www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Ingrid Remvall: Prismagalaxen – Silvertrådarna

[Pärmen på Prismagalaxen – Silvertrådarna]

Prismagalaxen – Silvertrådarna
Författare: Ingrid Remvall
Förlag: B. Wahlströms bokförlag
Utgivningsår: 2008
ISBN 91-73-51254-0

Ingrid Remvall debuterar som svensk science fictionförfattare för en yngre publik med boken Silvertrådarna, första delen i en serie om Prismagalaxen. Händelserna utspelar sig år 2225 då Jorden blivit en av många andra bebodda planeter i universum. Huvudperson är tonåriga Nova, hemma från SkyMalmö i forna Sverige, som med tusen frågor i bagaget (bl.a. en försvunnen forskande far) anländer till planeten Indigo i Prismagalaxen där hon ska tillbringa en vecka på äventyrsläger.

Remvall håller sig till genrens klyschor. Här finns mutanter, keldjur och tjänstefolk i form av hologram, AI-varelser osv. Persongalleriet är likaså stereotypt. Gruppen ungdomar på läger är kalkerade på otaliga äventyrsböckers, tv-seriers och filmers uppsättning av klena nördar, blonda bimbon och biffiga översittare. Nova är – inte heller det otypiskt – den tuffa ”icke-flickan” som hittar sina bästa vänner i nördiga och mjuka pojkarna Tim och Tudor.

Redan inledningsvis signaleras det tydligt att Novas lägervecka kommer att bli något utöver det vanliga. Lägermedlemmen och snyggingen Alex beter sig underligt aggressivt och Novas mystiska silvertrådar dolda i hennes handflata varnar för fara. Det gör också Novas försvunna pappa som plötsligt dyker upp i ett hologram och varnar henne att onda makter vill komma åt silvertrådarna han gömde i hennes handflata innan han gick under jorden med sitt forskarteam. I händerna på fel personer kan silvertrådarna missbrukas som vapen. Novas uppgift är hålla dem dolda, men nu hotas hemligheten avslöjas varje gång hon utsätts för fara.

Remvall försöker ivrigt tala till sin unga publik men hennes bygge av en framtida värld vacklar. Mest iögonfallande är det fattiga språket och berättelsens endimensionalitet. Intrigen radas upp i en räcka händelser – dag för dag under lägerveckan – och läses närmast som ett återberättat TV-manus. Visst finns här fyndiga detaljer om hur livet kunde se ut efter ett par hundra års teknologisk utveckling, men t.ex. ungdomarnas uppdrag under lägerveckan är kopierade från dataspelsvärlden.

Även bokens målgrupp förblir oklar. Ungdomarna i boken omtalas som tonåringar (någon uttalad ålder anges inte, annat än att en pojke på lägret fyller 13). Ändå är boken skriven så att den riktar sig till rätt oerfarna läsare. Också framtidsvisionen är så naivt optimistisk att den känns ohållbar för en tonårspublik. Jorden har skövlats, men det finns hopp om att teknologin kan återskapa det forna djur- och växtlivet. Världsfred och välstånd råder på Jorden sedan man uppfunnit ett språkchip som gör att alla kan förstå varandra. Samtidigt försvann alla sjukdomar och all svält. Även om man ville tro på denna utopi känns förklaringen alltför simpel.

I Renwalls framtidsutsaga är tilltron till teknologin ohotad. Fortfarande på 2200-talet tävlar man om vem som har den nyaste, snyggaste och dyraste datorn. Manuella ”skitjobb” som att laga mat och städa sköter man med hjälp av piller och artificiell intelligens och Nova suckar över all den tid man förr i världen satte på att laga sin egen mat. Samtidigt är tonen insmickrande politiskt korrekt och sammanhangen hopplöst förenklade – i framtiden äter man bara vegetarisk kost utan ohälsosamma fetter (bl.a. på McDonald's som blivit lyxrestaurang!) och lägrets läskiga översittartyper är förstås också nattsvarta rasister.

Detta är tyvärr slentrianmässigt skriven underhållningsscifi som slarvar bort den berättarglädje som Remvall har och som kunde ha kommit till sin rätt om boken ännu bearbetats ordentligt. Det hafsiga intrycket förstärks av att samma formelaktiga illustrationer används om och om igen i kapitelinledningarna.

-Maria Lassén-Seger- 17.4.2009

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]