www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Monty Python and the Holy Grail

[Pärmen på Monty Python and the Holy Grail.]
Regi: Terry Gilliam & Terry Jones
Manus: Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle, Terry Jones & Michael Palin
Musik: Stanley Black, Kenneth Essex, Paul Ferris, Neil Innes, Peter Knight, Jack Trombey & Roger Webb
I huvudrollerna: Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle, Terry Jones & Michael Palin
Längd: ca 91 min
Ursprungsland och -år: Storbritannien, 1975
Åldersgräns:
Bildformat: anamorfisk vidbild
Finsk titel: Monty Pythonin hullu maailma.
Distributör: Universal Pictures Finland Oy
hyr- och köpDVD
Recensionsformat: DVD
I IMDb hittas filmen på http://www.imdb.com/title/tt0071853/combined
DVD-fakta:
  • Bildformatet är anamorfisk vidbild.
  • Skivan innehåller förutom originalljudspåret på engelska även en ungersk och en rysk dubbning. Alla ljudspåren är nymixade till Dolby Digital 5.1.
  • Textning på svenska, finska, norska, danska, isländska, engelska, bulgariska, grekiska, holländska, kroatiska, polska, ryska, slovenska, tjeckiska, turkiska och ungerska.

Bonus:
Se nedan.

Det finns en hel del filmer som är så osannolika att de praktiskt taget är totalt omöjliga, filmer vilkas blotta existens är egentligen ett fullständigt mirakel.
   Monty Python and the Holy Grail är en av dessa filmer, ett av de fullständigare miraklen.

Året var 1973 och Monty Python stod vid ett vägskäl. De hade producerat tre säsonger av sin TV-serie (den tredje säsongens sista inspelning hade ägt rum 18.5.1972) och det såg inte ut som om det skulle bli mera av det samma gamla vanliga. Och samma gamla vanliga var det, det tyckte åtminstone John Cleese. När de tidigare avsnitten verkligen hade varit någonting "completely different" så var de senare avsnitten endast variationer på tidigare sketcher. Cleese tyckte att de nu hade gjort ungefär allt som de kunde göra i en TV-serie och det var dags för något nytt. För att vara helt ärlig ville han egentligen sluta med hela Monty Python. Som hos alla högt intelligenta personer var fallet det att hans intellekt var av en synnerligen rastlös art och det sista han ville göra var att upprepa sig själv.
   Vad kunde gruppen då göra? Film kanske? En film hade gruppen redan gjort - närmast för den amerikanska marknaden - And Now for Something Completely Different, men med den var ingen riktigt nöjd. Delvis berodde det på att de bara hade filmat om gamla sketcher, delvis för att de ansåg att BBC-regissören Ian McNaughton som stod för seriens regi inte riktigt hade förstått skillnaden mellan en TV-serie och en långfilm.
   Alltså en långfilm, något som de kunde göra självständigt, utan BBC:s kontroll som de redan upplevde som hämmande, censorisk även. De började fundera och arbeta på ett manus - temat blev kung Arthur och den Heliga Graal, men inte en helt historisk film utan med hälften av scenerna placerade i en kontemporär miljö. Med detta manus började de söka finansiering för filmen, vilket gick trögare än de hade förväntat sig. Det var först när någon kom på att vända sig till rockmusiker som finansieringen såg ut att ordna sig, rockmusikerna var de enda som var tillräckligt anarkistiska för att våga sig med, tillräckligt ickegiriga att inte behöva absoluta garantier på att alla pengar de satsade i projektet skulle komma tillbaka med ränta, tillräckligt förmögna att överhuvudtaget nonchalera det att de antagligen aldrig någonsin skulle återse sina slantar.
   Vid något skede innan filmandet skulle börja kom någon på den skarpa idén att hela filmen kunde utspelas i medeltida miljö. Behövdes de samtida scenerna verkligen? Särskilt oxfordianerna Michael Palin och Terry Jones var betydligt mera intresserade av de historiska scenerna, naturligt nog för att Palin hade studerat historia och Jones medeltida litteratur med tyngdpunkten på Chaucer. De samtida scenerna slopades och ett nytt manuskript såg dagen, den slutgiltiga versionen bar på datumet 20.3.1974. Den som är intresserad av hur filmen kunde ha sett ut kan försöka få tag i boken Monty Python and the Holy Grail (eller Mønti Pythøn ik den Hølie Gräilen som den heter på vårt egna "skandinaviska" tungomål). I boken finns hela det ursprungliga manuset och det är synnerligen intressant att jämföra den första versionen med det som sedan verkligen filmades. Om vissa avsnitt i urmanuset verkar konstigt bekanta finns det en helt naturlig förklaring till detta. Urmanusets samtida scener kastades inte i skräpkorgen utan de fick bli grunden för Flying Circus' avsnitt 41 det vill säga den fjärde säsongens andra avsnitt med titeln Michael Ellis i ett bisarrt för att inte säga surrealistiskt avsnitt om varuhus, tupéer, myror som husdjur, Tennyson och Shelley (My name is Ozymandias, King of Ants) och en man vid namn Michael Ellis. En sketch om Hamlets sexliv blev grunden för avsnitt 43 och i samma avsnitt hittar vi en sketch om boxning. Sketchen om den värsta familjen i Storbritannien hittade sin väg till seriens allra sista avsnitt medan sketchen om riskerna i att vara en "organ donor" fick vänta i ett par år och till slut hamnade i filmen The Meaning of Life. I urmanuset hittar riddarna för övrigt Graal och sätter byttan i en plastpåse. Detta leder sedan till problem för att ingen kommer ihåg vem som sist hade Graal eller vart de la den - så att snopet nog måste kung Arthurs glada gossar börja om sin heliga quest.
   Manuset som filmades sökte sig närmare den arthurianska mytologin och den medeltida tidsandan. Detta har vi kanske främst medeltidsexperten Terry Jones att tacka för. (Som historiker har Jones skrivit en bok om riddarverket - som jag en gång bläddrade i på Waterstones bokhandel i Manchester men, till min eviga skam, lät bli att köpa - inspirerad av Holy Grails Doune Castle och Chaucers The Knight's tale i Canterbury tales som han nu för första gången verkligen förstod efter att ha sett hur slottet var konstruerat.)
   Men nu var det dags för The Knights of Monty Python att sätta igång med sin egen holy quest. De hade klarat av två hinder. Det värsta hade de ännu framför sig, själva filmandet. Huvudrollen som kung Arthur hade gått till Graham Chapman, närmast för att ingen annan var intresserad. De andra ville hellre göra en massa saftiga småroller. En extrabonus med det att bara nu och då dyka upp och hastigt och lustigt dra en mindre roll var att man hade betydligt mera fritid. Regisserandet ansåg man att man kunde sköta om själva. Rollen som regissör delades av de två Terryna, Jones och Gilliam. Igen för att ingen av de andra var det minsta intresserad av uppgiften, vilket ju var hårt arbete. Ingendera Terry hade någon som helst erfarenhet.
   Det började sannerligen inte bra. Slotten i Skottland de hade valt att filma i stängdes för dem av lokalmyndigheterna bara ett par veckor innan kamerorna skulle rulla. Myndigheterna ville ingenting ha att göra med dessa subversiva långhår. I sista stunden hittade de en halvt ruinerad borg - Doune Castle - som i filmen fick spela tre olika slott. Det sista slottet, det som oförglömligt och superbt filmatiskt står på en pytteliten ö mitt i en sjö, hette Castle Stalker. Det fann de också helt av en slump. Filmandet kunde börja, men visste någon av dem vad som skulle göras? Det var den tekniska personalen inte alls övertygad om. En anarkistisk hippieproduktion ledd av ingen men proppfull med starka personligheter som alla drog åt olika håll - som en av personalen senare karakteriserade produktionen. Och tekniska problem hade de också. Genast den första dagen, efter att ha spenderat en halv arbetsdag på att forsla kameran högt upp på ett berg (vilket för övrigt inte ens var nödvändigt), gick den sönder genast när de började filma. Reservkameran kunde inte ta in synkroniserat ljud så att dialogen måste tas hand om senare.
   Ett stort problem var gruppens dynamik och inre konflikter. Monty Python hade som ett kollektiv alltid drivits fram av motsatta åsikter och av det att medlemmarna häftigt kritiserade varandras prestationer och tävlade om vem som dominerade i rolighet och intelligens. Så länge man gjorde detta medan man höll på att skriva TV-manus var allt gott och väl och slutprodukten blev bara bättre därav. Då fanns det naturliga gränser som inte kunde överskridas, det tog BBC hand om. Nu var situationen en helt annan. De var ute och filmade långfilm och hela produktionen låg i deras egna händer. De inre konflikterna kunde lamslå och förstöra hela gruppen. Situationen hjälptes inte av det att huvudrollsinnehavaren, efter ett desperat försök att bli nykterist, började dricka mer än någonsin. Och vädret var det skotska vädret, vind och regn och evinnerlig kyla. När det inte var riktigt ruskigt.
   Det svåraste problemet var kanske ändå regissörerna. Inte det att de aldrig tidigare hade regisserat något utan det att de var två stycken till antalet. Och båda hade de tämligen olika åsikter om hur filmen borde regisseras. Detta ledde till vansinniga scener när först den ena Terryn kom till kameramännen och förklarade hur han ville att dagens bilder skulle filmas och la upp kameran och gav sina instruktioner om ljuset och allt som kan tänkas. Genast därefter kommer den andra Terryn och ger fullständigt motsatta instruktioner. Nej kameran ska stå här och inte där. Nej så här ska ni ljussätta. Och så kommer den första Terryn tillbaka och vill veta varför kameramännen har gått och ändrat på det hela. Han sa ju klart och tydligt vad han ville. Och så får kameramännen ändra om allt, igen. Tills den andra Terryn återvänder och ser häpet på hur kameran nu igen står helt fel och allt är oppåt skogen. Vissa scener filmades antagligen på två olika sätt. Inte så ekonomiskt.
   Detta kunde inte fortsätta insåg de snart och så kom de på ett perfekt system. Den ena filmar en dag och den andra fortsätter följande dag. Varför detta skulle ha lett till något annat än en fullständig katastrof kan jag inte alls förstå men slutresultatet blev helt fantastiskt och det är alldeles omöjligt att säga vilka partier filmats av vilkendera Terryn, så smidigt flyter bådas regi ihop och bildar en enda organisk helhet. Om man grovt jämför deras stilar med varandra så kan det kanske sägas att när Terry G. mera intresserade sig för det visuella i varje scen så var Terry J. mera inne på skådespelarprestationerna, och detta visade sig vara en suverän kombination för att filmen både ser enormt imponerande ut och har skådespelarinsatser som alla är starka och övertygande.
   Men regin satisfierade inte alla. Särskilt Gilliams regi kunde irritera de andra. Gilliam som senare har blivit känd för sin visuella perfektionism hade föga förståelse för det att han nu för första gången i sitt liv regisserade levande människovarelser. Tidigare hade han hållit på med pappersbitar, nu hade han skådespelare, och om de blev trötta på att vänta i en halvtimme på det att solen skulle nå just den perfekta positionen bakom en skådespelares hjälm så protesterade de - högljutt och sarkastiskt - något som hans pappersbitar aldrig hade gjort. Särskilt Cleese blev oerhört otålig på Gilliams obsession med filmens utseende. Cleese ansåg att detta var en komedi och därför borde man koncentrera sig på det som var viktigt, det vill säga skådespelarna. Eric Idles kommentar fångar upp Cleeses attityd i ett nötskal: "You don't direct comedy, you just avoid trying to get into the way of peole being funny." Och Gilliam kom hela tiden i vägen med sin belysning och sin rök och fan och hans mormor. Men det är lätt att förstå Gilliams synpunkt. Han tyckte att eftersom detta nu var en film, en riktig film, så skulle den se ut som en film också. En riktig film. Och att om filmens miljö var en möjligast autentisk medeltidsmiljö så skulle filmen vara desto mera övertygande och därför desto roligare därav. Och däri har han rätt anser jag. Det är just det som gör Holy Grail till en riktig film, i motsats till mången billig sketchsamling som på ett lat sätt återanvänder gamla TV-sketcher och bara låtsas vara en film.
   Det de tvenne Terryna genast var överens om var att det behövdes lera. I varje scen. Lera och smuts och lort och skit. Och alla skulle ha dåliga tänder för att det var så det var på medeltiden men inte i Hollywood-spektakel. (Senare berättar Terry Jones om nyfunna medeltida gravar - alla skelett ägde perfekta tänder, på grund av det att man inte hade socker antar Jones). Varje kväll måste kostymavdelningen tvätta de leriga kostymerna - som alltid var så fullständigt leriga att de kunde ha varit tillverkade av lera - så att de kunde smutsas ned igen följande dag. Om det inte fanns lera så importerades det lera. För ett var säkert, den medeltida människan var smutsig. Helst lerig.

Det hela börjar underbart. Efter ett antal "nordiska" texter alltså. Kung Arthur och hans trogne vapendragare Patsy kommer ridande och anländer till ett slott. Men istället för hästar har de kokosnötter som de smäller ihop för att åstadkomma intrycket av hästhovar (ett trick som för övrigt brukade användas i gamla BBC-hörspel och som här tjänar två olika syften: a) hästar kostar pengar, och b) det är roligt). Kung Arthur berättar vem han är och varifrån han kommer och säger att han letar efter riddare som vill ta del i hans heliga uppdrag. Han ska leta efter Graal. Men genast bemöts han på ett sätt som han inte alls kan handskas med. Vaktsoldaterna vill nämligen veta varför han går omkring och slår ihop kokosnötter och låtsas att han har en häst. Diskussionen tar en oväntad sväng och soldaterna vill veta varifrån han fått kokosnötterna, de växer ju när allt kommer omkring inte i England, vilket i sin tur - efter ett par osannolika vändningar - leder till en komplicerad diskussion om svalornas migratoriska vanor. Kung Arthur ger upp.
   Här har vi ett av filmens teman i så att säga ett kokosnötskal. Det är svårt att var en mytisk hjältekonung när alla runtomkring en bemöter en med en modern attityd. Detta belyses i scen efter scen när den seriösa, men lindrigt pompösa (för det måste ju en mytologisk hjälte vara, pompös) Arthur stöter på vanligt folk. Och inte så värst vanligt folk.
   Holy Grail är en veritabel kavalkad av briljanta scener. När jag begrundar filmen märker jag att så gott som varje scen tillhör mina favoriter. Nästa scen, scenen med den så kallade "constitutional peasant" är kanske den jag mest älskar i hela filmen. Den går ut på att konungen och hans vapendragare åter har vandrat vidare och har nu kommit till ett annat slott. På åkern bredvid vägen ligger två diffusa karaktärer av definitiv bondetyp på alla fyra och muckar i leran som värre grisar, nästan som om leran vore en del av deras fysiska person. Konungen hojtar till dem. "Old woman", ropar han till bondetypen som ligger närmare honom. Bonden vänder sig och visar sig vara Michael Palin. "Man", svarar bonden irriterat. Konungen ber om ursäkt och vill veta vem riddaren som bor i slottet är. Bonden korrigerar konungen på nytt. Han är inte gammal, han är faktiskt bara trettiosju år gammal. Konungen försvarar sig själv genom att säga att han inte kunde bara hojta "Man". Bonden svarar att konungen kunde ha kallat honom Dennis. Men jag visste ju inte att du heter Dennis, säger kungen. "You didn't bother to find out", säger Dennis. Arthur ber igen om ursäkt att han i misstag kallade bonden "old woman". Sedd bakifrån såg Dennis faktiskt ut som en ...
   Men Dennis avbryter honom tvärt. "What I object to is that you automatically treat me as an inferior", säger han med en äkta vänstervriden sextiotalsliberalistisk attityd. "Well ... I am King", säger en något förbluffad kung Arthur och Dennis börjar med en ilsken och moraliskt indignerad monolog om hur hovens lyx endast kan nås "By exploiting the workers! By hanging on to outdated imperialistic dogma, which perpetuates the social and economic differences in our society!" Den andra bonden, en kvinna, spelad av en underbart tandlös Terry Jones, kommer för att informera Dennis om "some lovely filth" hon precis upptäckt. Arthur hälsar henne artigt, förtäljer henne det att han ingen mindre är än "Arthur, King of the Britons" och ställer henne samma fråga - vem bor i slottet därborta. Kvinnan har aldrig någonsin hört om britterna. Vem är de? Vi, svarar Arthur, vi är britterna. Och sedan tillägger han att han är "eder konung". "Ooooh! I didn't know we had a king. I thought we were an autonomous collective", säger den häpna kvinnan vilket får Dennis att sätta igång igen: "You're fooling yourself. We're living in a dictatorship, a self-perpetuating autocracy". Dennis och kvinnan börjar gräla. Är det här också en klassfråga? Arthur avbryter genast grälet genom att förnya sin fråga. När han får reda på att ingen bor i slottet undrar han vem deras herre i så fall är. Vi har ingen herre, svarar kvinnan. "I told you", börjar Dennis redogöra för deras sociala system, "we're an anarchosyndicalist commune, we take it in turns to act as a sort of executive officer. But all the decisions by that officer must be approved at a bi-weekly meeting by a simple majority in the case of purely internal affairs but a two-thirds majority ..." Arthur har lyssnat på redogörelsen först artigt frånvarande men medan den bara fortsätter och fortsätter börjar han bli otålig och till slut ryter han till Dennis och beordrar honom att tiga! Kvinnan vill veta vem Arthur riktigt tror sig vara. Igen säger Arthur att han är deras kung. "I didn't vote for you", säger kvinnan logiskt. Man röstar inte på kungar, svarar Arthur och kvinnan vill veta hur han i så fall blev kung.
   Arthurs ögon börjar glänsa när han påbörjar sin högromantiska, tennysonska monolog. "The Lady of the Lake, her arm clad in purest shimmering samite, held Excalibur aloft from the bosom of the waters to signify that by Divine Providence ... I, Arthur, was to carry Excalibur ... that is why I am your King." Dennis plockar fram sin logiknål och sticker den i Arthurs bombastiska ballong. "Look, strange women lying on their backs in ponds handing over swords ... that's no basis for a system of government. Supreme executive power derives from a mandate from the masses not from some farcical aquatic ceremony." "Be quiet!" "You can't expect to wield supreme executive power just because some watery tart threw a sword at you." "Shut up!" "I mean, if I went around saying I was an Emperor because some moistened bint lobbed a scimitar at me, people would put me away." Denna kollision mellan den romantiskmytologiska andan och ett rationellare synsätt på hur samhället bör fungera och i synnerhet välja sina ledare får Arthur att bli fullständigt rabiat och han attackerar Dennis och försöker strypa honom. "Ah!" ropar Dennis, "Now ... we see the violence in the system." Folk börjar samlas kring spektaklet. "Come and see the violence inherent in the system. Help, help, I'm being repressed!" ropar Dennis. Arthur inser att folkhopen stirrar på honom, slutar strypa Dennis och skuffar istället honom i leran. "Did you see him repressing me, then?" frågar Dennis de andra bönderna. "That's what I've been on about ..." Besegrad av demokratins mäktiga krafter har den mytologiske sagokungen och Graal-riddaren Arthur inget annat val än att skamset rida bort. Med sina kokosnötter.
   Nästa scen är genast igen en klassiker. Athur och Patsy kommer till en bro som vaktas av en dyster figur - The Black Knight. Arthur erbjuder riddaren chansen att ta del i hans heliga quest. Den svarte riddaren, spelad av John Cleese, svarar inte. När Arthur försöker ta sig förbi honom yttrar han, med en gravlik stämma, "None shall pass". Ingen får gå över bron, inte utan att ha besegrat den svarte riddaren. De drar sina svärd och efter en kort strid träffar Arthurs vapen riddarens vänstra arm och skär av den. "'Tis just a scratch", påstår riddaren och vägrar att erkänna att armen skurits av. "I've had worse", påstår han. När Arthur ifrågasätter sanningsvärdet i detta skymfar riddaren Arthur och ifrågasätter hans sexuella intressesfär. Duellen börjar om och efter en stund har riddaren ingen höger arm heller. Arthur faller på knä för att tacka gud för sin seger och riddaren sparkar till honom. "Had enough?" undrar riddaren. "You stupid bastard. You haven't got any arms left." "Course I have", påstår riddaren, "Just a flesh wound." Riddaren fortsätter att sparka Arthur tills konungen slår av ett av hans ben. Inte heller detta får riddaren att ge upp: "The Black Knight always triumphs!" Den enbente riddaren anfaller Arthur, som nu till slut slår av hans andra ben. "All right, we'll call it a draw", ger riddaren efter.
   Framåt. Arthur stöter på den vise sir Bedevere (som just håller på att agera domare i en vansinnig häxprocess och steg för steg med klar aristotelisk logik bevisar varför häxor inte flyter) och ett par andra riddare och kan på allvar påbörja sin mission. Riddarna anländer till Camelot (It's only a model - Sh!) där Knights of the Round Table gör sitt lilla musikalnummer: We're Knights of the Round Table/We dance whene'er we're able/We do routines and chorus scenes/With footwork impeccable/We dine well here in Camelot/We eat ham and jam and spam a lot. Vilket får Arthur att stöna: "No, on second thoughts let's not go to Camelot. It is a silly place."
   Nästa slott de anländer till mannas igen av krångliga människor av det verbalt aggressiva, typiskt cleese-chapman-aktiga slaget. Arthur ropar upp till vakten för att få veta vems slott detta är och om riddaren ifråga vill följa dem i jakten på den Heliga Graal. "Well, I'll ask him, but I don't think he'll be very keen. He's already got one you see." Kung Arthur slås med häpnad. Han vill gärna se Graal men detta passar inte den franske vaktsoldaten som på äktfranskt vis genast börjar förolämpa Arthur på de mest fantasirika sätt. "Your mother was a hamster and your father smelled of elderberries" förtjänar sin status som ett bevingat uttryck av rang. "Now go away or I shall taunt you a second time." Men Arthur vill inte gå sin väg, så klart vill han se Graal som påstås finnas på slottet. Sir Bedevere, en vis och klassiskt lärd karl, hittar på det perfekta sättet att lura fransmännen. Riddarna konstruerar en jättelik "trojansk" hare i vilken de kan gömma sig och sedan när fransmännen dragit in den och natten fallit är det bara att hoppa ut, öppna slottsportarna och släppa de andra in. Fast det kan vara en bra idé för riddarna att kliva in i haren innan den är inne i slottet. Vilket även sir Bedevere själv inser när han förklarar planens andra skede för Arthur och riddarna. Och sedan kommer haren, flygande genom luften, en katapultmissil direkt från det surrealistiska rikets hjärta - en bild som präglats i varje åskådares själ för all evighet.
   Och scenerna bara håller sin geniala standard - riddaren med tre huvud (vars huvuden hela tiden bittert grälar med varandra), riddarna som säger Ni! ("We want ... a shrubbery!"), sir Galahad i Castle Anthrax - slottet med de unga sköna härliga mörna - färdig att offra sin kyskhet (men som lyckligtvis - sic - i sista stunden räddas - sic! - av sir Launcelot), och Caerbannons hemska monster - naturligtvis igen en liten späd hare.
   Jag kan inte låta bli att ständigt förtrollas av den underbara Swamp Castle-episoden, den med Terry Jones som en mesig blond prins och Michael Palin som hans krassa far (med en ännu krassare yorkshire-accent) som vill gifta bort pojken med en prinsessa bara för att få mera land i sin ägo (för att de bor i ett kärr och slotten hela tiden bara försvinner in i kärret när man fått dem färdiga). John Cleese som sir Launcelot missuppfattar situationen totalt och tror att prinsen de facto är en prinsessa (som hålls fången i ett torn, naturligtvis) och stormar in på slottet, slaktar folk till vänster och höger som en fullständig bärsärk, utan att alls notera att ingen försvarar sig (för att ingen ens förstår vad det är frågan om), utan att bry sig om vem han avlivar, om det är en väpnad vaktsoldat eller en liten flicka i vit klänning, som om han plötsligt var i en swashbuckler med Errol Flynn, men bara han, ingen annan. Hela scenen är guld från början till slut. Den kerublika prinsen som endast vill sjunga, sjunga (vilket pappan strängt förbjuder - vi är väl fan inte i nån jävla hollywoodmusikal heller!), vaktsoldaterna som har svårt att begripa ens de simplaste instruktioner om vem de ska vakta och var de ska stå ("you know it seemed a bit daft me having to guard him when he's a guard"), Launcelots purbrittiska, förträngt genanta ursäkter när det framgår att han avrättat dussintal med försvarslösa bröllopsgäster helt utan orsak ("Oh dear, I didn't really mean to ..."), pappans giriga sliskighet ("Let's not argue and bicker over who killed who") när han börjar inse att Launcelot är från Camelot och att han kan dra ekonomisk nytta av den nya situationen, och hela den saftiga parodin (särskilt parodieras Camelot-musikalen med Richard Harris och Vanessa Redgrave) som Monty Python så gärna avverkar Hollywood med. Guld? Platina! Dubbelplatina!
   Och genomgående i filmen stöter vi på Gilliams superba animationer som så härligt väl passar in i filmen och berikar den med Gilliams korrekta men samtidigt njutbart förlöjligande syn på den medeltida ikonografin. Dessa påhittiga illustrationssnuttar hör inte alls in i en långfilm men fungerar underbart. Utan dem skulle det inte vara Monty Python.
   Vi närmar oss filmens slut, tyvärr. Hur kan man avsluta en så fragmentarisk film? Eller är den fragmentarisk? Inte egentligen. Den som har begrundat de medeltida Graal-skrifterna märker genast att det är precis så de alla är strukturerade, i karga brottstycken, Graal alltid nästan inom räckhåll, men aldrig nådd, aldrig funnen, riddarna i kamp med och mot sina yttre omständigheter men egentligen sina egna inre demoner. Monty Python har hittat det enda rätta sättet att avsluta sin version av Graal-myten. Arthur och Bedevere, efter långa och tunga äventyr, når det andliga, mytiska riket och hittar fram till Graal-slottet. Filmen får en högtidlig och mystisk klang, bildspråket är nästan religiöst när kungen och hans trogne följeslagare stiger ombord drakskeppet och seglar genom en dimmig insjö till den ensliga ö på vilken det står ett ensligt slott som ser ut att resa sig direkt ur vattenriket - Graal-slottet. Och naturligtvis är det igen den fräcka franska riddaren som bemöter dem med nya fräckheter och till råga på allt får de ännu dynga på sig. Men de har trots allt funnit Graal. Äntligen. En mystisk här infinner sig på andra sidan vattnet och kung Arthur ska leda hären i ett heligt anfall mot slottet - när plötsligt ett antal moderna polisbilar kör fram och arresterar hela packet för mordet av en historiker tidigare i filmen. The end.

Men det var inte färdigt med problemen i och med det att filmen var inspelad. Då dök det nämligen upp nya problem. Som till exempel det att ingen var riktigt säker på det att filmen alls var rolig. Hur kunde man då rädda filmen? Genom att klippa scener som tog kål på det roliga. Den trehövdade riddaren skulle absolut bort, scenen fungerade inte alls. Samma gällde den svarte riddaren (en scen som Cleese särskilt ogillade - han tyckte att hans röst som riddaren inte lät alls tillräckligt maskulin) som bara var brutal och sadistisk och allt annat än rolig. Eric Idle var av den åsikten att allt han hade skrivit och spelat i skulle bort, vilket långt berodde på det att alltid när Idles scener var färdiga och inspelade var han så trött på dem att han inte var ett dugg intresserad av att ha dem kvar. De roade honom inte längre.
   Skulle det ha gått så illa som det kunde ha gått skulle vi inte ha haft mycket kvar av filmen.
   Ett annat problem var Neil Innes' soundtrack. Innes - även kallad den sjunde Python-medlemmen - hade skrivit seriös medeltida musik, fina saker av allt att döma, men det hela fungerade bara inte. Musiken var för seriös och ändrade helt på filmens karaktär. Slutresultatet var för tungt och avlivade roligheten i scenerna. Lösningen - skaffa fram en massa skivor och välja lätt parodisk (mock heroic, det vill säga låtsasheroisk) musik. Fungerar som en dröm.
   Även distributionen var det svårt med. Den hamnade de sköta om själv, vilket till slut visade sig vara en lukrativ vändning.
   Det som långt räddade hela projektet var att de varje dag efter inspelningarna brukade köra dagens filmade råmaterial för alla intresserade vilket ledde till det att den skotska lokalbefolkningen - av vilka en stor del agerade statister - fick komma och se på hur det hela såg ut. Och de tyckte att det var roligt. Detta i sin tur gav Monty Python självförtroende och hopp. Det här fungerar ju. De skrattar. Kanske det trots allt är roligt?
   Och undan för undan började filmen få sin slutgiltiga form, den som vi idag ser som en självklarhet, som något ovanifrån givet, som det enda rätta alternativet.

Om Holy Grail är en en exceptionell film så är DVD:n det också, åtminstone vad som gäller extramaterial. Paketet innehåller två skivor, filmen på den ena och extrorna på den andra. Extramaterialet innehåller två olika kommentarspår, ett med kommentarer av regissörerna Terry Gilliam och Terry Jones och ett med kommentarer av resten av gänget (det vill säga Michael Palin, John Cleese och Eric Idle - på grund av sitt kroniska dödsfall var Graham Chapman återigen förhindrad). Den verkliga fantasten vill definitivt köra igenom filmen med båda kommentarspåren. Vi har även ett manus som man kan följa medan man tittar på filmen. Om man inte gillar filmen kan man titta på en speciellt textad version för folk som inte gillar filmen. Den förser tittaren med passligt opassliga repliker av William Shakespeare.
   Förutom två trailers och tre singalongs (det vill säga karaokeversioner av filmens sånger) skäms vi bort med en animerad legoversion av Knights of the Round Castle, en kortfilm om hur Jones och Gilliam letade efter passliga ställen att filma, ett fotogalleri, japanska (!) scener och lite smått och gott om kokosnötter. Och inte nog därmed. De verkliga pärlorna är två dokumentfilmer - den ena egentligen ett samtida aktualitetsprogram som BBC gjorde om själva filmandet och den andra ett återbesök på Doune Castle nästan 30 år senare. BBC-dokumentären är förverkligad i äkta MP-anda men ändå får man en stark och stämningsfull inblick i hur det måste ha varit att hålla på med filmandet av denna moderna klassiker. Och rolig är den också, man kan precis känna hur killarna är i ett bubblande, sprakande tillstånd, så upphöjda av själva processen att de inga realiteter längre erkänner, så hybristiskt uppsända i sin film att allt blir en del av den, självförtroendet och filmens magi bara läcker ut ur deras varje por och de tar helt över hela BBC:s filmgrupp och gör den till en del av sin värld. Bara för att stunden är så stark och verklig.
   När Michael Palin och Terry Jones ett par årtionden senare som distingerade äldre herrar återvänder till brottsplatsen, är stämningen något seriösare men humorn lever kvar i en lindrigt mera dämpad form. Nu är Jones en respekterad regissör medan Palin är mest känd för sina otaliga reseprogram - vilket på ett lustigt sätt får även denna dokumentär att kännas som ett avsnitt ur någon av hans mysiga serier. I slottet stöter de på förvirrade utländska turister som ingen aning har om vad som pågår, och i slottets lilla souvenirbutik säljs det - vad annat - kokosnötter. Det som är särskilt fascinerande är rundturen i det häpnadsväckande lilla slottet - som ändå fick spela tre olika slott i filmen. Först när man ser hur slottets olika delar använts kan man uppskatta hur finurliga lösningar Jones och särskilt Gilliam kommit på med bara användandet av draperier och starkt begränsade kameravinklar. Och allt det utan att för en sekund förstöra illusionen. Som Arthur och sir Bedevere vandrar Jones och Palin vidare i Graal-riddarnas fotspår och söker sig fram till Caerbannons grotta och alla lokaliteter som finns i närheten och verkar själv något konfunderade av hur liten, färglös och intetsägande verkligheten är och hur bra det ändå blev på film. Fast ingen egentligen alls visste vad de höll på med. Hur filmen någonsin blev gjord, det förstår de inte riktigt. Utan erfarenhet, utan resurser, i odrägliga förhållanden. Viljan, det var väl det det var. Men idag skulle de aldrig kunna upprepa prestationen.
   Det är sällan man får så mycket extramaterial som här och får man det så får man i alla fall aldrig extramaterial av denna höga kvalitet - material som man verkligen vill se och som på riktigt belyser och berikar ens syn på filmen och hela filmupplevelsen. Det är precis såhär det hela ska skötas.

Holy Grail är en oherrans rolig film men har den en större betydelse? Äger den en innebörd utöver roandet? Kanske inte så som Life of Brian men ändå vågar jag nog påstå att den på sätt och vis gör det - till och med i nästan lika hög grad som de ursprungliga berättelserna om Graal (efter flera doser av Holy Grail börjar de ursprungliga legenderna till och med se ut som Monty Pythons sketcher och efter den imperativa överdosen av filmen kan det vara svårt att säga vad som är författat av Wolfram av Eschenbach och vad av Monty av Python). Vi hittar samma teman i Holy Grail som i Brian, och samma teman hittar vi återigen i Monty Pythons sista film Meaning of Life. Det handlar om en samling sketcher, ja det gör det hela tiden, men låter man gänget helt fritt hålla på som de vill och hitta på precis vad de hittar på så visar det sig att största delen av grejerna alltid handlar om samma sak - de stora frågorna: liv, död, livets mening, filosofi och religion. Sökandet. Efter något. Något att tro på. Något att leva för. Ett sätt att förhålla sig till livet och världen och alla andra som råkar bo på denna lilla planet.
   Roligt är det men bakom skrattet finns det alltid något dolt, djupa dimensioner som får skrattet att verka - ja ... nästan ... heligt antar jag.

-Petri Salin- 3.1.2005
Vill du kommentera filmen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.



[Tillbaka till Näthörningen]