[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Lost Souls

[Pärmen på Lost Souls]
Regi: Janusz Kaminski
Manus: Pierce Gardner & Betsy Stahl
Musik: Jan A.P. Kaczmarek
I huvudrollerna: Ben Chaplin
och Winona Ryder
Längd: ca 97 min
Åldersgräns:
Videons bildformat: TV-format (4:3)
Finsk titel: Lost Souls - Kadotetut sielut
Distibutör: FS Film (http://www.fs-film.fi)
hyrvideo, även som DVD
Recensionsformat: video
Filmens webbsida finns på http://www.lostsoulsmovie.com
I IMDb hittas filmen på http://www.imdb.com/Details?0160484

Jag tror att jag kan ha sett trailern, jag har en vag minnesbild av att filmen kan ha gått på bio här, kanske jag även har läst en och annan recension, men för övrigt är Lost Souls en film som gick mig helt förbi.
    Lost Souls påminner mycket om Exorcisten. Den är sofistikerad, vuxen, moralisk, rent av cerebrell. Tempot är lugnt och stillsamt, bilderna är estetiska och behagfulla. Videokassettens bakpärm karaktäriserar filmen som en "psykologisk thriller".
    Maya Larkin (spelad av Winona Ryder) är en ung kvinna som har varit besatt av onda andar. Efter en lyckad exorcism är hon frisk. Prästen som utförde exorcismen (John Hurt) ska nu utföra en ny exorcism och ber att Maya deltar i den. Exorcismen misslyckas. Maya börjar forska i fallet och hennes detektivarbete leder henne till namnet Peter Kelson.
    Peter Kelson (Ben Chaplin) är en framgångsrik författare som har skrivit en bok om en grym seriemördare som kanske är besatt han också. Kelson är själv en agnostiker. Hans båda föräldrar har mördats. Hans morbror är präst. Han är inte alls övertygad om det absoluta ondas existens.
    Kelsons roll i intrigen är oklar. När Maya närmar sig honom är han inte alls intresserad av det hon vill säga. Ändå lyssnar han.
    Och vad handlar det hela om? Naturligtvis Djävulens återkomst. De kristna har haft sina 2000 år. Nu är det vår tur, säger satanisternas ledare. Maya och en grupp präster (ledda av John Hurt) försöker hindra detta.
    Så länge vi inte vet vart filmen leder är allt bra. Stämningen är passligt hotfull och mångtydig, men verkar ändå ha en tydlig tendens och leda någonstans (Rosemary's Baby är en annan film Lost Souls påminner om). Genast när vi får veta Kelsons roll i Djävulens återkomst börjar intensiten evaporera och det hela blir nästan ointressant. Slutet, måste jag erkänna, är inte dåligt och räddar en hel del. Slutet är ingen horror men ett logiskt och följdriktigt slut och filmens kanske starkaste scen.
    Lost Souls är regisserad av Janusz Kaminski (han är kameraman och detta är möjligtvis hans första regisserade film) och han har gjort ett rätt bra jobb. Han verkar förstå sig både på det visuella och på skådespelare (alla skådespelarprestationer synes mig enormt fina, varje replik får en att tro att detta är en riktig människa som talar och det hon säger är verkligt och viktigt). Manuset är författat av Pierce Gardner och utgör filmens största problem. Det är inte dåligt an sich, men på något sätt själlöst. Allt sker helt som det ske bör, ändå fungerar inte helheten. Överraskningarna är - när de kommer - inte värst överraskande. Skräckelementen är nästan omotiverade och närmast onödiga. Det är kanske det som det hänger på - allt annat fungerar i filmen, förutom skräckelementen.
    Lost Souls är en skräckfilm som inte skrämmer, en psykologisk thriller som inte berör eller griper tag i tittaren. Trots det är filmen sevärd. Ett respektabelt försök, ett hedervärt misslyckande.

-Petri Salin- 25.7.2001
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.


[Tillbaka till Näthörningen]