[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


The Sin Eater

[Pärmen på The Sin Eater.]
Regi: Brian Helgeland.
Manus: Brian Helgeland.
Musik: Matt Dunkley, Dan Powell, Adam Milo Smalley
och David Torn.
I huvudrollerna: Mark Addy, Benno Fürman, Heath Ledger
och Shannyn Sossamon.
Längd: ca 98 min.
Ursprungsland och -år: USA/Tyskland, 2003.
Åldersgräns: F-15.
Bildformat: anamorfisk vidbild.
Finsk titel: The Sin Eater.
Distributör: FS Film Oy (http://www.fs-film.fi)
hyr- och köpvideo, finns även som DVD.
Recensionsformat: DVD.
Filmens webbsida finns på http://theordermovie.com/.
I IMDb hittas filmen på http://www.imdb.com/title/tt0304711/combined.
DVD-fakta:
  • Bildformatet är anamorfisk vidbild.
  • Skivan innehåller originalljudspåret på engelska som Dolby Digital 5.1 och DTS 5.1.
  • Textning på svenska, finska, norska, danska, isländska, engelska och holländska.

Bonus: (bonusmaterialet är textat endast på engelska och holländska)

  • Kommentarspår med regissören Brian Helgeland.
  • Deleted scenes (9,47 min, vidbild): Sju scener som lämnats bort från den slutliga filmen. Scenerna kan ses antingen som sådana eller med regissörens kommentarer. Även kommenteringen är textad. De bortlämnade scenerna kan ses var för sig eller alla i ett kör.

Enhörningens poäng: 5

Den underliggande historien är inte oäven. En ung, katolsk präst, Alex Bernier, är hopplöst och skuldbelagt förälskad i en förrymd, kvinnlig mentalpatient. Samtidigt dör en äldre katolsk präst i Rom på ett mystiskt sätt. Märken på hans kropp visar att han mött en syndaförtärare, en Sin Eater, i dödsögonblicket. En av påvens kardinaler medger att en syndaförtärare ligger bakom, och ger hjälten en mystisk dolk med vilken syndaförtäraren kan oskadliggöras. På gulnade pergamentblad står beskrivet hur detta ska gå till. Men - en bit av pergamentet fattas, något som får stora konsekvenser för hjälten, när denne så småningom kör dolken i bröstet på syndaförtäraren. Det visar sig att syndaförtäraren, William Eden, har haft en helt egen agenda, enligt vilken han styrt de inblandade huvudpersonernas liv ända från början.
   Filmens stora idé är att beskriva en Sin Eater: En odödlig person som utanför religionens råmärken äter upp den döendes synder och tar dem på sig själv, inte alldeles olikt Jesus. Syndaförtäraren väljer dock inte sida mellan Gud och Djävulen, utan agerar helt på egen hand. En slags världsreligionernas anarkist och individualist.
   Filmens absoluta höjdpunkt är, när man för första gången får se det faktiska ätandet av synderna. De dras ur den döende som rökiga trådar, förvandlas till en virvelvind av slingrande rep, och far ner i halsen på den stackars syndaförtäraren. Han mår just då mycket dåligt, eftersom det kostar på att härbärgera alla dessa fasor inom sig. Coolt!
   Underjordiska tempel med demondyrkande avarter av katolicism bjuds man också på. Där huserar en skurkaktig typ med svart huva, ledare för en rörelse med målet att insätta en svart påve och göra katolska kyrkan till ondskans fäste. I svarthuvans näste hänger man katolska präster, vilka i dödsögonblicket kan förutse framtiden med rosslande demonröst. Creepy!
   Det är alltså inget fel på storyn, inte heller på miljöerna. Det är sedvanlig gulbrun färgton i underjordiska palats med tunnlar fulla av underliga existenser, demonbarn som upplöses i flaxande fåglar(fjädrar?) när prästen envist håller upp sitt kors mot dem, och annat kul.
   Men det är annat som är fel. Vad är svårt att sätta fingret på. Kanske manus? Historien som sådan är ju helt OK, men sättet den berättas på är litet oklart. Upplösningen, förklaringen till vad som ligger bakom händelserna, är egentligen intressant, men görs inte tillräckligt intressant. Syndaförtäraren själv är en oerhört fängslande och ambivalent personlighet med stort palats a la Batman, men man blir ändå inte fängslad. Det första mötet mellan honom och hjälten borde vara oerhört spännande, men spänningen byggs inte upp. Skådespelarna övertygar inte, man dras inte in i historien, man är inte där riktigt, utan står utanför titthålet med sitt griniga, kritiska öga. Kanske är det regin. Kanske tempot. En stor poäng med att se den här typen av film är dock, att man förstår hur svårt det antagligen är att göra en riktigt bra film.
   Jag gjorde ett tappert försök att lyssna på kommentarljudspåret, men gav snabbt upp. Vilken urtråkig idé! Att visa filmen med någon som förklarar bakom! Bakgrundshistorien till en film kan ju vara underhållande, men då vill man väl se bilder från inspelningen, intervjuer med skådespelarna, etc. Några bortklippta scener kunde man också välja att titta på, och det gav i varje i fall inte mig något.
   Den här filmen är inte bland de bättre, men ändå sevärd. Jag vill ge den 5 poäng, eftersom man trots allt utan problem orkar se den från början till slut och eftersom man blir grundligt informerad om vad en Sin Eater är för något och har ett visst nöje av att se honom utföra sitt värv. Den katolska religionen är tacksam som underlag för berättelser av det här slaget. Är man extra förtjust i sådana berättelser och inte hittar något bättre, kan man nog se den här filmen en kväll i brist på annat. Man slipper i alla fall spekulativt våld och man får se roliga demoner.

-Cecilia Wennerström- 6.2.2004
Vill du kommentera filmen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.



[Tillbaka till Näthörningen]