www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Nick Webb: Wish You Were Here. The Official Biography Of Douglas Adams

[Pärmen på Wish You Were Here.]

Wish You Were Here. The Official Biography Of Douglas Adams
Författare: Nick Webb
Utgiven av förlaget Headline.
Utgivningsår: 2003
ISBN 0 75 531155 8 (inbunden)

En biografi är en redogörelse över ett människoliv. En författarbiografi är en redogörelse över författarens skrivande. Douglas Adams' biografi Wish You Were Here är i så fall ganska långt en biografi över ickeskrivandet, det vill säga vad allt Adams var färdig att göra för att undvika att sätta sig vid sin maskin och börja skriva.
   Det Douglas Adams höll på för att undvika att avsluta boken han för tillfället och flera månader sedan borde ha fått färdig är till exempel följande: resa runtomkring i världen, äta på flotta restauranger, pynja med datorer (att hålla på med datorer är ju naturligtvis helt bortkastad tid tycker man och man är ju trots allt en karl vars nära familjemedlem på 1950-talet gick på IBM:s kurser och redan då visste att det där med datorer har nog absolut ingensomhelst framtid), samla datorer (Apple och Mac), införskaffa allehanda elektroniska nymodigheter (som till exempel ... digitalklockor ...), installera hem allt mera komplicerade hifi-anläggningar, köpa gitarrer, spela gitarr (gärna västerhänta), hitta på datorspel, dyka, ge intervjuer, rädda djurarter från utrotning (noshörningen), ordna fester, köpa sportbilar, sitta på öl med kompisar och planera nya glänsande projekt. Och, tyvärr, försöka få filmen (eller Filmen med stor begynnelsebokstav) gjord.
   Tyvärr säger jag därför att när det i slutet av 1990-talet såg ut att det ändå kanske sist och slutligen skulle bli en film av Hitchhiker flyttade Adams till USA, till Kalifornien, för att vara nära beslutsfattarna i Hollywood. Och eftersom han bodde i Kalifornien började han i viss mån leva som en hednisk kalifornare lever. Vilket betydde att han började leva hälsosammare, äta mindre och motionera. Och motioneringen ledde till att han som mången annan rik kändis skaffade sig en personal trainer. Vilket i sin tur ledde till det att han mitt under ett träningspass på gymmet fick ett massivt hjärtslag och avled. Så vi tackar, Hollywood. Men å andra sidan är Adams öde så absurt att det kunde vara direkt ur någon av hans egna böcker.
   Men skrivandet, varför var det så svårt för honom? I biografin berättar Adams' förläggare Sonny Mehta en anekdot som de flesta kanske känner till. Pocketförlaget Pan hade gjort storsatsning på Adams och den fjärde delen i Hitchhiker-trilogin, So Long, and Thanks for All the Fish, den första av böckerna för övrigt som inte hade något med radioserien att göra utan var helt och hållet självständig, skulle ges ut i hårda pärmar. Marknadsföringen hade påbörjats, pärmbilden var färdig, tryckmaskinerna stod och väntade. Men ingen bok. Kommer, säger Adams. Ingen panik, säger Adams. Lita på mig, säger Adams. När Mehta till slut får reda på att det enda Adams hade fått på papper är ynkliga 25 sidor vet han att här behövs det drastiska medel. Hur skulle han få Adams bort från vardagens alla lockelser så att den motvilliga författaren kunde koncentrera sig på sitt arbete? Efter en stunds tänkande hyr han en dyr svit på ett fint hotell och placerar sig själv och Adams i sviten (sig själv naturligtvis i det bättre sovrummet). Där sitter de sedan båda två, bredvid varandra, Mehta (lyckligtvis nog med ryggen vänd mot Adams) vid en hög manuskript som måste läsas och Adams vid sin skrivmaskin. Och på hotellet bor de, sida vid sida, tills boken äntligen är färdig. Ark för ark, bunt för bunt hämtar förlagets kurir varje eftermiddag dagens färdigtskrivna sats från hotellet för att processeras vidare. Mehta berättar hur han varje dag klockan halv nio tvingar Adams att sätta igång och hur det alltid ibland hörs tangentslag och sedan massiva suckar. Mehta tittar upp för att se om Adams möjligtvis kanske tuppat av och författaren står vid fönstret och tittar vemodigt ut. Därute är världen, restauranger, Bach-konserter, nya lockande datorer, öl och vin, hela livet. "Allt okej Douglas?" frågar Mehta. "Fint, fint", svarar Adams. Och sedan flera rasande tangentslag och ljudet av ett ark som rivs ur maskinen, skrynklas till och kastas i papperskorgen. Och samma på nytt igen. Vad är det egentligen han skriver? undrar Mehta en dag och plockar fram ett par av de bortkastade arken. Och det som Adams har hållit på med är utvalda profanationer riktade mot Mehta, saftiga härliga fräckheter som endast en särskilt begåvad författare kan klä i ord. Riktiga skabrösa godbitar. Mehta sparar arket. Det är hans ögonsten. Eller var det tills någon stal denna adamska kärleksyttring till förläggaren, lika högt älskad som alla författare älskar sina förläggare.
   Men en bok blev det även under dessa bisarra omständigheter. Inte kanske Adams bästa. Men en bok i varje fall.
   Men för att återvända till min tidigare fråga, varför var det så svårt för Adams att få sina böcker skrivna? En orsak är säkert det att han var en sträng perfektionist. Att producera humoristisk text är säkerligen en av de värre uppgifterna inom skönlitteraturen eller varför inte dramatiken också? Om slutresultatet inte är roligt är hela prestationen meningslös. Texten är antingen eller. Rolig eller inte. Om den inte är rolig är den ingenting alls. Att skriva vanlig "seriös" prosa är såtillvida lättare. Ingen kan exakt säga - med en absolut måttstock - att texten inte fungerar. Det är väl därför så många humorister är döseriösa neurotiker - det finns få saker som är allvarligare än att skriva humor. Och därutöver måste jag tillägga att Adams' filosofiska, ontologistiska, kosmiskt metafysiska humor är en betydligt svårare genre än vanlig buskishumor. Att ständigt hitta på nya roliga meningar och repliker och intriger som dessutom belyser vår existens som tidsbundna och bristfälligt evolverade biologiska varelser i ett oändligt universum - ingen alltför lätt uppgift.
   En annan orsak kan vara det att Adams inte var någon boren romanförfattare. Han skrev fina, strålande, underbara meningar, hans påhitt och insikter får ens hjärna att digna, men med hans grepp om romanens helhet och särskilt dess struktur var det lite sämre. Detta kan säkerligen förklaras med hans bakgrund. Prosa började Adams skriva efter att radions Hitchiker-serie blev en så hejdundrande succé, inte för att det var just det som han ville skriva utan för att förlaget beställde serien i bokform. Och mycket snart blev det klart för honom att skriva en serie för radion - utan att ha en aning om hur det hela kommer att sluta - inte egentligen har så mycket likheter med att skriva en roman. Radioserien igen var en kontinuation av det som han hade hållit på med i Cambrigde med den berömda Footlights-gruppen (som har skänkt den brittiska dramatiken och särskilt komedin bland annat sådana namn som John Cleese, Graham Chapman, Dudley Moore, Peter Cook, Stephen Fry, Hugh Laurie och Emma Thompson) var sketcher, korta, roliga, ofta anarkistiska och hopplöst intellektuella, men inga egentliga större, strukturerade helheter. (Och det var för övrigt med Footlights-gänget som det visade sig att hur stort geni Adams än är som sketchförfattare så är han ingen skådespelare. Eller rättare sagt, ingen ensemble-spelare. Det han inte kunde var att anpassa sig till andras skådespeleri. Han kunde sin roll och var rolig men hade ingen kontakt till de andra spelarna. Detta, för övrigt, gällde även hans skrivande - det var närmast omöjligt för Adams att använda andras material eller skriva om något som han själv inte hade hittat på (endast i Dr Who lyckades han göra det - varje annat försök att skriva för andra misslyckades), det han skrev måste vara hans eget, helt och hållet hans eget och endast hans eget. En anekdot belyser Adams som ensemble-spelare. När han spelade gitarr i ett band hände det sig ofta att han var färdig en halv takt innan resten av bandet - för att han spelade sitt utan att märka vad resten av gossarna höll på med. Inte för att han inte skulle ha brytt sig om det, utan för att han var så inne i det han själv gjorde, endast det existerade för honom, inget annat.)
   En orsak till Adams' permanenta writer's block var kanske, paradoxalt nog, det att han så tidigt blev så populär. För tidigt kanske. Pengarna bara rann in, utan att han egentligen behövde göra något. Delvis hade Adams writer's block för att han hade råd med det. En författare som måste skriva för att skaffa sig pengar kan inte låta sig distraheras lika lätt som Adams gjorde det. Han måste skriva för att det är hans yrke, hans leverne. Adams var på sätt och vis evigt den geniala dilettanten. Det att Adams genast med sin första bok blev internationellt framgångsrik och förmögen var helt enkelt katastrofalt för Adams som författare. De flesta författare har skrivit ett och annat innan de slår igenom (om de någonsin gör det!) vilket betyder att de har arbetat så pass mycket att de har hunnit skaffa sig en hederlig arbetsrutin. De vet att sitter man vid maskinen så och så många timmar har man till slut en bok färdig. Och om de råkar bli framgångsrika - och rika - så har de sin arbetsrutin kvar och detta hjälper dem vidare. Skrivandet är för dem deras sätt att leva. Naturligtvis fortsätter de med skrivandet. Adams hann aldrig skaffa sig någon rutin som prosaförfattare innan allt blev ett enda kaos och till och med hans roman var endast (sic?) en omarbetning av hans gamla radiomanuskript. Detta insåg han själv och det ledde till ett visst litterärt mindervärdeskomplex. Han var a) humorist och b) bara återanvände gammalt material. Det att det litterära etablissemanget aldrig någonsin önskade honom välkommen med öppna armar hjälpte inte till.
   Och för varje bok tycktes skrivandet bli svårare. Vilket klart och tydligt märktes i det hur Hitchhiker-böckerna alltefter att serien framskred blev seriösare och rent av dystrare. Dirk Gently-romanerna verkade vara lösningen. De var legitima romaner, ursprunglig prosa, men även där visade sig skrivandet till slut vara omöjligt. Den tredje boken fullbordade han aldrig. Det var inte ens nära.
   Istället för att skriva färdigt The Salmon of Doubt (som romanen skulle ha hetat - senare gavs fragmentet ut i en postum samling med samma namn) började Adams med internet-bisness, lanserade en firma vid namn The Digital Village, försökte få ihop pengar för att realisera en verklig digital Encyclopaedia Galactica-portal på nätet (eller en reell Hitchhikers Guide dvs. H2G2 som projektet även kallades - en enormt ambitiös men inte alltför praktisk idé, inte när man har folk som varje månad ska ha betalt och när firman ingenting har att sälja och inget annat sätt har att skaffa sig inkomster medan man håller på och försöker samla ihop denna gigantiska galaktoida encyklopedi), började utveckla datorspel (Starship Titanic - tog enormt länge att utveckla vilket visade sig vara allt annat än bra affärsverksamhet) och kunde trots allt mycket väl ha blivit en internetmiljonär. Det blev han dessvärre inte utan The Digital Village misslyckades i sin affärsverksamhet. Adams var en visionär, inte en affärsman. Och när man ska sköta ett företag är det inte så värst fiffigt att vara för mycket före sin tid, då brukar det nämligen vara de som kommer efter en som roffar åt sig alla vinster. Efter det digitala fiaskot blev det dags att återigen återuppliva film-projektet, med kända resultat.
   Nick Webbs biografi är en av de två adamska levnadsberättelser som kom ut ganska snart efter Adams' hädangång. Detta är den "officiella" biografin. Den andra, den som jag inte ännu har läst, är författad av Hitchhiker-experten T.J. Simpson. Webb är såtillvida en utmärkt Adams-biograf att han var vän med Adams i åratal. På sätt och vis hade Adams Webb att tacka för sin prosakarriär för att det var Webb och ingen annan som beställde Adams första bok - en intressant och fascinerande ellipsoid tankestruktur.
   Biografin innehåller inga stora avslöjanden, främst kanske därför att Adams levde ett trist liv, som författare oftast gör. Ett par mindre avslöjanden får vi ta del av. Som till exempel det att Adams - chockerande nog - aldrig var någon större sf-entusiast. Han hade läst sf-serier som pojke och BBC:s klassiker Dr Who tillhörde hans favoriter men inom själva litteraturen var han tämligen obevandrad. Han läste hellre Dickens eller Wodehouse. Eller vetenskaplig faktalitteratur. Och blev alltid lika förstörd när han fick veta att hans nya briljanta uppfinning redan hade använts av den och den på 40-talet. Ett annat avslöjande är det att Adams ursprungligen värvade Robert Sheckley att förvandla Starship Titanic (alltså spelet) till prosa (det var meningen att spelet och romanen skulle släppas på marknaden samtidigt - vilket inte lyckades för att spelet typiskt nog för adamska projekt aldrig blev färdigt i tid) för att han själv var för upptagen med spelet för att kunna skriva boken (ett svepskäl möjligen - allt för att inte behöva skriva?). Sheckley var en av de få sf-författare Adams de facto hade läst och storligen gillade och ofta ser man ju Sheckley nämnas som en direkt föregångare till den adamska prosan, en litterär gudfar så att säga. Året var 1998 och Sheckley hade inte skrivit en enda roman på cirka ett årtionde eller så. Nu gjorde han det och när han lämnade in sitt manuskript kasserade Adams det. Orsaken? Kanske var Sheckley inte längre i toppform, kanske romanen bara inte alls stämde överens med det Adams hade tänkt sig. Sanningen är att ingen vet. Uppdraget gick till montypythonianen Terry Jones som på tre veckor skrev en helt bra bok och den godkände Adams. Skulle vara intressant att få se Sheckleys version.
   Och filmen då som till slut kostade Adams livet? Den ser ut att bli av. Man får bara hoppas att den är priset värd. Men jag betvivlar det. Nå, man kan ju alltid läsa om boken. Eller lyssna om hörspelet.

-Petri Salin- 18.12.2004

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]