Berättelser i svart
Redigerad av: Rickard Berghorn
Översättare: Rickard Berghorn, Henrik Johnsson och Hanna Svensson
Förlag: Aleph Bokförlag (http://www.alephbokforlag.se)
Utgivningsår: 2000
ISBN 91-972507-8-3

 

Grönt te
Författare: Joseph Sheridan LeFanu
Översättare: Erik Magnus Eriksson
Förlag: Aleph Bokförlag (http://www.alephbokforlag.se)
Utgivningsår: 2000
ISBN 91-972507-6-7
Originaltitel: Green Tea
Orignalutgivningsår: 1869

Två tunna och smidiga volymer, den ena grå med en labyrint på pärmen, den andra grön med en ond ande på pärmen. Den gråa volymen heter Berättelser i svart och är en novellsamling sammanställd av Rickard Berghorn. Den gröna volymen innehåller en enda längre berättelse av Sheridan LeFanu och heter Grönt te.

[Pärmen på Berättelser i svart]Berättelser i svart är egentligen en ganska trevlig melange av äldre utländska klassiker och nyskrivna svenska skräcknoveller, eller sällsamma historier som det lyder i underubriken. Den stilistiska variansen är tämligen stor, men långt ifrån omöjlig.

Klassikernas berättelser är för det mesta av det okändare slaget. Edgar Allan Poes Berättelse från klippiga bergen har jag (antagligen) aldrig tidigare stött på och den tillhör inte hans allra suveränaste verk, men å andra sidan brukar man ju i alla samlingar alltid stöta på samma ”obligatoriska nummer” och därför är det riktigt uppfriskande att få läsa en Poe-novell som man inte kan så gott som utantill. William Hope Hodgson är mest känd för sina ockultistiska detektivnoveller om spökjagaren Carnacki (en tidig X-files-föregångare alltså!), men sin ungdom tillbringade han till sjöss. En tropisk skräck är en av de av hans texter som bygger på hans sjömansbakgrund och handlar om ett vidunderligt sjömonstrum med en bestialisk aptit. Kunde nästan vara skriven av Conrad. I Robert W. ChambersDet gula tecknet har vi en förskräcklig bok som ingen kan läsa till slut utan att bli galen eller utan att begå självmord. Denna välberättade historia ur samlingen The King in Yellow är skriven på 1890-talet och gjorde ett oerhört djupt intryck på en ung man vid namn H.P. Lovecraft.

Sven Christer Swahns Baron Lemurion är en variation på ett tema. Swahn skriver om Stokers Dracula (eller det stycke där Harker anländer till vampyrens slott) men hans omskrivning är så uppenbar och okonstlad att novellen blir förmer än en parafras, och så stilig att novellen tillhör samlingens absoluta pärlor – sällan får man nuförtiden läsa så fin prosa. Swahn påminner mig om vår egen Boris Hurtta, men hans prosa är elegantare och hans tankegång mera sofistikerad. Johan TheorinsSödergatans östra trottoar beskriver en viss liten gatsnutt i Göteborg, en helt vanlig gata utan spöken eller annan skräcksam verksamhet. Och ändå är gatan ändlöst kuslig. En fin novell som visar med hur små medel det går att uppnå effektiva slutresultat. Det är alltid trevligt att det finns författare som förstår sig på nyanser. Per JornersVår fiende huset är samlingens roligaste stycke och beskriver en hopplös trollkarlslärjunge och ett antal älvor ridande på fladdermöss. Och ett hus naturligtvis.

Av de samtliga texterna tilltalar mig Meyrinks Doktor Cinderellas slingerväxter mest. Meyrinks stil brukar man ju karakteriseras som drömaktig och i novellens inledning citeras Mattias Fyhr som har skrivit att ”läsaren vid berättelsens slut upptäcker att hon inte riktigt vet vad som hänt, men att det ändå varit en underbar läsning.” Därför är det både hopplöst och onödigt att börja förklara vad novellen handlar om. Men ändå ett par ord: berättaren har hittat en statyett i Egypten och nu är han besatt av den och låter sig ledas av den till en viss gata, ett visst hus, en viss källare. ”Det smala hektiska huset har jag förgäves sökt, och på polisvaktkontoret vet ingen något om den där natten.”Men vad var det som hände? Och vem var det egentligen som var doktor Cinderella? En bisarr och oförglömlig berättelse.

 

[Pärmen på Grönt te]”Jag skrev en hel del; jag skrev sent om natten. Jag tänkte ständigt på ämnet där jag gick omkring, varhelst jag befann mig, överallt. Det genomsyrade mig fullständigt.”Så säger den olycklige pastor Jennings i LeFanus Grönt te. Det synes mig att man mycket väl kunde tolka Grönt te som en studie i avancerat författarskap. ”Jag tror att alla som på allvar ger sig i kast att skriva gör det, som en god vän uttrycker det, på någonting – te, eller kaffe, eller tobak. Jag antar att det i sådana sysslor finns en sorts fysiskt underutnyttjande som stundligen måste hävas, eller helt enkelt att man riskerar att bli alltför abstrakt och sinnet så att säga kan lämna kroppen, om man inte tillräckligt ofta påminns om kopplingen till faktiska sinnesuttryck. I vilket fall kände jag ett behov, och jag tillfredställde det.”Det är svårt ibland att pressa ur sig ord, meningar, paragrafer. Det kan vara hårt och stressande och det kan tära på en mentalt. I LeFanus fall lär författarskapet ha tärt särskilt mycket på hans fragila psyke. Därför är det kanske inte helt oresonabelt att anta att vissa partier i berättelsen kan vara beslöjat självbiografiska.

”Te var min följeslagare – till en början vanligt svart te, tillagt på vanligt vis, inte alltför starkt, men jag drack en hel del och ökade med tiden styrkan gradvis. Jag hade aldrig obehag av det. Jag började dricka litet grönt te och fann effekten behagligare. Det skärpte och stärkte tankekraften varför jag började dricka det regelbundet, men inte starkare än man drack det för ren njutning. Jag skrev en hel del här ute, det var så fridfullt, just i detta rum. Jag brukade sitta uppe sent och jag fick för vana att smutta på mitt te – grönt te – allteftersom mitt arbete fortskred. Jag hade på mitt bord en liten kanna som hängde över ett ljus och bryggde te två-tre gånger mellan elva på kvällen och två eller tre på morgonen, den tid jag gick till sängs.” Är den apformade demonen som vår gode pastor får till sin så gott som ständiga följeslagare en fysisk projektion av hans writer’s block? Det som hindrar hans skrivande? LeFanu var själv ytterst produktiv, men kanske han ändå vid något skede föll offer för oförmågan att få en enda sensibel tanke på papperet? Vilken författare skulle aldrig ha gjort det? Särskilt en författare vars levnad hänger på förmågan att ständigt producera nya texter. Det är lätt att bli manisk när man skriver – kanske apan är texten som aldrig blir färdig för att det alltid finns saker att korrigera och ändra i den? Ibland kan apan försvinna för en liten stund, men den kommer alltid tillbaka, och varje gång är den starkare.

Grönt te är en av LeFanus berömdaste noveller (den andra kända heter Carmilla och handlar om sapfiska vampyrer) och jag läser den medan jag dricker grönt te. Att inte dricka grönt te när man begrundar den vore närmast taktlöst.

Erik Magnus Erikssons översättning är utomordentligt lyckad och håller stilen fint. Nicolas Krizans illustrationer är stiliga, men inte fullt så tidsmässiga som de kunde vara. Det handlar ju ändå om sent 1700- eller tidigt 1800-tal. De informativa slutorden är författade av Sven Christer Swahn.

 

Dessa volymers förläggare bär på det ytterst borgeska namnet Aleph Bokförlag (i Borges novell El Aleph hittar en poet en punkt i sin källare och i denna punkt finns hela världen, hela universum) och utger även tidskriften Minotauren (ännu ett ultraborgeskt namn!). En riktigt intressant start för en nytt förlag.

-Petri Salin- 11.4.2001