[Pärmen på Bronsflaskan]

Bronsflaskan
Författare:Thomas Anstey Guthrie
Översättare: Albert Montgomery (Översättningen är ursprungligen publicerad 1901, men presenteras här i moderniserad språkdräkt.)
Förlag: Aleph Bokförlag
Utgivningsår: 2005
ISBN 91-974537-9-X
Originaltitel: The Brass Bottle
Originalets utgivningsår: 1900

Ett beprövat recept på både humor och fantasy är att placera det främmande och det sagolika i en hemvan, vardaglig kontext, med fantastiska, dråpliga eller pinsamma konsekvenser. Men ibland kan ändå den komiska effekten utebli, trots att alla tre infinner sig i rask takt.

Thomas Anstey Guthrie (1856–1934) hade en karriär som redaktör för skämttidningen Punch, en framgångsrik debutroman och flera andra komiska romaner bakom sig när han skrev Bronsflaskan (1900). Denna bronsflaska ropar arkitekten Horace Ventimore in på auktion för en guinea, i hopp om att den ska imponera på hans fästmös far. Horace, som har större artistiska talanger än födgeni, har haft ont om kunder under sin karriär, så när han upptäcker att bronsflaskan innehåller den arabiske djinnen Fakrash-el-Amash, som i översvallande tacksamhet vill uppfylla sin räddares alla önskningar, verkar hans lycka vara gjord. Eller är den det? Efter ett par exempel på andens tacksamhet börjar Horace tycka att det var utomordentligt klokt av den vise kung Salomo att spärra in anden för ett par tusen år sedan. I nådens år 1900 är det inte riktigt passande att underhålla sin fästmös familj med gasellögda danserskor sköna som fullmånen, och samtiden skattar matsalsmöblemang i mahogny och badrum med rinnande varmt och kallt vatten högre än tofsprydda sidenkuddar och springbrunnar med parfymerat vatten. För att inte tala om hur svårt det är att bortförklara kamelkaravaner med diamanter stora som kokosnötter och pärlor stora som potatisar. Något måste göras, fort, innan Horace blir alldeles utskämd.

Horaces alltmer ansträngda försök att hålla masken och hitta på bortförklaringar medan djinnen Fakrash av ren vänlighet vänder upp och ner på hans tillvaro står för en stor del av romanens humoristiska inslag. Det finns element av tidsresa i historien också, även om de skulle ha blivit tydligare om Fakrash själv fått komma till tals i stället för att bara fungera som irritationsmoment. I stället är det genomgripande perspektivet det moderna och det västerländska i relation till det orientaliska och föråldrade. Bronsflaskan fungerar också som en satirisk kommentar till tidens orientsvärmeri. Hantverket är det inget fel på, och den moderniserade prosan är njutbar att läsa om man tycker om att se historier utvecklas i maklig senviktoriansk takt.

Men trots de förvecklingar som uppstår vill den äkta humorn inte riktigt infinna sig längre. Den kontrastverkan som uppstår när man t.ex. placerar Tarzan i New York City eller rymdvarelser i en medelklassförort har hunnit blekna åtskilligt med åren. Det viktorianska och edwardianska Storbritannien med shillings och guineas, koleldning och falsk sköldpaddssoppa, har nästan hunnit bli lika mytomspunnet som Harun al-Raschids Bagdad. Ångloken, telegraferna, Kristallpalatset, Jack Uppskäraren, Lord Carnarvon och faraonernas förbannelse har i det allmänna medvetandet blandats upp med Sherlock Holmes, Mary Poppins och Alan Quatermain. Efter att mer än hundra år har gått är det två magiska element som förenas med varandra.

Skulle handlingen bli bättre av att förläggas till nutid? Försök har gjorts – Bronsflaskan filmatiserades 1964 och fick en efterföljare i teveserien I Dream of Jeannie, men fick dessvärre ingen särskilt bra kritik. Sidokaraktärerna behövde knappast justeras för att passa in, men de är inte heller särskilt djupsinniga: en gammal bitvarg till professor, en alkoholiserad hyresvärd, en blid och ljuv fästmö. Moderniseringen skulle väl i stället skapa nya problem – i en värld där drömmen är att bli rik snabbt och utan att anstränga sig och en tjänstemans status bestäms av fallskärmens storlek, är det Horaces måttfulla livsinställning och förfäran över att plötsligt vara mångmiljardär som ter sig otroliga och fantastiska. Slutintrycket blir lätt moraliserande i stället för humoristiskt. Och kanske det är de många uppföljningarna på liknande teman som får tankarna att gå till lättsmälta Hollywoodkomedier, även när man har originalet framför ögonen.

Situationskomiken hör tyvärr inte till elementen som åldrats med behag. Bortser man från elementet av tidsresa är det ”ytlänningar” och den dumma arbetarklassen som läsaren inbjuds att skratta åt. Fakrash-el-Amashs ansiktsuttryck av ”slughet blandat med barnslig enfald” kunde vara hämtat direkt ur de reseskildringar som skapade den bild av efterblivna orientaler som bl.a. Edward Said rasat över. Djinnens ”österländska konster” visar sig till sist vara underlägsna västerländsk logik, teknik och vetenskap. Att Horace, som först tror att Fakrash är den nye hyresgästen, reflekterar över att han hellre skulle ha haft en engelsman till granne, eller att hans hyresvärdar hellre lämnar huset än låter sig kommenderas av en hop ”niggrer”, går förbi obemärkt. Jämfört med t.ex. Terry Pratchetts Jingo, där det inte är den främmande kulturen i sig utan fördomarna om De Andra som får stå för skratten, är etniska stereotyper i sig inte längre särskilt roliga.

-Elisabeth Kronqvist- 11.4.2006