b> gjorde sin seglats ombord Beagle var Weddells bok en av de som kaptenen hade med sig och influerades av. Ombord fartyget fanns ocks\u00e5 tre yamana-indianer (eller yaghaner som de senare kom att kallas). En av de i England civiliserade indianerna, Jemmy Button,<\/b> tog senare del i eller kanske till och med ledde en massaker av vita mission\u00e4rer och sj\u00f6m\u00e4n som ganska l\u00e5ngt liknade massakern av Jane Guys sj\u00f6m\u00e4n.<\/p>\n
\u00d6vers\u00e4ttningen, trots att den \u00e4r gammal, fungerar v\u00e4l. \u00c4nd\u00e5 vore det ha varit trevligt med en helt ny och modern \u00f6vers\u00e4ttning utan f\u00f6rkortningar. Rickard Berghorns<\/b> efterord inneh\u00e5ller ett och annat intressant och vissa anm\u00e4rkningar som f\u00f6r mig \u00e4r helt nya, bland annat det att Vladimir Nabokov<\/b> torde ha haft Poes gifterm\u00e5l med tretton\u00e5riga kusinen i tankarna n\u00e4r han skrev sin Lolita.<\/i> Detta betyder att n\u00e4sta g\u00e5ng man l\u00e4ser om Lolita<\/i> (vilket man absolut m\u00e5ste g\u00f6ra s\u00e5 snart som m\u00f6jligt) m\u00e5ste man l\u00e4sa boken p\u00e5 ett helt annat s\u00e4tt, med Edgar Allan Poes dystra skugga n\u00e5gonstans i bokens inte alltf\u00f6r avl\u00e4gsna bakgrund, vilket s\u00e4kerligen blir helt fascinerande.<\/p>\n
Jules Verne,<\/b> en stor Poe-fantast, har f\u00f6r \u00f6vrigt skrivit en forts\u00e4ttning p\u00e5 Arthur Gordon Pyms \u00e4ventyr<\/i> vid namn Spinx des Glaces<\/i> och om jag minns r\u00e4tt s\u00e5 har serietecknaren Jaques Tardi<\/b> illustrerat Vernes roman.<\/p>\n
Kanske borde Poe ha skrivit om Arthur Gordon Pyms \u00e4ventyr<\/i> som en novell, format om sitt material, dragit ihop b\u00f6rjan, koncentrerat sig p\u00e5 slutet. Men kan man ha en novell utan slut? Och skulle novellen fungera om den hade ett klart definierat slut? Kunde den g\u00f6ra det?<\/p>\n
-Petri Salin- 6.2.2002<\/i><\/small><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
![\"[P\u00e4rmen](\"http:\/\/www.enhorningen.net\/Bilder\/Bilder_2002\/Poe_Pym.jpeg\")
\nPetri Salin<\/B> recenserar Edgar Allan Poes<\/B> roman Arthur Gordon Pyms \u00e4ventyr<\/I>.<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[3,2],"tags":[185,27,64,52],"class_list":["post-1055","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-litteratur","category-recension","tag-edgar-allan-poe","tag-fantasy","tag-petri-salin","tag-roman"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1055","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=1055"}],"version-history":[{"count":4,"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1055\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1059,"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1055\/revisions\/1059"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=1055"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=1055"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/enhorningen.net\/e30\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=1055"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}