[Pärmen på The Salmon of Doubt]

The Salmon of Doubt
Författare: Douglas Adams
Förlag: Harmony (USA), Macmillan (Storbritannien)
Utgivningsår: 2002
ISBN 1-4000-4508-8 (USA), ISBN 0-333-76657-1 (Storbritannien)
Författarens hemsida finns på http://www.douglasadams.com.

Vad skådar mina gamla ögon när jag seglar igenom Akademens labyrintina gångar? En ny Douglas Adams?Ett år efter hans hädangång? Men hur?

The Salmon of Doubt är en högst underlig bok. Hitchiking the Galaxy One Last Time, som underrubriken heter, får en att tro att det handlar om en ny Liftar-bok. I förordet berättar bokens redaktör Peter Guzzardi hur han gick igenom Adams’ gamla datorer och alla dennes filer – 2579 stycken – för att få ihop en sista Adams-samling. De flesta korta styckena i samlingen är gamla tidningsartiklar. Men sedan har vi ännu något mera exceptionellt – inte en ny Liftar-roman utan en helt ny Dirk Gently-roman.

Boken är indelad i tre olika – adamskt namngivna – partier: Life, The Universe och And Everything. I Life skriver han bland annat om Beatles, sina skoldagar, sin näsa, Richard Dawkins, Trudie och Maggie (två hundar i New Mexico), whisky, förord, te, Bachs Brandenburg-konsert nr. 5, och mångt och mycket annat. Två längre artiklar beskriver bisarra möten med djur. I Australien vill han provköra en Sub Bug (en sorts undervattensjetski) och rida en rocka, vilket visar sig vara en hopplös dröm (och inte hemskt korrekt – vilket en hängiven naturskyddare som Adams borde själv ha insett). I Afrika deltar han i en expedition som klär ut sig till noshörningar och bestiger Mount Everest för att samla in pengar och hjälpa noshörningarna. Och vi får läsa en veritabel raritet, det första Adams publicerade – ett läsarbrev som han skrev när han var tolv – en häpnadsväckande mogen text.

The Universe handlar om mindre personliga – om än lika viktiga – aspekter i författarens liv. Vi får läsa om hans älskade datorer (Apple och Macintosh), om hans ateism, om teknologi, om att förutspå framtiden, om humor (och hur han finner allt mera inspiration i det vetenskapliga miraklen), om en konstgjord gud, och till slut om kex.

And Everything är mest prosa. Vi har en novell baserar sig på en text som han skrev tillsammans med Graham Chapman och en inte alltför finurlig novell om Zaphod Beeblebrox. Dessa två noveller bevisar att Adams inte är som bäst som novellförfattare. Vi har ett par intervjuer om Liftar-filmen. Ska det bli en film? Vi får veta om hur det började med att Ivan Reitman skaffade rättigheterna, men hade ingen aning om bokens natur, hade inte ens läst boken. Sedan gick han och gjorde Ghostbusters och Liftar-projektet blev. Vid något skede var det Terry Jones som skulle regissera filmen, ett utmärkt val, men projektet blev aldrig av. Sedan fick Jay Roach ta hand om regissörsstolen. Sedan blev det tyst igen. ”The Hollywood process is like trying to grill a steak by having a succession of people coming into the room and breathing on it”, som Adams själv skriver. Vi får se om det blir något. Man är skeptisk, men vem vet?

Det som intresserar mig mest, men även oroar mig mest, är den nya romanen. Är det en ny roman? Nej. Vad vi har är ett tiotal kapitel ur en roman som Adams hållit på med i ett tiotal år, övergivit och återvänt till, och övergivit igen. The Salmon of Doubt (som även romanen skulle heta, möjligtvis), existerar i tre olika versioner och versionen tillhanda är ett kollage.

Premissen är saftig. Dirk Gently märker att någon har betalat in stora summor på hans bankkonto. Varje vecka. Men vem? Varför? Dirk har en klient. Vem? Det vet han inte. Nu är det hans plikt att lösa fallet. Vilket fall? Det har han ingen aning om. Dirk börjar lösa detta ytterst diffusa fall på sitt idiomatiska och holistiska sätt. Han förföljer en på måfå vald människa på gatan. Detta leder honom till USA och New Mexico. Fallet har möjligtvis något med noshörningar att göra. Sedan slutar fragmentet.

Romanfragmentet fyller mig med oro. När jag läser det känner jag mig som en skurk och en usling – en gravrånare. Jag tycker att det är fruktansvärt att det ges ut (åtminstone så här snart efter Adams’ död), men ändå måste jag läsa det. Det är ändå Douglas Adams det handlar om, mästaren. Vad han än skriver så är det fascinerande, fastän det möjligtvis är texter som han absolut aldrig skulle ha gett lov att trycka. Adams själv närmar sig denna problematik i ett förord till P.G. Wodehouses sista, postyma, roman Sunset at Blandings.Genom att läsa Adams fragment får vi så att säga ta del i hans kreativa process, se hur det hela går till, känna hur Adams vänder och vrider på sina idéer för att få styr på dem. The Salmon of Doubt är ett svårt fall från början, dessutom blir det hela tiden bara svårare för Adams att skriva prosa.

Idéer, det är var han använder som bränsle. En roman av Adams innehåller i genomsnitt mera idéer än gemene författarens hela produktion. Och vilka idéer! Skarpsynta och roliga och absurda och djupsinniga på samma gång. Därför var det så svårt för honom att producera sin text – idéerna kom inte gratis. Stressen var oerhörd. Och kanske ville Adams skriva något annat också – en seriösare roman kanske? Detta kunde den som har läst hans senare böcker kanske anta. Eller kanske jag har fel.

I varje fall åkte Adams fast med Salmon of Doubt, hur han än vände på steken. Vid något skede tänkte han skriva om den som en Liftar-roman, men ville inte egentligen göra det. Det var bara att idéerna i boken kanske kunde fungera bättre i en Liftar-roman. Men ändå, men ändå, han hade sina dubier. En Liftar-roman hade han i varje fall i tankarna, men senare, inte nu.

Men det blev aldrig ett senare. Tiden tog slut.

Och detta är vad vi har kvar.

Och ett dåligt samvete.

-Petri Salin- 3.6.2002