[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


L.M. Petersson: Sagan om Arathea

[Pärmen på Sagan om Arathea]

Sagan om Arathea
Författare: L.M. Petersson
Förlag: An-Jo Tryck
Utgivningsår: 2006
ISBN 91-976290-0-6
Författarens hemsida finns på www.lisso.se.

Kungariket Ymdimi har problem. Drottningen har just dött i barnsäng, kungen kommer snart att försvinna i strid mot svartalverna, arvtagerskan är ett försvarslöst spädbarn. 34 år senare är flickan vuxen och stegar in på ett värdshus för att leja en äventyrare, som av någon märklig orsak är på pricken lik henne, till ett Uppdrag.

Kommen så långt i läsningen sökte jag överallt på L. M. Peterssons hemsida efter den första delen i eposet, som jag måste ha missat. Men nej, det här är den första (och enda) delen av Sagan om Arathea (2006), eller åtminstone av de senaste dagarna i Aratheas liv. Oviktiga detaljer som vem som tog hand om henne, uppfostrade henne, berättade för henne vem hon var och gav henne Uppdraget (i kungarikets ägo finns en ädelsten som en gång har bundit en djinn, och denna skall nu återlämnas efter att man utan orsak pantat på den i tusentals år) liksom frågan om hur kungariket har klarat sig hittills, hänvisas till långa utvikningar längre fram. Till Arathea samlas i sinom tid ett sällskap slagskämpar, alla med det gemensamma att de verkar ha vunnit talangtävlingen för Största Slentrianmässiga Mansgris i sina respektive släkten. Eftersom Ymdimi har haft kvinnlig tronföljd under hela sin historia känns den här manschauvinismen påklistrad enkom för att få huvudpersonen att framstå som mer sympatisk.

Arathea måste ha haft tusentals goda feer som gudmödrar, för hon är en på alla sätt perfekt romanfigur. Hon vet allt, kan allt och är underrättad om allt, slåss som ett helt kompani och vinner utan ansträngning sina följeslagares respekt och kärlek, utan att man begriper hur. Hennes fulländning ligger nämligen i att författaren berättar för läsaren att hon är perfekt, medan karaktärsbeskrivning och handlingar säger något helt annat. Aratheas handlingssätt är omväxlande istadigt, nyckfullt, odisciplinerat, grälsjukt, självsvåldigt och omoget, och för att vara en vuxen kvinna på 34 år beter hon sig som om hon vore i puberteten. Eftersom den enda konsekvensen är att intrigens huvudfiende samt alla tillgängliga medlemmar i hennes resesällskap förälskar sig blint i henne, får något fuktigt i blicken och beundrande utropar ”Vilken kvinna!” framstår svagheterna snarast som förtjänster. (Möjligen har de insett att hon är en lättdistraherad barnunge, som borde bli lätt att kontrollera. Vilket visar sig vara lätt – vifta med möjligheten till tre älskare på en gång och hon är villig att lämna ifrån sig hela kungariket.) Huvudfienden var bara ond för att han varit kär i hjältinnan en gång och sedan lyckades tappa bort henne. Så fort han ställs inför utsikten att få henne tillbaka ångrar han sig genast. Läser jag de halvkvädna visorna rätt ”omvänder” hon en av sina älskare från homosexualitet också, så stark är hennes attraktionskraft. Hon kidnappas, torteras, lyckas hjältemodigt fly, räddar osjälviskt sitt land från svartalverna, offrar slutligen sitt liv för det och återuppstår som praktiskt taget gudinna. Man hoppas att hennes efterkommande skickade tillbaka hennes ringbrynja av mithril till Midgård, där den hör hemma.

Det blir i längden påfrestande att läsa om Aratheas infall och hopp över skaklarna och se dem beskrivas som en ”stark” kvinnas äventyr. De påhitt som chockerar hennes pryda mentorer är ganska tama och barnsliga, och inte ens hennes okonventionella kärleksliv ger berättelsen någon större kraft. Vändningar som borde underbyggas ignoreras helt tills de trollas fram för att täppa igen hål i handlingen, samtidigt som författaren hjälpsamt tillhandahåller flera av gåtornas lösningar i förväg. De två prologerna punkterar till exempel spänningsmomenten i två tredjedelar av boken. Det har inte blivit mycket karaktär över för bifigurerna, varken de goda eller de onda, och deras biografier är mest kortfattad artbeskrivning. Alla dvärgar är ärliga, temperamentsfulla metallarbetare och alla alver sirliga, belevade skogsmullar. Nymfer, dryader m.fl. övernaturliga väsen har andra kännetecken. Dessa pappersdockors försök att sätta krokben för Arathea eller stöpa om henne till något mera passande och konventionellt utgör en stor del av sidointrigerna. De gör det förmodligen av ren avundsjuka, eftersom Arathea är så strålande att det borde byggas ett kärnkraftverk omkring henne.

-Elisabeth Kronqvist- 21.12.2006

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]