www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Nebulavinnare 2007 i kategorin bästa kortromanen

James Patrick Kelly: Burn

[Pärmen på Burn]

Burn
Författare: James Patrick Kelly
Förlag: Tachyon publications
Utgivningsår: 2005
ISBN 1892391279
Författarens hemsida finns på www.jimkelly.net.
Är du intresserad av att köpa boken och använder någon av följande länkar stöder du samtidigt Enhörningen (OBS: du binder dig inte till att köpa något endast genom att klicka på länkarna, så klicka på bara, det är helt ofarligt):
Amazon UK
Amazon.com
Observera att boken kan laddas ner gratis från författarens webb som pdf- eller Word-fil eller t.o.m. som en mp3-ljudbok.

Jag kan mycket väl förstå varför just denna text tilltalade den amerikanska läsaren och vann priset. Temat Kelly behandlar i kortromanen Burn är högaktuellt. Fortfarande. Tyvärr.

Det handlar nämligen, ytterst lätt kamouflerat, om terrorism och isolationism och 9/11 – läsaren känner skuggan av WTC-tornen på sig, den tunga, tunga skuggan som undan för undan försöker mörklägga hela den västerländska civilisationen, om inte hela världen.

Året är – enligt min briljanta deduktion – någonstans kring 2200. Planeten heter Walden. Prosper Gregory Leung är brandman eller kanske man borde säga brandsoldat. Det är hans uppgift att släcka de eldsvådor som planetens ursprungliga invånare antänder. Urinvånarna – pukpukerna – har tidigare innehaft en normal teknologisk civilisation. Men nya invånare har flyttat in och den nya dominanta befolkningen har grundat ett isolerat och ludditiskt samhälle. Där det tidigare funnits städer finns det nu skog. Nästan hela planeten är skog. Allting ska vara som det var före den industriella revolutionen eller åtminstone så gott som. Teknologi används men sparsamt och kontrollerat. Ingen egentlig kontakt med de övriga planeterna, det som kallas Upside, hålles. Walden är i karantän. Allt detta vill inte undanträngda pukpukerna acceptera och i protest försöker de bränna ner de nya skogarna – de värsta zeloterna uppnår en martyrstatus genom att kusligt nog förvandla sig till levande facklor!

För den belästa amerikanska läsaren äger Kellys nomenklatur en stor betydelse: Walden, Concord, the Transcendent State. Transcendentalisterna utgjorde på 1800-talet en stark och inflytelserik samhällsfilosofisk skola i New England med namn som Ralph Waldo Emerson, Bronson Alcott, författaren Nathaniel Hawthorne och Henry David Thoreau. Den sistnämnde var från småstaden Concord och hans klassiska bok om att flytta ut i vildmarken och bo där utan att ha någon som helst kontakt med omvärlden hette Walden; or, Life in the Woods och utkom 1854. ”When I wrote these following pages”, skriver Thoreau, ”or rather the bulk of them, I lived alone, in the woods, a mile from any neighbor, in a house which I had built myself, on the shore of Walden Pond, in Concord, Massachusetts, and earned my living by the labor of my hands only.” Det är en bok som alla känner till och många gärna i princip vill följa – något som vi här i Norden mycket väl kan förstå. Nästan lika känd är kommunen Brook Farm där transcendentalisterna försökte realisera sina läror om det enkla livet, om individualism och självrannsakan, och om uppskattandet av naturens och människans skönhet. Om transcendensen som kan uppnås genom att leva ett enkelt och introspektivt och naturnära liv. (I sin essäsamling Beröringens ABC definierar för övrigt Nobel-mannen Horace Engdahl transcendensen på följande lustiga sätt: hissen till ett övre däck där det finns livbåtar!)

De övriga planeterna finner det hela suspekt. ”Spur felt a prickle of resentment. What stories were upsiders telling each other about Walden? That the citizens of the Transcendent State were backward fanatics who had simplified themselves into savagery?” Men Walden får sköta sitt, hur dåligt det än går för dem.

Allt gott och väl?

Inte riktigt. Trots sina goda intentioner och sin fenomenala referensram har Kelly lyckats producera något som både strukturellt och konceptuellt endast kan kallas för en härva. Stilistiskt är texten ytterst oäven. Ibland har vi intressanta, nästan expressionistiskt kraftiga psykologiska scener; särskilt i början. Ibland har vi melodrama, ibland såpopera, ibland igen inflatorisk rymdopera typ Star Treks sämsta avsnitt med vansinnigt ickeövertygande rymdemissarier i klumpiga kostymer.

Kellys mest fatala misstag är att han aldrig lyckas konkretisera eller klargöra konflikten mellan transcendentalisterna och pukpukerna. Pukpukerna bara utför sina dystra terroristdåd men vi får aldrig på riktigt höra varför – vi får aldrig uppleva det hela ur deras perspektiv. Vilket leder till att konflikten förblir ensidig och smakar papper. (Men å andra sidan stämmer detta skrämmande väl överens med den amerikanska uppfattningen om terrorism.) Kelly koncentrerar sig på att svamla om huvudpersonens äktenskap och hustruns bror som var hans kollega och stupade men var det så att han var terrorist och herreje hans mormor var ju pukpuk så att men ändå jag kan ju inte tro att han var terrorist men ändå och om han var så är hon också? ... och så blir det hela till slut till ett banalt äktenskapsdrama med lite dum brottsintrig.

Så att det handlar aldrig egentligen om det som det borde handla om. Lite lösryckta tankar om isolationism och huruvida det är det fiffigaste alternativet. Lite vaga tankar om att man kanske egentligen borde underhandla med pukpukerna och försöka lösa konflikten och inte bara trycka på som galningar.

Slutlösningen är lika vag som svag.

Den fiffigaste uppfinningen i Burn är att Kelly har på sätt och vis vänt uppochned på konflikten och nu är det högteknologins anhängare som försöker strida mot de fundamentalistiska anhängarna av lågteknologin. Och brandkåristerna får en att tänka på Bradburys Fahrenheit 451, vilket aldrig kan vara en dålig sak.

Men återigen: substansen. Det förekommer häpnadsväckande lite substans i en berättelse på nästan 40 000 ord. Detta enbart accentueras av alla de mångtaliga och djupsinniga Thoureau-citat som förekommer i texten. Och det tragiska är ju att här skulle det verkligen ha funnits substans. Av verklig vikt.

-Petri Salin- 25.9.2007

Recensioner på de övriga Nebulavinnarna 2007 hittar du genom dessa länkar:

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]