www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


The Cell

[Pärmen på The Cell]
Regi: Tarsem Singh
Manus: Mark Protosevich
Musik: Howard Shore
I huvudrollerna: Vincent D'Onofrio, Jennifer Lopez
och Vince Vaughn
Längd: ca 105 min
Åldersbegränsning: F-18
Videons bildformat: TV-format (4:3)
Finsk titel: The Cell,
hyr- och köpvideo, även som DVD
Distibutör: FS Film (http://www.fs-film.fi)
Recensionsformat: video
Filmens webbsida finns på http://www.cellmovie.com
I IMDb hittas filmen på http://www.imdb.com/Details?0209958

När The Cell i fjol premierade blev filmen så gott som allmänt förkastad av hela kritikerkåren och inte fullt utan orsak. Ändå är filmen betydligt bättre än man kunde tro.
   Visuellt är The Cell en fullständigt underbar och otroligt uppfinningsrik film (tack vare regissören Tarsem Singhs bakgrund inom reklam- och popvideobranschen - man kunde nästan påstå att den renaste filmkonsten hittar man idag inom reklamen), intellektuellt är den fascinerande, om kanske inte fullständigt övertygande.
   Vi har en empatisk barnpsykolog som undersöker en ny och banbrytande terapimetod. Terapin innebär att hon jackar in sig i det schizofrena/autistiska barnets sinne eller medvetande eller själ (hur man nu vill ha det - det är alltid bäst att låta dylika punkter förbli lagom abstrakta) och försöker hjälpa honom inifrån. Vi har en grym seriemördare som kidnappar och på ett oerhört komplicerat sätt mördar unga kvinnor. Vi har en FBI-agent som försöker få fast seriemördaren.
   Seriemördaren åker fast (lite väl lätt, tycker man, men å andra sidan är det inte det som filmen handlar om) och som det brukar vara har han gömt undan sitt sista offer och hon måste hittas innan hon avlider. Intressant blir det för att seriemördaren befinner sig i koma. Och det enda sättet att nå honom, att fråga honom vart han har gömt sitt olyckliga offer, är att låta barnpsykologen jacka in i honom.
   Det är nu som filmen får luft under vingarna. Varje scen i mördarens undermedvetande är som ett separat konstverk, som någonting av Salvador Dali, eller Francis Bacon, eller David Lynch. Eller Terry Gilliam, eller Albert Speer, eller Giger, eller en crackdrogad Piranesi med en fascistoid transvestitfetischism, eller allihopa både turvis och samtidigt, något som förskräcker en men som man samtidigt vill studera noggrannare. Scenerna äger en mycket motstridig kraft, de är både vackra och motbjudande, brutala och tilltalande, surrealistiska och barocka och härligt heterodoxa. Och lite sjuttons skrämmande. Hunden som skakar av sig blod i slow motion. Hästen som skärs i ett otal segment och varje segment lever vidare som om inget hänt. De tre beckettska mödrarna på åkern. Eller bara mördarens oroväckande kostymering i alla dess diverse former. Dessa scener följer en inre logik för att de tillhör en annan värld, en förvrängd fantasivärld. I denna värld lever seriemördaren både som sin idealiserade fantasiversion (en sadistisk modemardröm till en "kung") och som den trakasserade lilla pojken han en gång var och de facto innerst inne alltid har förblivit.
   Det går inte riktigt som det borde och även FBI-agenten måste jacka in. De är nu i mördarens värld. Det är han som är gud och de är endast hans leksaker, precis som alla kvinnor han mördat och förvandlat till docklika statyer som nu finns utställda på hans privata konstgalleri eller bisarra museum. Och hur virtuell denna "cyberrymd" än är så kan man dö på riktigt.
   Detta är Singhs första långfilm och det som är hans säregna styrka är att han vågar lita på sina bilders kraft, utan att förklara, utan att späda ut dem. Dialogen är utmärkt och koncis och övertygande, endast det sägs som måste sägas och dialogen kommer aldrig i vägen för scenerna utan endast stöder dem.
   Filmens kulminationsscen är enormt fin. Egentligen består den av två fullständigt motsatta scener och allt det som händer i första delscenen händer precis motsatt i den andra. Tillsammans bildar scenerna en rik och fyllig visuell kontrapunkt.
   Skådespelarprestationerna är alla solida. Jennifer Lopez gör en rätt bra barnpsykolog (fast en särskilt övertygande vetenskapskvinna är hon inte, bättre klarar hon sig i fantasiscenerna), Vince Vaughn en riktigt bra FBI-agent (med - vill filmen antyda men inte säga ut direkt - en egen incestbakgrund). Den överlägset bästa rollprestationen görs av seriemördaren Vincent D'Onofrio (som också kan kommas ihåg från Kubricks Full Metal Jacket där han spelade en rabiat fältväbels favoritmenig vid namn Leonard Lawrence alias Gomer Pyle, och från Men in Black där han fick spela en illegal rymdinsekts maskeraddräkt) vilket är helt logiskt för att seriemördarens roll är filmens allra mångsidigaste och därför allra bästa roll.
   Det som till slut underminerar hela filmens kredibilitet är dess dåliga strukturering. Scenerna är i och för sig helt acceptabla, och vi har alla (eller åtminstone nästan alla) scener som vi behöver, men de är inte alltid där de borde vara. Vissa saker kommer för tidigt och vissa för sent vilket gör att filmens dynamik lider. Ett exempel: klippet från den komatöse mördaren (problemet) direkt till psykologen (lösningen) sker alldedels för abrupt och man känner sig helt lurad som tittare.
   En sak som stör mig något är det att ju djupare psykologen tränger sig in i mördarens medvetande desto mera får vi veta om hans bakgrund och desto mera börjar vi tycka synd om honom och se honom som ett offer. Vilket i praktiken betyder det att filmens verkliga (sic) offer, kvinnan som alla desperat försöker rädda, förblir en avlägsen skugga (hon blir aldrig en hel människa medan däremot mördaren blir det) och därför kan vi inte riktigt tycka synd om henne eller känna verklig empati och därför berör hennes öde oss föga - vilket klart och tydligt inte är filmmakarnas mening.
   En annan sak stör mig ännu mera. Varför överhuvudtaget jacka in sig i mördaren (vilket är krångligt, osäkert och farligt) när det är klart och tydligt att det inte är nödvändigt? När det med fem minuters normala polisverksamhet går att reda ut vart mördaren gömt sitt offer? Det klart att psykologen måste jacka in sig i mördaren, det är det som filmen handlar om, men i så fall ska det motiveras ordentligt, psykologen bör inte ha något annat val. Som det nu är så rasar hela filmens premiss totalt bara för att manusförfattaren (den för mig okända skribenten Mark Protosevich) har varit oförsvarligt lat eller inkompetent.
   Men. Det är hemskt svårt att ogilla en film med så här starka, suggestiva, surrealistiska, skrämmande scener. Det som harmar är att med ett par tämligen minimala ändringar kunde (borde) The Cell ha varit en oerhört mera effektiv och imponerande film.

-Petri Salin- 25.5.2001
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.


[Tillbaka till Näthörningen]