www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Christopher Priest: Skenverk

[Pärmen på Skenverk]

Skenverk
Författare: Christopher Priest
Översättare: Martin Bergström
Förlag: Järnringen Förlag
Utgivningsår: 2006
ISBN 91-975098-9-2
Originaltitel: The prestige
Originalets utgivningsår: 1995
Författarens hemsida finns på http://www.christopher-priest.co.uk/.

Det viktorianska 1800-talet visar sig vara en rik källa att ösa idéer ur i Christopher Priests roman Skenverk (äntligen översatt till svenska 2006, originalet utkommet 1995). Handlingen utgörs av en magisk tvekamp, något som ju hör till standardingredienserna i den fantastiska litteraturen. Men här är vinklingen den att det är scenmagi det är fråga om, ingenting är på riktigt – eller är det? Också konsekvenserna av en fejd mellan två berömda illusionister kan bli nog så verkliga, inte minst när man skall bryta sig ut ur en full vattentank och för sent upptäcker att det är ens ärkefiende som dragit åt repknutarna.

Det är spänningen mellan de vetenskapliga framstegen och vidskeplig tro på spiritism som först ger upphov till konflikten mellan scenmagikerna Le Professeur de Magie och Den Store Danton, eller för att använda deras riktiga namn, Alfred Borden och Rupert Angier. I viss mån är de varandras motsatser – den ene hantverkarson, den andre yngre son till en earl; den ene främst intresserad av de bakomliggande mekanismerna, den andre besatt av deras effekter, själva skenverket. Men de båda huvudpersonerna bleknar snart i jämförelse med deras eskalerande försök att sabotera och avslöja varandras trick, som växer i intensitet och allvar långt efter att de tröttnat på att vara varandras dödsfiender – eller det påstår de i alla fall i sina dagböcker. Vendettan förföljer dem efter döden och hemsöker till sist deras efterkommande, och det verkar som om det är själva fejden som är huvudperson, inte människorna som befolkar historien.

Båda trollkonstnärerna bedyrar i sina berättelser sina avsikter att berätta sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen, efter att ramberättelsen tar slut och vi börjar komma till huvudhandlingen. Men snart kommer läsaren underfund med att deras försäkringar inte betyder mer än trollkonstnärens uppvisande av sina två tomma händer innan trolleritricket tar sin början. Det är en fascinerande utmaning och ett skickligt konstgrepp av författaren, men frustrerande om man gärna vill kunna lita på att berättaren inte med flit vilseleder läsaren. Man förstår också varför Chris Nolan fastnat för historien och gjort om den till film, eftersom Skenverk spelar med skillnaderna mellan objektiv och subjektiv verklighet på samma sätt som hans film Memento gjorde. Berättelsen har ekon av Poe, Mary Shelley och också av H.C. Andersen i hans mörkare stunder, något som tyvärr uteblir i ramberättelsen och de delar som rör 1900-talet. I jämförelse med de andra karaktärerna förblir berättaren Andrew och hans bisarra övertygelse om att han har en tvillingbror, trots att födelseattester och adoptionsbevis säger annorlunda, litet färglös och oengagerande. Den som läst Priest tidigare kan eventuellt fundera över om Andrews relativa tråkighet är ett medvetet drag.

Priest har gjort sina efterforskningar väl (han rekommenderar bl.a. nyhetsgruppen alt.magic till alla som inte tror på att det är blodigt allvar att avslöja andras trollkonster). Översättningen är också skickligt genomförd, även om jag personligen skulle tycka bättre om den ifall den inte bekräftade min uppfattning att känslan för skillnaden mellan formellt och familjärt tilltal helt och hållet håller på att dö ut bland rikssvenska översättare. ”Du, sir” och ”du, mylord” skär sig i mina öron lika mycket som ”Du, ers majestät” och ”Du, fru Galadriel”.

En liten varning: Skenverk rekommenderas inte för den som absolut vill ha lektyr med snyggt hopknutna och inpaketerade slut.

-Elisabeth Kronqvist- 7.8.2006

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]