[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Strange Frequency 3

[Pärmen på Strange Frequency 3.]
Regi: Brenton Spencer (1, 4), Jeff Woolnough (2)
och Neill Fearnley (3).
Manus: Dale Kutzera (1, 2), Dan Merchant & Joseph Anaya (3)
och Dan Merchant (4).
Musik:
flera, bland annat Tyler Bates.
I huvudrollerna: Jamie Kennedy, Illeana Douglas (1), Ally Sheedy (2), Charisma Carpenter, Sebastian Bach (3)
och Frank Whaley (4).
Längd: ca 4*20 min
Ursprungsland och -år: USA, 2001
Åldersgräns: F-15
Bildformat: tv (4:3)
Finsk titel: Outoja tarinoita 3.
Distributör: Paramount / Finnkino (http://www.finnkino.fi/videot)
hyr- och köpvideo.
Recensionsformat: video
I IMDb hittas filmen på http://www.imdb.com/Details?0289828
Enhörningens poäng: 6

Kortkort:
Samma slit och släng som Strange Frequency 2 (se den recensionen). Strange Frequency 3 innehåller fyra nya rockinspirerade historier med någon fantastisk vändning. Inte vidare inspirerande men med vissa bra poänger.

Lite längre:
Den första historien, A Change Would Do You Good, handlar om Pete Derek, en nerknarkad rockare som blir insatt på en rehabiliteringsklinik som uppnår 100 % resultat, men med minst sagt tvivelaktiga metoder. Gemensamt för alla patienter är att de kostar sina skivbolag en massa tid, pengar och bekymmer tack vare sitt drogmissbruk. Pete börjar märka att allt inte står rätt till, men varken hans agent eller de andra patienterna vill tro på honom. När han till slut kommer på sanningen är det redan för sent. Musikerna klonas, kopiorna släpps ut för att uppträda medan originalen hålls kvar på kliniken drogade för att producera sånger (den skapande processen har man ännu inte lyckats duplicera). Historien kunde ses som en protest mot skivbolagens utnyttjande av artister, som för att orka med allt turnerande börjar supa, ta droger och annars bara härja.
   Här har vi ännu en berättelse om en nerknarkad rockare. Daydream Believer försöker visa att även rockstjärnor har drömmar, ibland om att vara helt vanliga människor. Lee Bonner drömmer om en vanlig familj och ett vanligt jobb, men hon tar en överdos och dör. Hon har i alla fall någonting gemensamt med fastighetsförmedlaren och familjefrun Ellen. Båda har haft associationer, eller snarare hallucinationer om varandras liv. Ellens pastellfärgade tillvaro vänds upp och ned då den tonåriga sonen börjar träna i familjens garage med sitt rockbänd. Hon börjar se syner, ge råd om hur killarna i garaget ska spela och till sist att jamma själv. Det här kombineras dock med grym huvudvärk och personlighetsförändringar. Plötsligt byter Ellens och Lee Bonners själar (i brist på ett bättre ord) kropp, men det hjälper i alla fall inte att rädda någondera. En konstig snutt som ger ett minst sagt splittrat intryck, men som tack vare inslag det inte riktigt går att placera i något sammanhang lyckas med att verka rätt så mystisk.
   Den tredje historien, Don't Fear the Reaper, är en tilltalande liten berättelse med inslag av humor. Jules, till vars gotiska image hör all slags metafysik och filosofi anknuten till döden, får då en flicka i publiken dör under hennes konsert för sig att hon kallat på Döden och att han egentligen är ute efter henne. Hon stänger in sig och försöker fly undan döden, men släpper till slut i alla fall in en av sina beundrare. Han lurar henne och får henne att tro att han är Döden i alla fall och hjälper henne att ta livet av sig. Den riktiga Döden dyker naturligt vis upp, och Jules diskuterar (trots att skackspelet fattas) med honom i bästa Bergman-stil. Döden, som också visar sig vara en stor beundrare blir naturligtvis lite sur på kisen som uppträdde som han. Jules får leva, och som tack för det vill Döden uppträda med henne i en duett av sången Every Breath You Take. Slutet gott, allting gott. Döden, som egentligen bara vill bli accepterad, får sina femton i rampljuset och Jules är inte längre rädd för honom.
   Den sista storyn, Time Is om My Side, håller samma stil som de två första, den enda skillnaden är att det nu är en beundrare som är nerdrogad, inte rockaren själv. Billy märker att han genom att lyssna på en viss låt då han är hög kan förflytta sig tillbaka till den dag för 15 år sedan då objektet för hans beundran mördades. Under Billys försök att stoppa mordet beger han sig i bästa Groundhog Day-stil ett flertal gånger tillbaka till samma dag, bara för att till slut märka att det i själva verket var han som mördade musikern. Han kommer ur sin psykos och återvänder till verkligheten, där han är inlåst på ett mentalsjukhus för mordet, överlycklig över att också han är känd av alla.
   Generellt sett kan man utan att överdriva påstå att det var lite väl tunnsått med intellektuella utmaningar i den här samlingen berättelser. Musiken gick an i de flesta fallen, och det torde vara huvudsaken, en samling rockinspirerade scifi-berättelser avsedda för en musikkanal. Man kunde ju låta dom hållas där, såklart.

-Jan Ray- 4.11 2002
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.


[Tillbaka till Näthörningen]