www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Det är mer sällan Enhörningen recenserar finsk fantastik, men förutom att Risto Isomäkis Sarasvatin hiekkaa är en läsvärd roman finns det ytterligare tre orsaker att lyfta fram Isomäki även för Enhörningens läsare:
1. Romanen i fråga, Sarasvatin hiekkaa, var nominerad för Finlandiapriset 2005.
2. Risto Isomäki är en av hedersgästerna på Finncon 2006.
3. Enhörningen kommer att publicera Isomäkis Atorox-vinnarnovell Puu i nästa nummer av pappersupplagan.

Risto Isomäki: Sarasvatin hiekkaa

[Pärmen på Sarasvatin hiekkaa]

Sarasvatin hiekkaa
Författare: Risto Isomäki
Förlag: Tammi
Utgivningsår: 2005
ISBN 951-31-3422-9

Enligt min uppfattning är Sarasvatin hiekkaa inget mindre än en närmast eskatologisk roman och Risto Isomäki en hederlig gammaltestamentlig domedagsprofet. Vakna. Öppna era ögon. Förstå vad som håller på att hända med vår planet, förstå vart vi är väg. Så här kan det verkligen inte fortsätta.

Isomäki kommer med ett skrämmande budskap.

Men det genuint skrämmande med Isomäki är att han på riktigt vet vad han talar om, han kan sin sak. När han radar upp sina bevis och drar sina slutsatser tror man på honom. Man vill inte göra det men man tror på honom.

Vårt västerländska samhälle har nått sin vändpunkt. Antingen ändrar vi på våra slösaktiga, oekologiska, omoraliska vanor. Eller så görs det för oss. Av naturen. Av en katastrof.

Och katastrofen kommer. Det vet vi. Katastrofen som ifrågasätter premissen för hela den västerländska kulturen, kanske till och med för hela mänskliga livet på planeten. Katastrofen kommer, i en eller annan form. Frågan lyder därför: Är vi redo?

I Sarasvatin hiekkaa kommer katastrofen i formen av en megatsunami, något som känns särskilt obehagligt efter händelserna i Asien julen 2004. Särskilt obehagligt och därför särskilt trovärdigt och skräckinjagande.

Och det som hände då, ja det är en ren barnlek jämfört med vad som kan hända i värsta fallet, om tsunamin är betydligt större och elakare. Då kan den utplåna om inte hela mänskligheten så åtminstone grunden för den västerländska livsstilen.

Isomäki bygger upp ett intrikat intellektuellt och ekologiskt pussel, bevisar att det har förekommit rysliga megatsunamir tidigare, spekulerar att en tidig högkultur i Indien (som möjligtvis kan vara det som vi idag kallar Atlantis) föll offer för just en megatsunami, och bäddar trovärdigt för en ny katastrof. På ett fascinerande sätt kombinerar han sina pusselbitar. Glaciärer som smälter för att det förekommer så mycket föroreningar i atmosfären (helt ren snö och is reflekterar tillbaka största delen av solljuset och värmen som träffar den, men varje mörkare smutspartikel som landar på snön/isen drar till sig värme vilket leder till att snön/isen börjar samla värme och därför smälta – och ännu till det att temperaturen undan för undan börjar stiga på hela vårt lilla klot – alltså ju skitigare det blir desto mera ökar klotets temperatur), kontinentala tektoniska spänningar (somliga som härstammar ända från istiden – som tex. i Finland där jordytan hela tiden stiger efter det att den så länge låg under en monumental ismassa), de alltid farliga metanklatraterna (Isomäkis favoriter) som frigörs när oceanerna blir varmare och bidrar till drivhuseffekten – och varenda en av dessa faktorer bidrar i sin tur till drastiska klimatförändringar. Och gör en megatsunami allt sannolikare. Och farligare.

För att vår kultur lever i ett tillstånd av extrem sårbarhet. En enda liten stöt och våra datorer är slagna ur spelet. Hur länge kan till exempel Helsingfors fungera utan elektricitet? Är vi utan elektricitet får vi inte ens vatten, vilket leder till att vi inte kan använda våra toaletter. Vilket leder till att farsoterna står runt knuten.

Det som Isomäki fint beskriver är hur intrikata sambanden är och hur komplexa system naturen styr och styrs av. Allt hör ihop med allt annat, allt påverkar allt annat. Ta fast glaciärerna och drivhuseffekten. Glaciärerna blir som sagt allt tunnare på grund av luftföroreningarna och drivhuseffekten. Någonstans måste vattnet ta vägen. Alltså stiger havsytan. Vilket leder till att våra kuststäder blir enormt vulnerabla (kom bara ihåg New Orleans i fjol). När det sedan sker jordbävningar under vattenytan (och det sker det, särskilt där det förekommer tektoniska spänningar) leder detta till enorma svallvågor det vill säga tsunamir. Om omständigheterna är gynnsamma (alltså ogynnsamma för oss) blir tsunamin en megatsunami och då är kuststäderna verkligt illa ute. Och tänk bara hur många storstäder som ligger vid havskusten och som redan hamnar i smeten om bara havsytan stiger. Om megatsunamin sedan ännu träffar ett kärnkraftverk (det finns alltför många kärnkraftverk alltför nära havskusterna) är soppan färdig och katastrofen når en helt ny nivå.

Sarasvatin hiekkaa tar oss från Indiens förhistoriska dalar som nu ligger under vattnet till Grönlands glaciärer som för full fart tynar bort, från Atlanten till Finland, och ännu cirka tjugo år framåt i tiden. Romanen innehåller många naturvetenskapliga och kulturhistoriska godbitar. Som till exempel Isomäkis syn på tredje världen – där man enligt honom vet och har hela tiden vetat ett och annat, men som vi här i västvärlden bara nonchalerat. Och först nu börjar förstå. Det tycks mig helt sunt att ifrågasätta vår västerländska intellektuella suveränitet. Det att vi har en massa grunkor och grejor betyder nämligen inte att vi vet allt. Undervattensbeskrivningarna och glaciärbeskrivningarna är också som bäst fullständigt förtrollande. En verklig sense of wonder.

Isomäki kan sin sak som ekologisk propagandist. Som skönlitterär författare står han inte riktigt på samma nivå. Dialogen är svag (fast lite bättre än i föregående romanen Herääminen), personerna klichéer som bara tycks föreläsa där de borde handla och intrigen totalt konstgjord. Isomäki lyckas aldrig riktigt förvandla romanens substans det vill säga klimatförändringens enorma för att inte säga tektoniska spänningar till prosa. Han informerar oss om en massa saker, visar och beskriver, men får oss aldrig att riktigt känna eller leva oss in i det hela.

Det verkar ha varit en närmast intill omöjlig uppgift att forma allt material och alla data till en roman. Och det är ju klart. Ju mera information, ju flera hårda fakta, desto mindre utrymme för skönlitterär utveckling. Och för Isomäki är fakta viktigare än prosa. Strukturproblemen har författaren försökt lösa genom att alltid bara låta sina huvudpersoner (eller deras kompisar!) dyka upp på rätt ställe när det händer någon ekologisk vändning som har betydelse för det stora hela, vilket ger romanen en smått omotiverad och framför allt fragmentarisk karaktär. Kunde det möjligtvis ha varit bättre att löpa linan ut? Att ha skrivit hederligt osammanhängande kapitel (eller kanske rent av noveller) som på vart sitt sätt hade beskrivit en megatsunami-aspekt och tillsammans utgjort en större helhet? (Så är boken faktiskt strukturerad som den nu är, även om den lite låtsas om annat.) Det är ju ändå katastrofen boken handlar om, det är megatsunamin som är romanens enda riktiga huvudperson. Och de mänskliga protagonisterna är närmast egala.

Alltså. För den som är enormt intresserad av att läsa god prosa är Sarasvatin hiekkaa inte boken att bekanta sig med. Men om det räcker med hisnande ekologiska visioner, hisnande naturvetenskapliga visioner, hisnande kulturhistoriska visioner, spännande marinarkeologiska fynd, sanningar om oss och om tredje världen, lärda och akuta extrapoleringar i klimatärenden, skrämmande skrämmande sanningar om vårt nuläge och vår sannolika framtid, en farofylld och intellektuellt spännande djupdykning i det intrikata globala sårbara ekosystem vi kallar Tellus, ja då kan det löna sig att läsa Sarasvatin hiekkaa.

Jag tror nästan det gör det.

-Petri Salin- 3.4.2006

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]