www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Maria Turtschaninoff: Naondel

[Pärmen på Naondel]

Naondel
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Förlaget (i Finland), Berghs (i Sverige)
Utgivningsår: 2016
ISBN 978-952-333-009-2 (i Finland), ISBN 978-91-502-2193-0 (i Sverige)
Författarens hemsida finns på www.mariaturtschaninoff.com, men kolla också bloggen på turtschaninoff.blogspot.fi.

Det fanns en tid då en finlandssvensk fantastikroman var ett under, en oas i en övrigt torr öken. Torkans tid är lyckligt nog gången. Någon flod av finlandssvensk fantastik kan man inte säga att vi har, men har en porlande bäck som för med sig en eller några böcker per år. Och varför längta efter en flod då vår bäck matas av sådana fantastiska källor som Maria Turtschaninoff!

Ja, man blir lyrisk för mindre.

Naondel är Maria Turtschaninoffs sjätte fantasyroman. Berättelsen är förlagd till samma värld som Turtschaninoff skapat och använt i tre av sina tidigare verk (Arra, Anaché och Maresi). Hittills har Turtschaninoffs romaner varit helt ensamstående berättelser, även om en del av dem delat samma värld och vissa svaga ekon från tidigare böcker då kunnat anas. Den här gången är kopplingen till en tidigare berättelse, romanen Maresi, stark och klar, men Naondel står ändå stadigt på egna ben och man behöver alltså inte ha läst Maresi, eller överhuvudtaget något av Maria Turtschaninoff för att kunna ta sig an den nyaste romanen.

Precis som Maresi har också Naondel underrubriken Krönikor från Röda klostret och det är till klosterön Menos vi återvänder, kvinnornas ö, ön där ingen man får stiga i land. Maria Turtschaninoff berättade i ett relativt tidigt skede att boken efter Maresi skulle bli en slags prolog, en berättelse om hur det Röda klostret, där berättelsen i Maresi utspelar sig, blev till. Man kunde alltså tänka sig att Naondel skulle berätta om de spännande äventyr klostrets grundare hade då de tog sig från fastlandet till ön Menos mitt ute i havet; och om de motgångar de fick stå ut med i samband med upprättandet av klosterkomplexet och hur de slutligen klarar sig genom alla sina svårigheter för att skapa den skyddsplats för kvinnor och flickor som det Röda klostret är. Visst, det kunde vara en hur trevlig bok som helst, läs och släng, så där som dussinlitteratur brukar vara. Men, nu är det Maria Turtschaninoff som vi talar om, en författare som inte har valt den enkla stigen i sina böcker hittills och inte gör det nu heller.

Det är sant att händelserna i Naondel utspelar sig långt före den tid som beskrivs i Maresi och det är också sant att händelserna i Naondel leder till grundandet av det som senare blir det Röda klostret, men det här är inte en äventyrsberättelse. I stället är det en berättelse som utreder vilka slags händelser och livsöden som leder till att en grupp kvinnor är färdiga att lämna allt de har och bege sig ut på en farlig sjöresa. Det är inte ett enkelt val och inte ett beslut som föds ur intet, en ingivelse, utan ett svårt val som dock är fullkomligt trovärt och övertygande då vi väl kommer så långt.

Naondel är inte en munter och solig bok. Turtschaninoff har inte haft för vana att låta sina romanfigurer komma lätt undan, men den här gången öser hon ur den mörka källan som aldrig förr. Berättelsen i Naondel är mörk, tung och fruktansvärt våldsam såväl fysiskt som psykiskt. Men Turtschaninoff hanterar berättelsen galant, inte ens de mest vidriga händelser känns som något som författaren skapat bara för att äckla läsaren, nej också de värsta våldsdåden är trovärdiga i bokens värld. Det går till och med att på något sätt förstå att banemannen har en tanke bakom sina vedärvärdiga handlingar, hur än förvriden den tanken är. Berättelsens antagonist är alltså inte ond bara för att vara ond, eller för ingen orsak alls, utan han har en agenda, hur än sjuklig den kan te sig.

Bakom all denna mörker skönjer läsaren dock ett hopp, för vi vet ju att allt det här leder till uppkomsten av den tillflyktsort som det Röda klostret är. Men man skulle ju naturligtvis önska att sådana säkra platser som det Röda klostret inte behövdes, att kvinnor, och alla människor, kunde leva sina liv utan rädsla för förtryck och våld.

Och här kommer det som lyfter Naondel till en alldeles ny nivå av mörker. För vilka vidrigheter som läsaren än tvingas genomlida, med bokens huvudpersoner, i form av förtryck och våld mot kvinnor är det säkert att någon man, för i de allra flesta fall är ju förövaren en man, i verkligheten har haft en kvinna att genomlida. Och högst troligen är verkligheten ännu vidrigare.

Det här gör Naondel till en viktig bok, en bok som förhoppningsvis når möjligast många läsare av vilka förhoppningsvis många, många är manliga. Genom att läsa böcker som Naondel ökar förhoppningsvis allas vår uppfattning om allas vårt människovärde och okränkbarhet, såväl psykisk som fysisk.

Jag sörjer för Naondels huvudpersoner, men det är inget mot den sorg och det medlidande jag känner för de kvinnor som tvingas leva genom liknande öden på riktigt. Kontaktuppgifter till Förbundet för mödra- och skyddshem, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Röda Korset, Unicef och liknande skulle ha platsat väl in på de sista sidorna av boken efter själva berättelsen.

Maresi fick Finlandia Juniorpriset, Naondel skulle vara värd Finlandiapriset! Och på tal om pris, Naondel kommer ju att ges ut också i engelsk översättning, finns det någon rättvisa i världen finner den engelska versionen av Naondel vägen till World Fantasy-prisets nomineringslista samt till kortlistorna för andra nationella och internationella fantastikpris. Ja, jag medger att jag tar stora ord i min mun, men Turschaninoff är bra, hon är i världsklass, vilket Naondel bevisar om man inte insett faktumet innan detta. Förhoppningsvis får Turtschaninoff så småningom även utanför våra gränser det erkännande som hon förtjänar.

Naondel är alltså en ytterst mörk roman, men boken är samtidigt en bladvändare som får läsaren att sjunka djupt in i berättelsen. Har du inte möjlighet att läsa boken i ett kör kommer du att märka att du har svårt att hålla dig från den. Dessutom släpper inte Naondel taget helt ens då den sista sidan är läst.

Se alltså förbi bokens mindre lyckade pärmbild och läs en viktig bok, som samtidigt är en otroligt bra bok!

-Ben Roimola- 19-20.9.2016

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]