www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Sagan om ringen som musikal på Svenska Teatern 19.1->
Regi, scenografi, dräkter, masker och dockor: Andrey von Schlippe
Manus:
från J. R. R. Tolkiens texter dramatiserad av Terttu Savola och bearbetad av Andrey von Schlippe; översättning: Lars Huldén, översättning av sångtexter: Lars Huldén och Lennart Hellsing
Musik: Toni Edelmann;
orkesterarrangemang: Lauri Järvilehto och Toni Edelmann
Ljusdesign: Ben Miller
Koreografi: Antton Laine
I huvudrollerna: Rabbe Smedlund, Oscar Silén, Peppe Forsblom, Paavo Kerosuo, Fred Negandanck, Hanne Moesgaard Broman, Niklas Häggblom, Mikael Andersson, Mitja Sirén, Bo Andersson
Längd:
ca 2 timmar 50 minuter (inkl. paus)
Pjäsens webbsida finns på http://www.svenskateatern.fi/tolkien

Sången om ringen

Svenska Teaterns Sagan om Ringen är en enorm produktion - ett veritabelt spektakel. Här har vi allt: sång, dans, fina kostymer, imponerande scenografiska lösningar, komplicerat koreograferade scener med massor av statister, saftiga roller, bra effekter. Och naturligtvis en utmärkt bra berättelse.
   Och ändå känns stycket som en mera onödig Hollywood-film - ytlig, endimensionell, tunn. När styckets dramatiska klimax kommer och ringen äntligen annihileras blir man närmast häpen. Var detta allt?
   Effekterna är bra och uppfinningsrika. En enorm skeletthand i natten, jättespindeln, fåglarna, floden, Svarta ryttarna som hörs men vilkas silhuett är det enda man kan se av dem. Den roterande scenen används klyftigt och hela scenen lever. Dramat flyter framåt både elegant och påhittigt, en scen går över i en annan och det hela ger ett ytterst vitalt och filmatiskt intryck. Inga statiska pauser här inte. Ibland används även trevliga små flashbacks för att pigga upp någon längre monolog.
   Men så musiken. Artigast vore det att förtiga och nonchalera hela musiken men det går inte. Varken här och tyvärr inte på plats heller. Knappt en minut låts gå utan att någon stackare tvingas att påbörja en sång. Jag konsulterar programmbladet och däri räknar jag hela 23 sånger. Det kändes som 230. Inte all musik är dålig, det vill jag inte påstå. Svarta Ryttarnas kvasibachska syntetisatormusik fungerar väl och alvernas sånger är till och med vackra och mäkta imponerande - alvspråket låter passligt främmande och så pass finskt att man ibland nästan kan tro att man förstår det, åtminstone nästan. Hobbitarnas "vi är hobbitar och har så hurja kiva tillsammans"-sånger däremot är rena tortyren och låter som något som man har fiskat ur de kassetter i Anttilas rea-korg som ingen vill ha ens gratis. Det som sjungs utan ackompanjemang fungerar i regel rätt hyggligt. I någon scen används det instrumentalmusik och i bakgrunden lever scenen sitt egna autonoma och kontrapuntiska liv. Detta fungerar också riktigt fint.
   Nästan allt det visuella är fint. Scenografins grundtanke tycks vara ganska influerad av japanska samuraifilmer, men detta gör inte stycket till Kurosawa. Inte heller det att skådespelarna viftar ninja-aktigt med sina svärd som om de trodde sig vara Toshiro Mifune hela bunten. Och när de i fäktningsscenerna hela tiden akrobatiserar och har sig med sina pinnar - och ibland ganska klumpigt - men nästan aldrig fäktas med dem så ser det hela tämligen genant och rent av pinsamt ut. Kunde vara en bra idé att tänka om fäktningsscenerna.
   Rollprestationerna är genomgående närmast utmärkta. Rabbe Smedlund som Frodo är solid (fast rollen är inte fullt så tacksam som man kanske kunde föreställa sig), Fred Negendanck gör en varm Gandalf, Oskar Silén en pålitlig Sam. Kvällens höjdpunkt är utan tvekan Mitja Sirén som Gollum. En så underbart grotesk figur har man sällan fått skåda. Han är samtidigt bisarr och hotfull och lustig och sorglig, varje stavelse han uttalar äger en otrolig kraft, varje rörelse han gör med sina förvridna lemmar fängslar och förtrollar. Tyvärr tvingar de även stackars Gollum att sjunga, men barmhärtigt nog är sången så kort att den inte lyckas massakera en fenomenal rollprestation. De Svarta ryttarna ser bra grymma ut - riktigt darthvaderska - men när det är dags att börja med skurkstrecken på allvar börjar de istället dansa. Det är då man märker att de de facto är förrymda medlemmar ur Backstreet Boys och precis lika farliga. Fast det kunde ha varit värre - de kunde ha börjat sjunga.
   Svenska Teatern har offrat en stor slant på denna produktion. De kunde mycket väl ha lämnat bort ett par sånger och istället satsat mera pengar på styckets rätt svaga dramaturgi. Som det nu är är dialogen onödigt tunn och nästan all information förmedlas i monologer. En annan svag punkt i dramaturgin är att protagonisten det vill säga hjälten saknar en motkraft i en stark och konkret antagonist (något som kan fungera helt väl i en bok men sällan fungerar på scen där ondskan alltid bör personifieras så kraftigt som det bara går) vilket får handlingen att verka något sporadisk och nästan omotiverad. Vi har en hjälte, varför har vi ingen ordentlig skurk? Det är alltid skurkens uppgift att få dramat att löpa vidare. Nu är skurken uppdelad i ett antal småskurkar och detta fungerar dåligt. Även musiken bidrar till det dramatiska tomrummet. Alltid när det sjungs så upphör dramat. För att det finns så mycket musik som det finns blir det häpnadsväckande lite tid till övers att utveckla den dramatiska handlingen. Vilket i sin tur bidrar till (om inte rent av orsakar) styckets irriterande brist på substans.
   Det är klart att man inte får tusen sidor romantext i en enda helaftonspjäs men lite bättre än så här borde man nog kunna göra av sig. Något av en subtext borde nog fås med, någonting utöver äventyret och kampen mellan det Goda och det Onda, något som motiverar även en ofrälst icketolkienits teaterafton.
   Eller kanske detta är avsiktligt? Kanske man inte vill konfundera den yngre åskådaren? Kanske ytligheten och rent av tomheten av dramaturgen upplevs som angenäm lättsmälthet och detta är precis det som man har strävat efter? Kanske Svenska Teatern anser att det är dags för en ny Hype? Eller snarare intäckterna därav. Det verkar så.
   För övrigt är det min absoluta åsikt att den som vill ha en Ring med musik kanske bör ta sig till Nationaloperan där de ger Richard Wagners odödliga musikdrama Nibelungens Ring. Händelserna och mytologin är i stort sett samma men musiken i stycket är äkta musik och dramat äkta drama. Och inte hype.

-Petri Salin 19.1.2001-

Bilder från Svenska Teaterns Sagan om ringen. Bilderna är från teaterns pressmaterial, fotograf: Nicke von Weissenberg.
Klicka på bilderna för att se dem i ett större format.

[Bild från Svenska teaterns Sagan om Ringen]
Rabbe Smedlund (Frodo), Mitja Sirén (Gollum) och Oskar Silén (Sam)

[Bild från Svenska teaterns Sagan om Ringen]
Rabbe Smedlund (Frodo), Oskar Silén (Sam)

[Bild från Svenska teaterns Sagan om Ringen]
Bo Andersson (Bilbo), Paavo Kerosuo (Pippin) Rabbe Smedlund (Frodo), Fred Negendanck (Gandalf) Peppe Forsblom (Merri)

Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.


[Tillbaka till Näthörningen]