[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Mikael Niemi: Svålhålet

[Pärmen på Svålhålet.]

Svålhålet
Författare: Mikael Niemi
Förlag: Norstedts (http://www.norstedts.se), i Finland utges boken av Söderströms (http://www.soderstrom.fi) som delupplaga.
Utgivningsår: 2004
ISBN 91-1-301350-5

Jag vet att det egentligen inte borde ha någon betydelse. Alls. Men ofta gör det det. Och särskilt i detta fall. Alltså: hur borde jag närma mig Svålhålet? Som science fiction? Som mainstream? Som filosofisk prosa? Som humor? Som satir?
   Signalerna är lindrigt sagt konfunderande och berättelserna tycks spira åt lite varje håll. Samtidigt.
   Det är uppenbart att en del av berättelserna äger rum i rymden. Gör detta automatiskt berättelserna till science fiction? Lika uppenbart är att somliga berättelser är menade att vara roliga, kanske till och med satiriska.
   Men det är något enormt forcerat i Niemis sätt att använda science fiction. Han tar en bunt med klichéer och sedan vrider och vänder han på dem på ett relativt självklart sätt så att det hela verkar lagom löjligt. Ofta lägger han bara kliché på kliché, rabblar upp och beskriver dem, utan att egentligen ens bry sig om att försöka skrapa ihop någon berättelse alls. Typexempel: berättelsen Svålhålet handlar om en stökig rymdbar med olika sorters välbekanta rymdvarelser som kunder - men har absolut ingen som helst intrig. Humorn (ja det finns en viss humor i boken) är dyster och kylig och inte alls rolig. Det är som om Niemi ogillade allt det han beskriver, och inte endast ogillade utan rent av föraktade det. Den osympatiska attityden genomsyrar texten och gör hela läsupplevelsen oerhört tung. Niemis uppenbara förkärlek för skatologiska excesser hjälper inte särskilt den eller.
   Om det är menat att berättelserna är satir så har jag svårt att förstå vem eller vad satiren är riktad mot. Samhället? Mänskligheten? Rymden? Hela universum? Sf-genren? Igen - signalerna är hopplöst oklara.
   Icke desto mindre kommer Niemi även med en del goda och sunda idéer, ett par av dem riktigt läckra och härliga - som t.ex. i berättelsen Sten (stenarna lever egentligen men de sover) eller i berättelsen Emanuel (det visar sig att det existerar "små och jävliga partiklar" - som får namnet kurt - partiklar som står för all mänsklig misär och otur). I berättelsen Androider (likheterna med Blade Runner är pinsamt tydliga) vill de artificiella androiderna vara riktiga människor och måste därför jagas fram och avslöjas, medan i Galaktosmetoden får ett gigantiskt svart hål hjälpa till när folk vill tappa vikt (med slutresultatet att ett kilogram i fortsättningen endast väger 750 gram).
   Det är här Niemi är som bäst. Kanske man kunde jämföra styckena med Swift eller Stanislaw Lem eller vår egen Leena Krohn. Eller kanske inte. Så högt når Niemi inte, inte ens nära. Han saknar Lems skarpsynta, bitande vassa intelligens som får allt det som Lem ser och beskriver verka fullständigt nytt och fantastiskt häpnadsväckande. Likaså saknar han Krohns svindlande vetenskapliga och filosofiska och metafysiska expertis som förvandlar allt hon i sin tur skriver om - även det vardagligaste fenomenet - till främmande och allt som oftast lite skrämmande. Niemi däremot tycker mera om att accentuera det banala, det groteska, det motbjudande. När jag närmare tänker efter så minns jag att det brukade även Swift ibland göra. Gulliver fick både vada och bada i stinkande exkrement. Men Swifts satiriska berättelser hade ändå - i all sin fruktansvärdhet - en klar och tydlig tendens, något som jag bara inte kan hitta hos Niemi. (I de två svålhålsrecensioner jag råkat se har båda recensenterna av någon för mig okänd orsak nämnt Douglas Adams. Jag tänker inte nämna honom. Detta därför att Douglas Adams har inget i detta sammanhang att göra.)
   Bokens stora poäng - om jag har förstått rätt - är att korsa den tornedalska verkligheten och attityden med rymdfarandets allmänt accepterade konventioner. Inte an sich en dålig idé - jag kommer genast att tänka på Carpenters Dark Stars absurda karghet - men inte heller här är Niemi konsekvent. Det är bara en del av berättelserna som beaktar denna på ett ganska trevligt sätt originella premiss. Och det stora problemet kvarstår: alltför många berättelser är helt ofattbara, inga berättelser alls, inget mera än superlativt dåliga vitsar.
   Så att här är i vi igen: mellan Skylla och Karybdis. Hur ska berättelserna läsas? Som sf eller som mainstream-prosa? På bakpärmen skriver Niemi: "Som synes är det fråga om science fiction!" vilket får mig att anta att han samtidigt vill ha sin kaka och äta den, som man på engelska brukar säga. Egentligen är problematiken för mig irrelevant. För mig fungerar samlingen varken som sf eller som mainstream. Om jag läser berättelserna som sf så finner jag dem trötta och ointressanta. Om jag läser dem som mainstream eller "högkulturell prosa" (hemska, rysliga term!) så finner jag dem platta och infantila. Som sf-fantast vill jag ha sense of wonder, helt nya vyer, helt nya sätt att se på saker. Som vanlig prosaläsare vill jag ha djupa och originella insikter i den mänskliga tillvaron.
   På sidorna 61-62 skriver Niemi bland annat följande: "Det största problemet med att berätta om rymden är att den inte hänger samman. Rymden består av fragment. (...) Det finns ingen berättelse."
   Kanske det. Men i så fall måste man erbjuda läsaren något annat istället.
   Helst inte mera avföring.

-Petri Salin- 27.9.2004

Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]